Ät dig frisk?

Jag skrev nyligen ett förord till en bok med den möjligen kontroversiella titeln Ät dig frisk (engelsk originaltitel Eat to beat disease). I den lotsar författaren, William Li, runt läsaren bland kroppens fem dominerande system för självläkning och berättar om vilken mat som innehåller ämnen med potential att bromsa eller stimulerar just dessa.
Det handlar om reglering av nybildning av blodkärl (intressant vid utvecklingen av cancer) men även om immunförsvaret, skyddet av vårt DNA, våra stamcellers funktion och tarmflorans roll.
Här får vi till exempel lära oss vad som förenar körsbär, grönkål, bläckfiskbläck, kaffe, valnötter och mörk choklad. De tillhör alla den ganska begränsade skara råvaror som främjar alla våra självläkande system på en och samma gång. Men vi får också veta att öl, vid sidan av väl kända nackdelar, även kan föra något gott med sig för hälsan.
Effekten av bioaktiva ämnen som finns i mat, eller som bildas i kroppen sedan vi ätit, tilldrar sig stort intresse i forskarvärlden just nu. Området har redan fått ett eget namn: postbiotics. William Li:s bok är inte en färdig manual men ger en intressant inblick i ett ungt men snabbt växande forskningsfält.
Men för mig ligger det också något tankeväckande i att en amerikansk forskare skriver en bok som i den svenska debatten, med en svensk författare, högst sannolikt skulle ha ifrågasatts häftigt för att den berättar om saker där det finns relativt starkt stöd i forskningen men där avgörande, stora studier, återstår. Så låt oss reflektera en smula över detta.
Vem är till att börja med William Li? Några kanske minns förra årets Nobelfestligheter där det blev rabalder då gitarristen i rockgruppen U2 – The Edge – bröt mot etiketten genom att bära den mössa som blivit hans signum. Han var inbjuden för sitt stöd åt Texas-forskaren Jim Allison, som 2018 belönades för upptäckter kring immunterapi mot cancer. Få uppfattade nog att U2-gitarristen deltog som representant för The Angiogenesis foundation där han sitter i styrelsen.
Ordförande i och grundare av The Angiogenesis foundation är William Li. I den rollen kan han följa utvecklingen av nästa generations läkemedel som i hög grad baseras på att stimulera och utnyttja kroppens egna läkande system.
William Li understryker att det idag ännu inte finns behandlingsmetoder som gör det möjligt att vid sjukdom ersätta läkemedel med en diet. Men han ser dilemmat i att många av de läkemedel som utvecklas blir enormt dyra och aldrig kan komma alla människor till del.
Samtidigt, konstaterar han, baseras medicinerna på ämnen som finns i vanliga råvaror, lätt åtkomliga för de flesta. Redan idag går det att välja mat som stärker de egna chanserna.
Dock, betonar han, bör ingen experimentera på egen hand under en medicinsk behandling. Ämnen i mat kan både minska och öka effekten av läkemedel, och där behövs expertkompetens från läkare och dietister i varje enskilt fall.
Det som antagligen skaver i ett svenskt debattklimat är att William Li, när han skriver sin bok, inte bara gör det som forskare. Han vågar också ta steget ut ur den rollen och göra en analys baserad på nytta och risk. Nytta och risk är som ying och yang, två sidor av samma mynt. Även om en värdering av de vetenskapliga beläggen är avgörande utgör det ändå bara ena delen av en helhet där den andra är risken: risken att utifrån ofullständiga kunskaper göra eller risken att låta bli.
De vetenskapligt redovisade fördelar han ser i maten är tillräckligt starka för att läkemedelsbolag ska våga investera stora summor i att försöka omvandla dem till patenterade läkemedel. Då är nyttan av att äta mat som är helt ofarlig och där det bara finns en uppåtsida antagligen också tillräckligt stor för dig och mig.
Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.