Vi fortsätter att fundera lite på det här med frukost. I går nämnde vi ju att frukost kanske trots allt inte är det viktigaste målet på dagen utan eventuellt det minst viktigaste målet på dagen (om det är första gången du hör det så kan det ta ett tag för det att sjunka in, känn ingen stress, ta din tid).

Nåväl.

Peppade av Stigs krönika och hans “fettströmbrytare” bestämde vi oss i alla fall för att prova. Det var ett plötsligt infall, det var januari och målet var att prova en vecka. Vi fastnade för det där att man kunde äta exakt lika mycket som tidigare fast om man bara sköt lite på frukosten och slutade äta någon timme tidigare på kvällen, så vann man en hel drös med hälsofördelar. Värt att prova, tänkte vi.

Hur det gick?

Jo, vi upptäckte väldigt snart (läs: dag 1) att vi hade lite olika utmaningar framför oss. Lina, som vaknar hungrig som en varg varje morgon, hade stora problem med att skippa frukosten. Redan vid 10:30 började hon morra och kl 11:00 satt hon bredvid kylskåpet och ylade.

Mia, däremot, hade stora problem på kvällen. I samma sekund som solen gick ner började hennes mage att kurra så högt att grannarna ringde polisen. Polisen: “Hej, slår ni varandra?”. Mia: “Nä, det var bara min mage som kurra lite”.

Men, som med så mycket annat så vänjer ju sig kroppen efter ett tag. Och en vecka blev till två blev till en månad blev till två. Och i dag kan vi, nästan ett helt år senare, konstatera att periodisk fasta verkligen är vår grej. Kanske inte alla dagar i veckan för, well, det händer saker ibland. Men för alla de där vanliga trökdagarna i veckan du vet, när det ändå inte händer något särskilt.