Henrik Ennart

Post image

Hunden – tarmens bästa vän

Vår hund Lovis tycker det är jättetrist när jag bara sitter och skriver. Det är mycket trevligare att springa och jaga en boll eller ge sig ut och sniffa på allt möjligt, och det kan man ju förstå. Hunden är människans bästa vän brukar man säga. Nu har det dessutom visat sig att vi har mycket mer lika bakteriefloror än vad någon kunnat – eller vill – ana. Särskilt när jag tänker på vad Lovis ibland brukar tugga i sig om hon får chansen…

Det är forskare i Heidelberg som tittat närmare på både beagel och retriever och sett att hundar och människor reagerar väldigt lika på olika sorters mat. Mycket mer lika än till exempel möss, som det ju ofta forskas på. Men usch, nu får det inte bli en massa hundar i försökslabben bara för den sakens skull!

I alla fall reagerade hundarna precis som människor på en hög-protein-diet. Då ökade Firmicutes-bakterier på bekostnad av Bacteroidetes-bakterierna. Om hunden var överviktig var det bra för då gick den ner i vikt. Med en hög-kolhydrat-diet ökade istället Bacteroidetes, som kan vara bra på andra sätt. Kanske kommer det här så småningom att påverka sammansättningen på hundmaten.

Det finns en hel del teorier kring hundarnas betydelse för vår maghälsa. Exempelvis finns det forskning som visar att i familjer med hund har alla mycket mer lika tarmfloror än om det inte finns någon hund. Troligen beror det på att alla gosar med hunden hela tiden så att den liksom förmedlar tarmfloror mellan oss människor. Faktiskt har det visat sig att även gifta par har mer lika tarmfloror med hund än utan, hur man nu ska tolka det resultatet.

Ok, hundar slabbar ju runt på andra sätt också och drar in jord och skräp. Inte minst på golven, och där i de lägre regionerna får små barn i sig en massa mikrober när de kravlar runt. Alltså en hel del från hunden. I vilket fall som helst vet man att barn som växer upp i familjer med hund får mindre allergier, särskilt om hunden finns med från början, helst redan under graviditeten.

En del forskare som gått igång ordentligt på det här menar att hunden, som katalysator för vår tarmflora, kan ha haft en helt avgörande betydelse för människans utveckling.

De äldsta säkra arkeologiska fynden av en hund begravd med en människa är tydligen 14 700 år gamla. Men det finns äldre fynd som kan tolkas som att banden mellan människa och hund går minst 40 000 år tillbaka, alltså långt före alla andra tamdjur och långt innan jordbruket slog igenom.

En teori går ut på att vi och hundarna långt tillbaka i urtiden började jaga ihop och att det – tillsammans med rollen som vakthund – gav så stora fördelar att människan kunde konkurrera ut Neanderthalarna.

Ja, nu vet jag inte riktigt hur det skulle gå om lilla Lovis plötsligt skulle jaga upp en mammut. Eller fungera som vakthund. Men ok Lovis, jag ska sluta skriva nu. Vår gemensamma magkänsla säger att det är dags att gå en runda.

Följ oss gärna på Facebook och Instagram, och handla vår första bok här och nya kokboken här.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart

Post image

Tummen upp för träning, men glöm inte tarmhälsan

henrik ennartÄntligen vår i luften och hög tid för en löprunda i parken. Motion är bra på nästan alla sätt, men är det också gynnsamt för tarmfloran? Många säger så, men svaret är inte självklart.

Träna bara så behöver du inte bry dig så mycket om maten, brukar det låta. Men det finns förvånansvärt få forskningsresultat som backar upp påståendet. En av de mest kända är en irländsk studie på rugbyspelare. Dessa hårdtränande elitidrottsmän visade sig ha en bättre och mer varierad tarmflora än människor i en kontrollgrupp som var stillasittande och åt skräpmat.

Case closed? Nej, problemet med den studien var att rugbyspelarna också åt mycket bättre och varierat. Kanske var det matens förtjänst? Den som tränar mycket blir ju också hungrig och det kan ge tarmbakterierna mer fibrer att jobba med, men inte automatiskt: det förutsätter att matvanorna är bra!

Forskarnas resultat färgas förstås av vad de mäter. Andra studier visar att både psykisk och fysisk stress kan skada tarmfloran. När elitsoldater i den norska nordliga brigaden utsattes för extrema utmaningar under en fyradagars skidmarsch i öppen terräng ökade deras tarmläckage med 62 procent.

Prover visade att de ansträngda soldaternas bajs innehöll mer av potentiellt skadliga bakterier och mindre av vissa bakterier som brukar dominera i en frisk tarm. De som minskat var just sådana bakterier som kan angripa magsjukebakterier, stärka immunförsvaret och verka antiinflammatoriskt.

En slutsats var att problemen kunde minskas om soldaterna före en sådan fysisk ansträngning serverades extra fiberrik föda.

I djurförsök kan forskare se att tarmfloran förändras och blir mer varierad vid träning. Det brukar räknas som bra. Men vid en närmare titt är det ofta precis som med soldaterna, alltså att de bakterier som brukar tillhöra en stabil kärna minskar, medan de som växer till kan vara sådana du inte vill ha mer av.

Verkar det komplicerat? Det blir värre. Helt nyligen kom forskningsresultat som visade att tarmfloran hos smala personer reagerade positivt av uthållighetsträning, medan förändringarna hos överviktiga inte alls var lika bra.

Det talar alltså för att träning fungerar bäst för dem som redan har en frisk och sund mage, men inte lika bra för en mage som redan krånglar.

Just den studien har valsat runt en hel del på nätet de senaste månaderna och påstods på ett förenklat sätt vara beviset för att träning är bra för tarmfloran. Men forskarna tittade bara på om produktionen av smörsyra ökade (smörsyra är bra för tarmhälsan) – utan att också ta reda på om träningen orsakade inflammation i tarmen.

Även i den studien kan resultatet bero på att träning ger mer hunger och att testpersonerna helt enkelt åt mer mat under de sex veckor de motionerade. Större delen av tiden fick de nämligen styra fritt över mängden de stoppade i sig bara de följde sina vanliga matvanor, som (visar en titt i bilagorna) redan från början (i den smala gruppen med bäst resultat) innehöll en påtagligt hög andel olösliga fibrer. Just det. Mumma för tarmbakterier som producerar smörsyra.

Elitidrottare brukar äta mycket protein och det ger en hel del nedbrytningsprodukter av aminosyror i tarmen som kan gynna tillväxt av giftproducerande och proinflammatoriska bakterier. Det brukar räknas som en trolig förklaring till att elitidrottare ofta blir infektionskänsliga och klagar på sämre immunförsvar, men skulle också kunna bidra till att några drabbas av utbrändhet. Men inflammation mättes alltså inte i den studien.

Så vad blir slutsatsen? Jo, att det verkligen inte går att säga att träning skulle vara en quick fix för tarmfloran. Det finns alldeles för lite forskning och den som finns spretar åt lite olika håll. Antagligen påverkas tarmfloran på flera olika sätt som är både bra och dåliga. Och hur man än vänder och vrider på resultaten så är träningens positiva inverkan på just tarmfloran som bäst varken jättestor eller bestående, och tycks inte heller gälla lika för alla.

Bra hälsa beror inte bara på en enda sak, som träning. Det är många bitar som behöver falla på plats i en sund livsstil: mat, motion, vänner, en känsla av meningsfullhet, lagom med stress, god sömn, frisk luft, rent vatten, självkänsla, ja, listan tar nästan aldrig slut. Allt det här påverkar också våra tarmbakterier. Men just i det fallet tycks maten vara det som betyder mest, och som vi enklast kan påverka.

Dina träningsresultat är helt enkelt mer beroende av dina tarmbakterier än tvärtom.

Vetenskapsjournalisten och författaren Henrik Ennart är aktuell med boken Happy Food. Då och då skriver han här på Food Pharmacy.

Följ oss gärna på Facebook och Instagram, och handla vår första bok här och nya kokboken här.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart

Post image

Grattis i efterskott på internationella kvinnodagen

henrik ennartHypokondri! Hysteri!

Det är ord som dragits i smutsen i många år, men som jag tycker det är dags att återupprätta. Och när skulle passa bättre än i samband med självaste kvinnodagen, den 8 mars?

Ordet hypokondriker kommer ju från det antika grekiska ordet hypochondrium som syftade på den övre delen av buken. Läkekonstens fader Hippokrates menade att nyckeln till god hälsa stod att finna i magen, men med tiden ändrades ordets innebörd så att det istället beskrev någon som är rädd för påhittade sjukdomar.

Först nu när forskarna börjat kunna kartlägga innehållet i vår tarmflora inser allt fler att de där så länge svårförklarliga besvären som jobbiga patienter tjatat om ofta faktiskt inte alls var påhittade.

För om doktorn inte vet vad det är för fel på patienten, så är det väldigt ofta patienten det är fel på. Listan kan göras lång över besvär som dömts ut som hjärnspöken, så fort det inte funnits någon enkel och av myndigheterna certifierad provtagningsmetod att tillgripa. Men när det då och då dyker upp en sådan, kan synen på hela patientgrupper omvärderas över en natt.

Jag behöver kanske inte tillägga att doktorn historiskt sett oftast varit en man, medan patienten varit en kvinna som anklagats för att vara gnällspik, hypokondriker och hysterika.

Annorlunda var det alltså på de gamla grekernas tid.

Ett annat skällsord som slängts efter missförstådda sjukliga kvinnor är ”hysterika”. Det härstammar från det antika grekiska ordet för livsmoder: ”Hystera” och på den tiden var användningen strikt medicinsk (om än aningen vag) och syftade på fysiska besvär, som alltså främst kopplades till kvinnor. Det var först långt senare som hysteri blev en slags paraply-term för kvinnliga mer eller mindre inbillade ångestsymtom.

Faktum är att hysteri fanns med i den äldre psykiatriska diagnosmanualen ICD-9 fram till 1990 då den togs bort just för att det var allt för svepande. Själva definitionen var ångestanfall som gav olika fysiska symtom som svimningar, utan att ha neurologiska orsaker.

Tidens kloka gubba la förstås sina pannor i djupa veck och ordinerade allt från luktsalt och märkliga vaginala salvor, till hypnos och seanser. Sigmund Freud trodde för sin del mer att orsaken stod att finna i trauman i barndomen.

Och idag står det allt mer klart att åtminstone en del av de hysteriska besvären säkert var rent fysiska och hängde ihop med just sådana problem som nu börjar klarläggas som rubbad tarmflora, kronisk inflammation, läckande tarm och hormonella förändringar. Idag vet vi att en majoritet av dem som drabbas av autoimmuna sjukdomar är kvinnor, så de gamla grekerna var inte helt fel ute när de letade lösningen i livmodern, även om de inte fann hela svaret. Män kan ju också bli hysteriska, om uttrycket tillåts.

Så varför inte lagom till kvinnodagen återerövra de nedsolkade orden och stolt stå upp som en hypokondrisk hysterika! (Eller i mitt fall hysteriker.)

Vetenskapsjournalisten och författaren Henrik Ennart är aktuell med boken Happy Food. Då och då skriver han här på Food Pharmacy.

Dela

Kommentera

FÖLJ OSS I VÅRA ANDRA HEM:

Henrik Ennart

Post image

Ny forskning på sjukdomen ME/CFS

henrik ennartDe senaste månaderna har jag mest ägnat åt två saker. Det ena är förstås att i tusen olika intervjuer (känns det som) prata om min och Niklas Ekstedts bok Happy Food, om hur tarmen och hjärnan hänger ihop.

Det andra som jag tänker på nu när Food Pharmacy dragit igång sin fina kampanj #sjukmat är allt jag lärt mig i samband med den artikelserie jag skrivit i SvD om sjukdomen ME/CFS. Det som också – men helst inte eftersom det leder tankarna helt fel – brukar kallas kroniskt trötthetssyndrom.

Jag har sällan fått så många mejl. Och aldrig så många som berört mig så djupt.

Visst känner jag, precis som de flesta, människor som blivit utbrända och gått in i väggen. Men för de flesta finns det en väg tillbaka. Med ME är det sällan så. I de samtal och mejl jag fått beskriver sjuka och anhöriga en livslång, förlamande och plågsam sjukdom som inte bara pågår år efter år, utan decennium efter decennium. Det är som en säger: en sjukdom som tar livet ifrån dig, utan anständigheten att också ta ditt liv.

Till råga på allt är det också en sjukdom som stora delar av sjukvården inte känner till och som försäkringskassan förnekar. Stockholm är faktiskt det enda landsting som har en strategi för att ta hand om ME-sjuka.

Det sägs att 40 000 svenskar lider av ME. 10 000 bara i Storstockholm. Ungefär var fjärde är så illa däran att han eller hon (80 procent är en hon) är sängbundna stora delar av dygnet. Det är en soppatorsk på cellnivå där det absurda valet kan stå mellan att duscha eller svara på ett mejl. Sedan är dagens energireserv tömd.

Det är en i de flesta fall kronisk sjukdom. Jag har haft kontakt med fler än jag kan räkna som berättar hur de i ofta 20-30 år varit helt oförmögna att leva normala liv och ofta inte ens klarar att gå ut. Det gemensamma är att de levt aktiva och engagerade liv fram till att de plötsligt, ofta i yngre medelåldern, fått en influensa eller annan infektion som aldrig vill gå över. Som bokstavligen ALDRIG VILL GÅ ÖVER. Sedan staplas symtomen på varandra: feber, frossa, huvudvärk, magvärk, yrsel, kramper och ökad risk för allergiska reaktioner.

Till råga på allt är det en sjukdom som sjukvården väldigt ofta förväxlar med stressrelaterat utmattningssyndrom. Det tråkiga är att den behandlingen som lämpar sig för det senare – som motion och aktivering – förvärrar symtomen kroniskt för den ME-sjuka.

Så vad har detta med maten att göra? Jo, i höstas hälsade jag på vid National institutes of health i Bethesda utanför Washington. NIH är den amerikanska hälsomyndigheten som äntligen bestämt sig för en stor forskningsinsats för att ta reda på vad ME egentligen är för en sjukdom.

Det huvudspår som deras projektledare Vicky Whittemore, som för övrigt en gång i tiden pluggade i Uppsala, och Joseph Breen är inne på är att ME inte är en psykosomatisk sjukdom (jo, det är vad så gott som alla ME-sjuka får höra i Sverige) utan en helsystemsjukdom som är autoimmun och neurologisk. Det finns enligt NIH också intressanta likheter med det som kallas Gulf-krigssyndromet. Man utesluter inte heller att sjukdomen kan orsakas av virus i kombination med andra former av yttre stress som satt ner immunförsvaret.

Det är här maten kommer in. De senaste årens forskning kring tarmfloran har ju visat att den spelar en central roll i vårt immunförsvar. Och varför skulle den inte det? Vår känsliga tarmkanal som ska suga upp så många nyttigheter ur maten är ju samtidigt den som mest av allt i kroppen öppnar upp för strid med gifter, virus och oönskade bakterier.

För att skydda oss har vi sedan miljoner år slutit ett förbund med de bakterier som utgör vår egen tarmflora. De kan ofta inte leva utan oss, och i gengäld hjälper de oss att överleva. När vi är friska är vi tillsammans ett levande, mångfacetterat och dynamiskt ekosystem som enkelt hanterar yttre fiender.

Nu har det dessvärre visat sig att vår tarmflora är utrotningshotad. Fiberfattig skräpmat fylld med snabbsmälta kolhydrater och dåliga fetter har gjort att arterna i vår tarmflora blivit färre jämfört med hos urbefolkningar. Och precis som i Östersjön eller kring ensidigt odlade åkrar är kollapsen i ekosystemet nära då arterna blir för få.

Eftersom tarmbakterierna spelar en helt integrerad roll i vårt immunförsvar skulle alltså obalanser kunna öka känsligheten för att något går fel, som vid en autoimmun sjukdom då immunförsvaret vänder sig mot kroppens egna friska celler.

Helt i linje med detta är ett av de spår som NIH nu vill forska kring hur tarmfloran påverkas vid ME och redan har man konstaterat att det finns obalanser.

Sedan tidigare vet forskarna att så gott som alla kroniska sjukdomar är förknippade med dysbios. Det är ju inte bara ME som ökar. Överallt ser vi hur autoimmuna sjukdomar breder ut sig. En del är idag välkända och erkända som MS, reumatism och även fibromyalgi medan många andra besvär är svåra att diagnosticera och de sjuka blir missförstådda.

Till de redan kända problemen med skräpmat som fetma, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar kan vi alltså behöva lägga även dessa autoimmuna sjukdomar. Det är knappast någon slump att många av dessa sjukdomar ofta är förknippade med tarmsjukdomar som IBS och IBD och även glutenintiolerans.

Forskarnas förhoppning är att vi i framtiden kan lära oss att tillsätta bakterier för att återställa balansen i en skadad tarm. Men till dess kan vi i alla fall försöka äta så varierat som möjligt för att minska risken för att bli sjuka från början.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Dela

Kommentera