Med skräckblandad förtjusning ser jag att Livsmedelsverket har börjat jobba med en ny upplaga av de Nordiska näringsrekommendationerna, som brukar förkortas NNR.

Förtjusning? Jo, det finns utan tvekan en förbättringspotential även om NNR tog några steg framåt redan vid den förra upplagan som gavs ut 2012. Där var det glädjande nog lite mer fokus på kvalitén på de råvaror vi äter, än på de enskilda ämnen som ingår.

Skräckblandad? Ja, detta är ju de lertavlor som sedan i ett decennium, fram till 2030-talet, kommer att åberopas som högsta vetenskapliga evidens och bankas i huvudet på alla påstådda avfällingar.

Eftersom jag ibland själv varit en av dem som det bankats på känns det viktigt att jobbet den här gången görs på ett bra sätt. Men de Nordiska näringsrekommendationerna har dessvärre en historia som tynger, sprungna som de är ur ett nära samarbete mellan myndigheterna och livsmedelsindustrin.

Företrädare för industrin brukar med emfas hävda att NNR 2012 bygger på mer än hundra forskares arbete och är den kanske mest gedigna forskningsgenomgång som görs på nutritionsområdet. Det är en sanning med modifikation, för NNR är också till stor del en förhandlingsprodukt där slutresultatet tröskats fram och tillbaka med olika partsintressenter. Jag har genom åren pratat med forskare som skrivit avsnitt som på för dem oklara grunder strukits i den processen.

När arbetet med de idag gällande Nordiska näringsrekommendationerna drog igång 2008 var jag på ett informationsmöte på Livsmedelsverket i Uppsala. Där nämndes det i förbifarten att ett EU-projekt skulle bilda basen för arbetet. Det fanns helt enkelt inte pengar i den nordiska kassan för att på egen hand finansiera en total genomgång av forskningen kring kost och näring. Samarbetet med EU skulle ske via en organisation som hette Eurreca, fick vi veta.

Jag blev förstås nyfiken och började undersöka saken närmare.

Det visade sig att EU-kommissionen gett 13,2 miljoner Euro till Eurreca för att göra sin genomgång, en jättesumma i sammanhanget. Vad som inte nämndes på mötet, och inte berörs i NNR 2012, var att Eurreca startats på initiativ av International life sciences institute, förkortat ILSI.

ILSI är en lobbyorganisationsom grundades 1978 av Coca-Cola, General Foods, Heinz, Kraft och Procter & Gambleoch som i början hade till uppgift att försvara tobaksindustrin. Idag backas ILSI upp av flera hundra av världens största livsmedels-, kemi- och läkemedelsföretag.

Till Eurreca hade knutits forskare från ett 15-tal universitet, samt privata konsulter där flera hade tidigare band till ILSI. Det svenska Livsmedelsverket och det franska folkhälsoinstitutet var de enda nationella myndigheter som var representerade bland styrgruppens medlemmar.

Samordnare för Eurreca var en före detta forsknings­ansvarig vid ILSI Europe och informationen sköttes av ett PR-konsultbolag som anlitade ILSI Europe som underleverantör för driften av Eurrecas hemsida.

Det är verkligen ingen överdrift att påstå att arbetet med de nordiska näringsrekommendationerna redan från början hamnade i knäet på industrin.

Då ska man veta att ILSI är en kontroversiell organisation som bara några år tidigare hade vänt sig emot rådet att minska konsumtionen av socker till under 10 procent av kaloriintaget. Man menade att det inte var bevisat att åtgärden, som var ett hot mot läskedrycksindustrin, skulle motverka övervikt och fetma.

I NNR 2012 finns förvisso rekommendationen om att äta mindre än 10 procent socker, men Sverige och de övriga nordiska länderna följde inte Världshälsoorganisationen WHO:s uppmaning att rekommendera max 5 procent, den nivå där karies ökar starkt.

Om nya NNR ska få trovärdighet gäller det att rensa ut den här sortens bindningar och jobba med mycket stor öppenhet.

En annan av flera utmaningar för de nya Nordiska näringsrekommendationerna är själva utgångspunkten: att hitta referensvärden för stora grupper av konsumenter.

Det sker i så fall samtidigt som forskningen allt tydligare blottlägger de stora individuella skillnader som finns mellan olika individer, och som inte minst hänger ihop med att vi bär på radikalt olika uppsättningar av tarmbakterier. 

Det som en lätt kan tugga i sig kan helt enkelt vara olämpligt för en annan. En storlek passar inte längre alla, kanske inte ens om den kallas Medelhavskost och i nästan alla studier har positiv inverkan på de flesta. Även där finns det i varje studie en ganska stor minoritet som Medelhavskosten av någon anledning inte biter så bra på.

Lägg till det att forskningen just nu utvecklas väldigt snabbt. När experterna gjorde sin literatursökning till de nuvarande rekommendationerna år 2010 existerade knappt forskningen kring vår tarmflora som idag är det mest expansiva fältet globalt inom de biologiska vetenskaperna.

Mer än 90 procent av alla studier på området har publicerats senare. Den hastigheten kommer knappast att avta och utan kontinuerlig uppdatering riskerar seglivade publikationer som NNR, som förnyas på sin höjd vart åttonde år, att förvandlas till blytunga bromsklossar.

En löpande uppdatering av lämpliga doser av vitaminer och mineraler kan vara på sin plats, liksom en uppmaning att äta mer grönt och undvika processad skräpmat med mycket socker och raffinerade fetter. I övrigt är frågan om inte generella rekommendationer av den här typen spelat ut sin roll. 

Vill du läsa mer? Följ länken här och här.

Foto via Joanie Simon på Unsplash

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.