Våra barn är fyra små kanelungar. Utan att överdriva har vi strött kanel över det mesta de ätit de senaste åren – frukosten, smoothisarna, kakorna, glassen – i tron om att vi varit nyttiga. Antioxidantinnehåller för Ceylon-kanel är ju bland det största som någonsin uppmätts på ORAC-skalan (för siffernörden: 267536 μmol TE/100g) så vi har känt oss nöjda, riktigt nöjda, varje gång vi haft kanel i deras mat. Och så visar det sig att kanelen vi gett dom i själva verket inte bara haft ett betydligt lägre ORAC-värde än vad vi trott (5170 µTE/100g) utan dessutom ett betydligt högre innehåll av giftet kumarin. Och därför var det, minst sagt, lite extra jobbigt att skriva torsdagens inlägg om den skadliga kassiakanelen.

Tills vi bollade vår ångest med Stig. Stig bekräftade att han också känner sig mycket illa till mods över att inte ha fått korrekt information på förpackningen, ”MEN, som gammal leverspecialist kan jag dock trösta: skadorna på levern är akuta och inte kroniska. Det innebär att skadorna är snabbt övergående – om  inget skett så sker inget heller i fortsättningen. Levern har en unik och fantastisk läkningsförmåga och är den inte under lång tid utsatt för upprepad skada så läker den ut utan minsta men.”