Professorns spalt, Stig Bengmark

Bajs botar bäst?

Ikon_professorns_spaltDet är tilltagande accepterat att de flesta sjukdomar har sin rot i en dåligt fungerande tarmflora och därmed ett dåligt fungerande immunsystem med bl.a. ökad genomsläpplighet av bakterier och gifter in i kroppen (leaky gut). Långsiktigt leder detta till en förhöjd allmän inflammation i kroppen med nedsatt stämning, trötthet, klåda och mycket mer som följd (se min tidigare krönika om inflammation), vilket på sikt leder till kroniska, ofta dödliga, sjukdomar.

I en välfungerande tarm skall det finnas 1,5 kg (helst 2 kg) tarmbakterier som bildar ett slags ”bajsorgan”. Detta ”organ” är lika stort eller t.o.m. större än levern, och har massor av viktiga funktioner för vår hälsa. Här bör finnas åtminstone 10 gånger så många bakterieceller än vad det finns vanliga celler i vår kropp, och varje bakterie har en egen, specifik funktion vid det ”löpande band” som tarmen utgör. Varje bakterie är beroende av att den bakterie som står framför på ”bandet” har utfört sin uppgift väl, och för att det hela skall fungera optimalt bör där finnas cirka 1000 olika bakteriesorter – alla med olika specialuppgifter vid ”bandet”. Detta tillför mellan 100 och 150 gånger fler gener som möjliggör ett stort antal ytterligare funktioner för metabolismen i kroppen och vår hälsa. Dessutom måste de vara många, riktigt många. Man har beräknat att där bör finnas 100 millioners miljoner.

Bakterier kräver mycket mat för att fungera

För er som läst Giulia Enders internationella bestseller ”Charmen med tarmen” är det ingen nyhet att bajset och bajsvanorna är väldigt viktiga för vår hälsa. Tyvärr har vi som tillgodogjort oss västerlandets bekväma livsstil och vanan att äta industriellt processad mat, faktiskt för evigt tappat ca 40% av de tarmbakterier som våra förfäder hade och därmed möjligheten att smälta och utnyttja innehållet av s.k. tuffa fibrer (se min krönika om fibrer). Främsta orsaken till att ”bajsorganet” minskar och inte längre fungerar som det skall är att vi inte äter de 1,5-2 kg färska frukter och grönsaker som vi normalt skall tåla (huvudparten ska vara grönsaker och helst råa och omogna) – då får vi nämligen ett välfungerande ”bajsorgan”.

Råkost-fundamentalister har testvärden man numera sällan ser

Mängden bajs bör vara omfattande, 600-800 gr, och inte som nu, ca 60 gr. Transport från mun till tarmöppning bör ske snabbt, 20–24 tim, och inte som nu, uppåt 4-5 dagar. Veganer har fantastiskt fina värden vid test: ett systoliskt blodtryck kring 105, ett diastoliskt blodtryck på drygt 60, ett blodsocker på 4.7 mmol/L, ett insulinvärde på 2.8 mU/m/mL, ett CRP (inflammationsvärde) på 0,52 mg/L (en femtedel av kontrollgruppen), ett HOMA-IR (kvantifierar insulinresistens och insulinproduktion) på 0.59 (kontrollgrupp 1.36) och ett triglyceridvärde (fett i blodet) på 56 mg/dL (kontrollgrupp 1.20) o.s.v. (1).

Stress, kemikalier och läkemedel – dödliga hot mot ”bajsorganet”

De största skadeverkningar på ”bajsorganet” svarar stress och tillförda syntetiska substanser (främst läkemedel) för, och därefter kommer omvärldsgifter av olika slag. Det är ett svårlöst dilemma – man måste faktiskt antingen välja en bra tarmflora eller behandla med läkemedel – både och fungerar tyvärr inte. I princip alla läkemedel utgör ett hot mot ”bajsorganet” – antibiotika, blodtrycksmediciner, lugnande mediciner, magmediciner och sömntabletter. Tillförsel av antibiotika har visat sig förstöra ca 90% av tarmfloran och därmed till stor del ”släcka” dess viktiga funktioner som att smälta föda, producera vitaminer och andra nyttigheter, täta tarmväggen och förhindra läckage av gifter in i kroppen, metabolisera gallsyror och syntetisera viktiga substanser som t.ex. prostaglandinhormoner och steroider (2). Det tar månader, om ens någonsin, innan de viktiga bakterierna kommer tillbaka. Likadant är det vid användning av kemoterapeutiska substanser som vanliga cancermediciner – de reducerar tarmfloran hundrafalt, minskar den viktiga anaerobfloran 10.000-falt och ökar halten av giftiga bakterier i tarmen hundrafalt (3). Sådan behandling slår faktiskt ut det egna immunförsvaret och man blir helt beroende av att den kemiska behandlingen är hundrafalt framgångsrik – annars har situationen gjorts värre, mycket värre. Sådan behandling måste alltså, liksom behandling med antibiotika och andra läkemedel, ges med största urskillnad och inte slentrianmässig som så ofta sker.

Att återställa/rekonditionera ”bajsorganet”

Att underhålla sitt ”bajsorgan” måste ges hög prioritet. Vi behöver ständigt ny tillförsel av bakterier, något som modern hygien kraftigt försvårar. Särskilt viktigt är ett stort intag av rått och grönt – okokt grönt är faktiskt mycket rikt på nyttiga bakterier. Det är välkänt att barn som växer upp på bondgårdar inte lika ofta lider av allergier och troligen också andra sjukdomar (se min krönika om allergier). Bonden skulle, om han inte varit så utsatt för stress och de många jordbrukskemikalierna, också ha samma förmån – men tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så.

Att byta bajs

Det är faktiskt mycket vanligt i naturen att djur käkar bajs – sådana djur kallas för koprofager. Koprofager äter ofta både sin egen och andras bajs vilket medför att bakteriefloran förnyas både i mun och övre magtarmkanalen samt bidrar till förnyelse av ”bajsorganet”. Koprofagi medverkar bl.a. till snabbare tillväxt/regeneration av magtarmkanalen och därmed förbättrad matsmältning. Veterinärer har i århundranden praktiserat vad som kallas för transfaunasation, d.v.s överföring av bajs, mellan olika arter. De har använt det speciellt vid tillstånd som hos boskap kallas ruminal acidos och hos hästar speciellt vid kronisk diarré eller förstoppning, samt i avsikt att öka fertilitet.

Att behandla med bajs har också varit en viktig del av humanmedicinen – något man började med långt innan man visste något om bakteriers existens. Sådan behandling fanns i den grekiska medicinen redan för 2500 år sedan. Det är dock först för 1700 år sedan som den finns ordentligt beskriven i en handbok för akutmedicin av den kinesiske läkaren Ge Hong. Också i västerländsk medicin har bajsöverföring varit utbredd. Så beskriver t.ex. den tyske läkaren Franz Christian Paullini (1696) ingående dess stora betydelse i en handbok kallad ”Läkande avföringsapotek”.

Bland allmogen levde behandlingsformen kvar länge. När jag som liten inte vill äta min gröt så sa min farfar (född 1860-talet – se min krönika om inflammation): ”Det är väl inget att äta gröt – när jag var liten och trög i magen gick far ut i stallet, tog en ”hästapära” (skånska för bulle av hästbajs), kramade ur saften och gav mig att dricka”.

Introduktionen av antibiotikaresistenta stammar har för evigt förändrat allt

Euforin efter upptäckten av antibiotika var enorm – man trodde att problemen med infektioner för evigt var lösta. De initiala framgångarna var också stora – det är faktiskt en framgångssaga utan dess like – och stora grupper av tidigare svår- eller obotliga sjukdomar reducerades dramatiskt i antal, ja en del t.o.m. eliminerades. Men, det skulle inte vara länge – bakterierna visade sig vara listigare än människorna och de anpassade sig till situationen och utvecklade egen motståndskraft mot antibiotika.

Kanske är det på riktigt lång sikt tur, för vi behöver våra bakterier och antibiotika dödar faktiskt urskillningslöst alla bakterier. På kort sikt skapar det emellertid en nästan olöslig situation – vi har inte sådana alternativ som samhället är berett att acceptera och här krävs det att vi tänker om rejält. Redan 2050 beräknas död i resistenta stammar vara den vanligaste dödsorsaken på jorden (se min krönika om resistenta stammar) – betydligt vanligare än cancer (och det trots att förekomsten av cancer kommer att tredubblas fram till detta år).

Det finns åtskilliga sorter av resistenta stammar och en som tidigt skapade enorma problem var den som kallas Community-Acquired Clostridium Difficile Infection (vanligen förkortad till CDI). Detta är en riktig värsting. Redan i dag är den den vanligaste dödsorsaken i magtarminfektioner och enbart i USA (300 miljoner innevånare) beräknas den årligen kräva inte mindre än 100.000 dödsfall. Vad värre är att dessa siffror ökar snabbt vilket gör att situationen börjar bli ohållbar – redan i dag kostar årligen enbart behandling av CDI det amerikanska hälsoväsendet $1.5 miljarder, och det ökar rekordsnabbt. Trots behandling med den starkaste och nyaste antibiotikan (Metronidazole, Fidaxomicin, ofta Vancomycin) får 83.000 personer återfall varje år enligt en ny rapport (4) . Minst 20% av befolkningen bär på Clostridium-bakterier, men så länge vi har ett välfungerande immunsystem gör de oss ingen skada. Men då ”bajsorganet” sviktar – som t ex efter antibiotika eller annan svår behandling och ofta hos gamla (92% av de sjuka är över 65 år) – passar bakterierna på att ”slå till” och det med full kraft. Särskilt vanligt är det på vårdhem av olika slag – enbart på vårdhemmen registreras årligen en halv miljon fall varav åtminstone 30 000 dör.

CDI är inte bara dödlig, den medför dessutom betydande plågor innan individen slutligen dör. En svår manifestation av CDI är ett tillstånd som kallas pseudomembranous colit, ett ofta dödligt tillstånd vid vilket tarmslemhinnan helt skalas av och ersätts av tjocka ”pälsar” av bl.a. elakartade bakterier vilka i stora mängder läcker in i kroppen och gör individen svårt sjuk. Förr i tiden var den enda lösningen att ta bort hela tarmen – en behandling som aldrig var riktigt framgångsrik utan dödligheten var åtminstone 50%. Lyckligtvis löste till slut en god vän till mig, kirurgen Ben Eiseman, problemet – han återinförde helt enkelt bajsbehandlingen och patienterna som fick upprepade lavemang med donerad avföring tillfrisknade alla sex mirakulöst.

A - photo

Ben Eiseman (1917 – 2012)

Man skulle kunna tro att problemet nu var löst och att man skulle välja att gå vidare och testa metoden i stora kliniska serier, men tyvärr slog förhoppningen helt fel. Antibiotikan Vancomycin visade sig också vara effektiv och samhället och dess myndigheter valde att prioritera denna behandling framför bajsöverföring. Bajsöverföring är av mycket förståeliga skäl inte tilltalande varken för individer eller tillståndsgivande myndigheter, och det skulle dröja ytterligare flera årtionden innan den åter blev aktuellt. Nu har det dock visat sig att bajsöverföring är en överlägsen behandlingsform vid detta tillstånd och upprepade behandlingar med Fecal Mikrobial Transplantation (eller FMT som det numera heter) har visat sig vara ytterst framgångsrik. Metoden är mycket lovande men massor av studier återstår att göra innan den kan accepteras fullt ut.

Goda donatorer är svåra att hitta och ingen västerlänning har ett optimalt ”bajsorgan”. Upprepade studier visar att FMT är effektivare än behandling med Vancomycin, som inte bara ofta leder till återfall utan som också åstadkommer oreparerbar skada på ”bajsorganet” och immunförsvaret. Av förståeliga skäl är myndigheterna tveksamma att släppa loss FTM-behandling men har likväl tvingats att acceptera att FTM får användas efter att två behandlingar med Vancomycin misslyckats.

Även om det inte inträffar ofta så kan man faktiskt bli smittad av andras bajs. Att förbereda och ge lavemang med bajs är inget som tilltalar varken personal eller patienter och dessutom är det svårt att hitta ”bajsorgan” som innehåller de allra nyttigaste bakterierna. Logiskt borde vara skaffa donatorer bland de som lever en ”förfäders livsstil” och har ett stort och rikt ”bajsorgan”. Kanske blir djupfryst bajs från Yanomami i Sydamerika, Hadzas och Burkina-Faso, där människor lever som våra förfäder och har 40% resp 20% mer bakteriesorter att bjuda, en dag en handelsvara?

Fig_no_52_bajs_botar_bast-01

Högst upp till vänster visar bilden en normal tarmflora. Av någon anledning behandlas individen med antibiotika eller andra läkemedel t.ex. i samband med kirurgi. Tarmfloran blir nedsatt och känslig för infektioner (susceptible microbiota). En person råkar i detta försvagade tillstånd få i sig sporer (”sovande bakterier”) av bakterien Clostridium Difficile. Har individen ett något så när gott immunförsvar så händer ingenting – bakterien fortsätter att sova (vegetative C difficile) och i allra bästa fall lämnar sporerna av bakterierna kroppen. Hos de som behåller den kan den slå till och ge svår infektion med Clostridium difficile (röd gubbe). Den rekommenderade behandling är de två första gångerna antibiotika, som tar bort den uppenbara infektionen men till pris av ytterligare försvagad tarmflora (microbiota) – C difficile sporerna försvinner inte utan återgår till ”sömn” (persistant shedding) eller så får individen återfall av sjukdomen (recurrent disease). Efter två sjukdomsepisoder tillåter Myndigheterna i t.ex. USA att man tar till FMT (avföringstransplantation), vilket i överväldigande antalet fall leder till fullständigt tillfrisknande (recovery) också återställande av normal tarmflora (restoration of colonisation resistence) och detta utan att några spår av bakterierna Clostridium difficile finns kvar (4).

Så hur kommer vi vidare? Kanske är ”syntetisk bajs” – en på laboratoriet sammansatt komposition gjord att likna bajs – en lösning? Det skall vi diskutera i min nästa krönika som publiceras den 2 november.

Litteraturhänvisningar:
1. Fontana L et al . Rejuvenation Res. 2007;10:225–234
2. Caetano L et al. Antimicrob Agents Chemother. 2011;55:1494-15
3. Van Vliet MJ et al. Clin Infect Dis 2009;49:262-270
4. Rao K, Safdar N. J Hosp Med. 2015 E-pub
5. Eiseman B et al. Surgery. 1958 Nov;44:854-859