På många sätt är hälsan i Sverige god jämfört med våra europeiska grannar. Vi har fortfarande en relativt god förväntad livslängd, och har historiskt sett någorlunda framgångsrikt bekämpat spriten och rökningen. Dessutom har vi fortfarande en sjukvård i världsklass, som på många sätt är juvelen i den svenska välfärden, även om den visar tydliga tecken till att börja gå på knäna. 

Men folkhälsan befinner sig i konstant rörelse, nya utmaningar dyker upp när de gamla försvinner. Vi har inte längre råd att blunda för ett antal olika ohälsofaktorer som borde åtgärdats för länge sedan, t ex en sjunkande medellivslängd för individer med låg utbildning (varför detta inte diskuteras mer i media och inom politiken begriper jag inte). Maten och det vi äter är naturligtvis en av de mest slående exempel vi har på en utveckling som gått åt helt fel håll. 

När jag var liten på 70-talet så delade jag och mina syskon upp läsken på julafton med tumstock för att det skulle bli rättvist, och på bio kunde man lyxa till det med en Nickel eller tablettask från automaten. Numera ser det som bekant inte ut så längre. Det tålmodiga kioskbiträdet, som med tång fyllde de prickiga godispåsarna är försvunnet sedan länge. Nu har barnen egna skopor som de fyller påsarna med, där ett hekto inte ens räcker för att täcka botten på påsen. 

Eftersom många av våra smakpreferenser och andra hälsofaktorer som tarmfloran grundläggs i barndomen är det extremt viktigt att vi hjälper alla barn att äta näringsrik och nyttig mat. Jag har svårt att tänka mig bättre samhällsinvesteringar än att satsa på barnens hälsa och livsstil. 

Eftersom mat- och sockerindustrin till synes är helt oförmögen till självreglering, så är det upp till oss konsumenter att sluta köpa deras produkter, men också till våra politiker att visa att de vill göra det lättare för människor att leva mer hälsosamt. Är det t ex rimligt att vi har samma moms på godiset och läsken, som på frukt och grönt? Här kan vi faktiskt lära oss något av det folkhälsoarbete som gjordes för att minska alkoholintaget och rökandet. 

Den vanligaste invändningen mot statlig involvering brukar vara av karaktären nanny-state, och det kan jag till viss del förstå. Vi ska inte ha en stat som detaljstyr vad vi äter, och människor måste ta eget ansvar naturligtvis. Men varför inte göra det lite lättare? Övervikt/fetma och dess hälsomässiga konsekvenser beräknas kosta 70 miljarder per år, så det är inga småpengar vi pratar om. 

Vi ska också tänka på att förekomsten av fetma har tredubblats de senaste 40-50 åren, samtidigt som typ-2 diabetes blivit fyra gånger vanligare, vilket sammanfaller väldigt väl med den gradvisa invasionen av processad och näringsfattig skräpmat. Och det finns nu mer och mer forskning som talar för att kvaliteten på det vi äter spelar en betydande roll även när det gäller vår mentala hälsa, sannolikt även för våra barn. Och vad kan vara viktigare än att våra barn mår bra, och ges en optimal start i livet? Absolut ingenting. 

För dig som vill läsa mer:

Juul F, Hemmingsson E. Trends in consumption of ultra-processed foods and obesity in Sweden between 1960 and 2010. Public Health Nutr. 2015 Dec;18(17):3096-107.

Opie RS, Itsiopoulos C, Parletta N, Sanchez-Villegas A, Akbaraly TN, Ruusunen A, Jacka FN. Dietary recommendations for the prevention of depression. Nutr Neurosci. 2017 Apr;20(3):161-171.

Rico-Campà A, Martínez-González MA, Alvarez-Alvarez I, Mendonça RD, de la Fuente-Arrillaga C, Gómez-Donoso C, Bes-Rastrollo M. Association between consumption of ultra-processed foods and all cause mortality: SUN prospective cohort study. BMJ. 2019 May 29;365:l1949.

Erik Hemmingsson är överviktsforskare (docent) på GIH i Stockholm och författare till Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut (Bonnier Fakta, dec 2018). Åsikterna i krönikan är skribentens egna.