fbpx

Henrik Ennart

Post image

Världens näst mest inflytelserika foodie

Richard Horton som är chefredaktör för tidskriften The Lancet slog härom året fast att ”En stor del av den vetenskapliga litteraturen, kanske hälften, kan helt enkelt vara osann.”

När jag diskuterat Hortons häpnadsväckande påstående med företrädare för Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, delar de hans bedömning. Ofta är det brister i metoden som allt för begränsade urval, att små effekter överdrivs och att forskarna drar felaktiga slutsatser. Här har jag listat några vanliga felkällor.

Men det förekommer också en hel del partiska studier och intressekonflikter där författarna på olika sätt är knutna till industrin. Det kan vara öppet eller dolt och både medvetet eller mentalt förträngt.

En som fördjupat sig i detta är den erfarna nu 83-åriga matprofessorn Marion Nestle vid New York University som jag haft glädjen att intervjua flera gånger. Tidningen Forbes har rankat henne som världens näst mest inflytelserika foodie, bara slagen av Michelle Obama. På sin blogg har hon de senaste åren roat sig med att kölhala studier som ofta citerats flitigt i både etablerade medier och på sociala plattformar men som vid en lite närmare titt visar sig vara ren marknadsföring för producenter.

När hon under en period gick igenom 168 industrifinansierade studier kring kost och näring visade det sig att 156 av dessa kom fram till ett resultat som gynnade sponsorns produkt. Trots att hon bad sina följare om hjälp lyckades hon bara hitta tolv studier där resultatet gick emot studiens finansiärer.

Det blev upptakten till boken Unsavory truth – How Food Companies Skew the Science of What We Eat, som gavs ut i höstas. Där visar Marion Nestle hur pengar går direkt från stora livsmedelsjättar till forskarnas labb, som i sin tur levererar ”vetenskapliga” resultat som kan uppfylla alla högt ställda standardiserade krav utom ett, just det, att stå oberoende. Marknadsföring och forskning smälter samman.

Ett av flera uppenbara problem med sponsrade studier är misstanken att oönskade resultat aldrig publiceras och istället blir kvar för evigt i en byrålåda. Men ofta handlar det, enligt Marion Nestle, om mer subtil påverkan som vad som ska studeras eller inte, av vem, hur och inte minst om hur frågorna i studierna formuleras.

Är ägg bra eller dåligt att äta? Själv är jag inte orolig för att äta något ägg om dagen men det är ett faktum att många studier som tonar ned riskerna är sponsrade av äggindustrin. Sak samma om vi talar om hälsofördelar med choklad, avokado eller nötter, eller studier som vill återupprätta förtroendet för potatis, eller helt enkelt slå ett slag för att äta frukost.

Forskning kring vinets förträfflighet kommer med fördel från vinproducerande länder och nyttan av soja beskrivs aldrig så bra som av forskare från soja-sponsrade universitet i USA:s eller Kanadas jordbruksdistrikt. Kring Medelhavet sjunger många resultat olivoljans lov medan en studie om rapsoljans livgivande krafter, eller varför inte lingonens, med större sannolikhet kan komma från Sverige.

På flera håll pågår fullskaliga marknadskrig, som avspeglas i forskningen. Mjölk utmanas av soja och havredrycker. Tillverkarna av socker och sötningsmedel har länge pucklat på varandra med studier som visar på den egna varans utmärkta egenskaper och den andres skadeverkningar.

Själv gillar jag både nötter och avokado. Sponsring betyder förstås inte att resultaten måste vara fel, men att trovärdigheten minskar. Det vore helt enkelt bättre om oberoende och opartiska forskare tittade på saken. Kanske finns det många andra råvaror som är precis lika nyttiga, men som aldrig utforskas. Följden är att fokus riktas mot några få utvalda superfoods när den största hälsonyttan i själva verket är att äta varierat.

Marion Nestle har själv i fem decennier befunnit sig mitt i den amerikanska kostdebatten, bland annat som ledamot i kommittéer som utvärderar forskning och fastställer nationella riktlinjer.

Utifrån egna erfarenhet som måltavla för lobbying, och som pionjär inom oberoende forskning kring mat, beskriver hon hur den akademiska nutritionsforskningen från början växte fram som industrins förlängda arm där allt fokus låg vid att öka och effektivisera produktionen. Inte bara forskare utan hela avdelningar vid stora universitet var och är än idag sponsrade av, eller ha sidouppdrag åt, livsmedelsindustrin. Själv brukar Marion Nestle ibland föreläsa i Pepsi-auditoriet vid Cornell.

Ändå hittar hon bara elva (11!) studier som försökt klarlägga följderna av industrifinansierad forskning kring mat. Varför vill så få forskare undersöka detta? Det kan jämföras med tusentals studier om läkemedelsindustrins sponsring.

Det slår mig att många vetenskapsbloggare gärna och metodiskt strimlar studier gjorda av oberoende forskare vid universitet finansierade med offentliga medel, men mer sällan gräver ner sig i frågor om makt och opartiskhet. Ytterst kan det handla om vem som formulerar ramarna och spelreglerna för forskningen.

Det är förstås inte särskilt svårt att äta hälsosamt, påpekar Marion Nestle. Ät dina grönsaker och frukt, inte för mycket, och ät inte en massa skräpmat. Hennes bästa råd är att äta en stor variation av oprocessad mat och att vara aktiv.

Se där, en hälsobok som på ett alldeles utmärkt sätt granskar forskare.

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

FÖLJ OSS I VÅRA ANDRA HEM:

Henrik Ennart

Post image

Vilken tur att det finns hälsoböcker!

Vilken tur att det finns hälsoböcker! I sina bästa stunder fyller böckerna en viktig funktion som murbräcka för att lyfta fram ny spännande forskning. Det senaste exemplet är boken Brain Changer – The good mental health diet (finns här), skriven av den australiensiska forskaren Felice Jacka. Det är helt enkelt måsteläsning för alla som vill hänga med i debatten om mat och psykisk hälsa.

Jag intervjuade Felice Jacka i min och Niklas Ekstedts första Happy Food-bok. Det var ingen tillfällighet. Sedan 2015 ska vårdgivare i Australien och Nya Zealand vid första mötet med en patient som lider av bland annat nedstämdhet fokusera på kost, motion, rökning och sömn innan man ens överväger andra behandlingsformer.

Felice Jacka är en av de drivande krafterna bakom förändringen och en ofta intervjuad auktoritet med många viktiga artiklar publicerade i de största tidskrifterna på området. Hon är chef för Food & Mood-centret vid Deakin-universitetet i Geelong, Australien, det enda i världen som är helt fokuserat på kopplingen mellan mat och psykisk hälsa.

Numera är hon även ordförande i ett globalt nätverk för det snabbt framväxande forskningsområdet nutritionspsykiatri, ISNPR. Där möts forskare med helt olika infallsvinklar, från de som studerar tarmfloran till de som ägnar sig åt traditionella koststudier.

Möjligen bidrar en australiensisk mentalitet till att Felice Jacka förenar en strikt vetenskaplig och kritisk hållning när det gäller att utvärdera resultat, med en vilja att dra slutsatser om vad vi behöver göra här och nu utifrån den kunskap som faktiskt finns. Ställda inför epidemier av fetma, diabetes och psykisk ohälsa går det inte längre att blunda inför hur vi till både kropp och själ påverkas av fiberfattig skräpmat.

I en tid när många vetenskapsbloggare avspisar det mesta där det saknas stora och dyrbara randomiserade försökstudier spinner Felice Jacka metodiskt en kunskapsväv som täcker in frågan från så många håll att den blir, om än inte avgjord, så i alla fall tillräckligt fastnaglad för att det ska vara oförsvarligt att längre sitta med armarna i kors.

Tankeexperiment: Skulle skatt och varningstexter på tobak ha införts idag med det vetenskapliga underlag som fanns på 1970-talet, utan randomiserade kontrollstudier? Sannolikt inte. Ändå var det uppenbarligen ett väldigt bra beslut.

Det finns förstås många orsaker till psykisk ohälsa, men efter att ha läst Brain changer är det lika svårt att vifta bort betydelsen av mat som andra faktorer som motion. Om enkla livsstilsförändringar kan hjälpa åtminstone en del så finns det ingen anledning att vänta. Den mat som rekommenderas, typ Medelhavskost, borde alla redan äta av andra hälsoskäl. Den enda kända biverkningen är att vi kan leva längre.

Boken innehåller också detaljer som kan vara kontroversiella. Hur påverkas till exempel risken för psykiska ohälsa av vegovågen? Själv har Felice Jacka varit vegetarian sedan barnsben men propsar nu, utifrån sin egen och andras forskning, ändå på att hennes tonårsdöttrar ska äta kött åtminstone någon gång i veckan. Men det ska vara från gräsbetande djur med mycket omega-3-fett. Allt är sällan bara svart eller vitt.

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart

Post image

Frukost eller inte frukost?

Det är frågan som allt fler forskare ställt sig de senaste åren? Nu kan det visa sig att svaret är – både och. En del av oss är frukostmänniskor medan andra är skippa-frukost-människor.

Hur du tar reda på vilket? Ja, än så länge är det bästa sättet att prova.

Här på Food Pharmacy slog Stig Bengmark redan för flera år sedan ett slag för att skippa frukosten, vilket fick frukostälskarna Lina och Mia att lägga sig på golvet och böla. Tills de kom på några smarta smygsätt att ändå få i sig lite frukost.

För en tid sedan skrev jag en liten artikelserie om det snabbt växande forskningsfältet kring fasta och med särskilt fokus på ätfönstret. Ja, alltså inte köksfönstret utan den tid på dygnet som går mellan första och sista tuggan.

Där berättade jag bland annat att mäktiga American heart association för första gången lyft fram att NÄR man äter är nästan men inte riktigt lika viktigt som VAD man äter. Alla verkar vara överens om att det är klokt att inte äta all vaken tid, men placeringen av ätfönstret har vållat viss debatt.

American heart associations och andra forskares råd att åtminstone de flesta fortfarande bör satsa sina slantar på frukosten fick rejält med utrymme. Men nu verkar det som att jag kanske får äta upp min hatt – eller åtminstone halva – på den sistnämnda punkten. Frukosten tycks inte vara fullt så helig som vi lärt oss.

Många har säkert testat 16/8-dieten som går ut på att man äter under åtta av dygnets timmar, och vilar kroppen resten. Det utlöser en massa positiva effekter i kroppen som plötsligt på cellnivå går från ett ”slösa” till ett ”spara”-läge där cellen hushållar bättre med sina resurser i väntan på bättre tider. Det är säkert ett arv från våra förfäder. Säker tillgång på mat är en nyhet för mänskligheten och gäller ju inte ens alla i våra dagar.

Men för de flesta har 16/8 en helt annan innebörd, nämligen att de (även jag tidigare) äter det första de gör på morgonen och sedan avrundar kvällen sent med kanske en tallrik yoghurt. Alltså: äta 16 timmar och vila kroppen åtta. Inte så bra.

Bland de nya intressanta rön som rapporterats den senaste tid märks att:

• Redan en minskning av det egna ätfönstret med tre timmar ger en mätbar hälsokick, oavsett nivån. Om du brukar äta under 13 timmar så är det en poäng att gå ner till tio.

• Allt mer talar för att det inte innebär några nackdelar att skippa frukosten (det har ju varit motargumentet), men fördelarna är inte lika stora för alla. Några mår bra av det och går ner i vikt, men inte alla. En färsk forskningsgenomgång tyder på att det saknas fördelar med att äta frukost för den som vill gå ner i vikt.

• Allt mer talar för att det går att förlägga sitt ätfönster mot den tid på dygnet som passar bäst. Det senare är ju inte så dumt eftersom en del säkert vill prioritera att äta med familjen. Fortfarande är det dock en bra idé att inte äta på minst ett par timmar innan man går och lägger sig. Det är också en bra idé att ha sina egna fasta rutiner för när man äter. Hipp som happ funkar dåligt.

Ett vanligt råd – ja, inte bara råd, utan starkt uttalat önskemål från myndigheter och dietister – har varit att absolut inte försumma frukosten. Jag har alltså själv och ganska nyligen till och med spridit tanken att man ska äta frukost som en kung, lunch som en prins och middag som en fattig. Men de nya rönen besvarar den annars ganska knepiga frågan varför de omvittnat kvällsätande och frukost-skippande spanjorerna kan rusa iväg mot att bli världens mest långlivade folk. Båda modellerna går bra.

Det ljusnar alltså en aning på Linas och Mias frukost-himmel!

Nyligen läste jag ett debattinlägg av Tim Spector och Jeff Leach, två världsledande experter på tarmflora, där de lyfte just den här frågan, och det var då jag kom att tänka på mina egna efterforskningar.

De här herrarna spenderade härom året några dagar tillsammans med ett av jordens sista naturfolk, Hadza som lever i Tanzania, i Great rift valley, det som kallas mänsklighetens vagga. I sitt inlägg berättar de nu att Hadza-folket för det första inte äter någon frukost alls, och för det andra inte ens har något ord för frukost.

Direkt när de vaknade så gav sig männen på tom mage ut på jakt och för att samla ätbara växter. Möjligen stoppade de i sig några bär några timmar senare. De som stannade i lägret brukade stärka sig med lite baobabgröt eller honung sen förmiddag eller till och med tidig eftermiddag. Brunch alltså, och sedan åt alla ett större mål mat på kvällen.

Så slutsatsen? Försök begränsa ditt dagliga ätfönster. Även en måttlig krympning till 10 eller 12 timmar kan spela roll. Det tycks inte vara någon fara med att skippa frukosten men nyttan varierar individuellt. Ätfönstrets storlek tycks vara viktigare än när på dygnet det placeras.

Men sista ordet är garanterat inte sagt i den här frågan.

Nya forskningsgenomgången:
https://www.bmj.com/content/364/bmj.l42

Tidigare forskningsgenomgång som inte heller såg tydliga fördelar med frukost:
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27292940

Serien om ätfönstret i SvD: (OBS scrolla flera artiklar)

https://www.svd.se/tre-timmar-kortare-attid-om-dagen-gav-lagre-vikt/om/maltidstajming

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart

Post image

Varför blir invånarna i Cilento så hiskeligt gamla?

Hur kommer det sig att människorna som lever i Cilento, ett bergigt kustområde precis söder om Salernobukten i södra Italien, blir så hiskeligt gamla? Till råga på allt är de ovanligt klara i huvudet och drabbas av färre hjärtsjukdomar än oss andra. I höst leder jag – tillsammans med superproffsiga hälsocoachen och yoga-instruktören Charlotte Fredriksson – en resa med Go Active Travel till den lilla byn Acciaroli där mer än var tionde invånare är över hundra år gammal.

Enligt den italienska statistikmyndigheten ISTAT:s senaste beräkningar (för år 2016) lever det 183 hundraåringar i området, 143 kvinnor och 40 män. Snittåldern i Cilento var smått makalösa 92 år för kvinnor och 85 år för män. Bara i byn Acciaroli fanns det 81 hundraåringar på en befolkning på 700. Den noteringen kan jämföras med det svenska genomsnittet på ungefär 20 hundraåringar per 100 000 invånare. Tro nu inte att detta bara beror på att alla unga flyttat därifrån eller på att Acciaroli skulle vara något slags lyxghetto för rika pensionärer. De som bor där har levt större delen av sina liv som fattiga fiskare och tvingats betala med svett för varje intjänad lire.

De senaste åren har forskare från hela världen dragits till Cilento och Acciaroli för att försöka förstå hemligheten bakom det friska åldrandet som gör att området snabbt är på väg att kvala in som en vetenskapligt bekräftad blå zon, vid sidan av den japanska ön Okinawa, Nicoyahalvön i Costa Rica, Ogliastra på östra Sardinien och den grekiska ön Ikaria. Liksom i övriga blå zoner finns det knappast bara en förklaring till att så många blir över 100 år. För ett långt liv behövs utan tvekan en kombination av hälsosam mat, fysisk aktivitet, stabila sociala nätverk och en känsla av mening med livet.

Allt detta präglar livet i Acciaroli men ändå är det maten som sticker ut. Cilento är uråldrig kulturmark som sedan länge pekats ut som Medelhavskostens vagga. Många har säkert hört talas om den amerikanske biologen och nutritionisten Ancel Keys. På senare år har han ofta ifrågasatts och kritiserats för sin roll när det gällde att på 1960-talet peka ut fett och kolesterol som den stora hälsofaran medan han ville tona ned riskerna med socker. Den analysen känns idag till stora delar fel, förenklad och har övergetts, men det ska inte fördunkla Keys kanske viktigaste bidrag som var att sätta den traditionella Medelhavskosten på kartan.

Avstampet tog han just här i Cilento på 1950-talet efter att redan då ha slagits av den höga andelen hundraåringar. Efter pensioneringen levde han sedan 28 år i Pioppi, en grannby till Acciaroli som Ancel Keys lagom till sin 100-årsdag lämnade för att flytta hem till Minneapolis där han avled ett år senare, strax före sin 101-årsdag. Så visst kan man diskutera en del av hans slutsatser, men långlivad blev Ancel Keys i alla fall efter att länge ha ätit Medelhavskust och envist odlat egna grönsaker i sin trädgård.

Vid sidan av de traditionella ingredienserna i Medelhavskosten som grönsaker, baljväxter, frukt, fullkorn, frön, fisk, olivolja och en del rött vin är det örterna som tilldragit sig mest intresse i Cilento. Precis som på den grekiska ön Ikaria växer de vilt i bergen och en kartläggning har visat att människorna traditionellt plockade på sig av ett 90-tal varav minst 40 hade medicinsk verkan och användes flitigt i matlagningen. Inte minst har rosmarin pekats ut eftersom det växer särskilt ymnigt i bergen runt Acciaroli. På senare år har forskare upptäckt att friska 100-åringar i Cilento utmärks av en mycket god blodcirkulation. Det är intressant eftersom kroppens förmåga att balansera flödet i de många mil av mikroskopiska blodkärl som genomkorsar oss spelar en helt central roll för att reglera blodtrycket men även vår förmåga att jämna ut kroppstemperaturen, hålla huden spänstig, läka sår, motverka tumörer och göra oss av med giftiga slaggämnen.

Intressanta fynd tyder nu på att bioaktiva ämnen i rosmarin och andra örter skulle kunna vara en viktig förklaring som bidrar till en god och balanserad mikrocirkulation. Se där! Ett väldans bra skäl att åka till Acciaroli för att lära sig mer! Cilento är för övrigt en för många nordbor lite bortglömd del av Italien, beläget några stenkast söder om den populära Amalfikusten, men här i omgivningarna hittar vi tempelruiner som inte står Akropolis långt efter.

Dånet från historiens vingslag är smått bedövande. Det var här Roms grundare Aeneas sägs ha gjort sitt första strandhugg i västra Italien efter slaget vid Troja, och det lär vara härifrån kusten som sirenerna kallade på Odysseus med sin sång och tvingade honom att låta sig surras vid sin mast för att inte förföras. Om det är maten, örterna eller generna må vara osagt, men lustan tycks leva kvar för märkligt nog kan forskare än idag rapportera om ett ovanligt aktivt sexliv långt upp i åren bland de gamla i Cilento.

PS Är du sugen på att få veta lite mer eller kanske rent av haka på Henrik Ennarts kommande resa till Acciaroli, klicka här.

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

0
0

Du har inga produkter i varukorgen.