Det säger sig själv att fasta leder till att man förlorar kilon. Utan tillräcklig energi från mat börjar kroppen ta av reserverna istället. Men är perioder av fasta ett bra sätt att långsiktigt nå en lägre vikt? Kanske, men då bör man antagligen fasta för alla de andra positiva effekterna och se viktnedgången som en bonus. 

Det har nog sjunkit in hos de flesta idag att det bedrägligt enkla receptet “mindre mat och mer motion” inte är så självklart i praktiken. Det är helt enkelt otroligt svårt att gå ner i vikt. Det belöningssystem som ska få oss att äta och bygga upp reserver har finslipats och förstärkts i hundratals miljoner år. Den positiva känsla som en viktnedgång kan ge oss har inte mycket att sätta emot det. Och även om man lyckas göra sig av med många kilon är kroppen inställd på att ta tillbaka dem. 

Det finns en uppmärksammad studie gjord på överviktiga deltagare i den amerikanska varianten av dokusåpan “Biggest looser”. De utsätter sig under programmet för några veckors kontinuerlig kalorirestriktion och hård träning. Givetvis går de ner i vikt, men kroppen anpassar sig till att maten börjar tryta och ställer om förbränningen. Om de inte fortsätter med samma kostrestriktion och träningsmängd efter programmet är det därför kört. Alla deltagare utom en i studien gick upp igen. Och inte nog med det. De gick upp mer än vad de vägde tidigare.

När våra kroppar märker att det är brist på mat och att bristen ser ut att vara ihållande, sänker vår genetiska programmering förbränningen. Men om man fastar under minst 2,5 dagar kan effekten åtminstone initialt bli omvänd. Förbränningen ökar och många som fastar märker också att energinivåer och kreativitet går upp efter några dagar. 

Man kan tolka det som att generna från vår tid på savannen för 100.000 år sedan vill ge oss bättre förutsättningar att räta upp en havererad matsituation. Några dagar utan föda och vi ska med mer energi och mer kreativitet förmås att få tag på något nytt att äta. Idag kan vi “mjölka” den effekten genom några dagars kraftig kalorirestriktion. Inte för att fälla ett bytesdjur eller gräva fram ätbara rötter, utan för att kanske hitta lösningar på nutida utmaningar i livet.  

Mot bakgrund av effekten på förbränningen kan man tänka sig att periodisk fasta skulle ge bättre effekt än konstant kalorireduktion för den som vill gå ner i vikt, men det finns inget forskningsstöd för det. Viktnedgången blir densamma enligt en färsk forskningsöversikt, men som författarna konstaterar: det behövs mer omfattande studier än vad som gjorts hittills. 

Vad som dock är helt klarlagt i studier är att en avgränsad period av kraftig matrestriktion ger mycket positiva hälsoeffekter. Färska exempel från i höst är en studie som visar på minskad inflammation, och en annan om att fasta stimulerar tillväxtfaktorn GDF11 som motverkar cancer och hjärt/kärl-sjukdomar, nybildar hjärnceller och föryngrar organ. 

Fasta kan också ha psykologiska effekter relaterade till viktnedgång. Själv blir jag efter en fasta mer intresserad av mångfasetterad och bättre mat. Fasta gör mig också medveten om alla matsignaler som kommer och går under en dag och lär mig att det går att avstå om man vill. Det färgar efterhand av sig mer och mer på min vanliga kosthållning. 

Att fasta endast för att gå ner några kilo är så tråkigt och meningslöst att det kan motverka sitt syfte i längden. Det är antagligen bättre att fasta för att få fler friska år, för att skärpa sinnet och lära känna sina hungersignaler. Om du även sätter in din fasta i ett historiskt sammanhang och jordar dig till tidigare generationers betydligt tuffare matsituation, kan det skänka ytterligare mening till några dagars matbrist. Med tiden kan du på så sätt nå ett viktmål genom periodisk fasta utan allt för mycket själsdödande kamp mot naturen. 

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.