I ett av mina första inlägg skrev jag om hur tabu ämnet perimenopausen är och hur vi knappt vågar erkänna för oss själva att det händer något i våra kroppar. Men faktum är att det händer inte bara i din kropp, det händer i alla kvinnors kroppar över hela världen. 

Jag fick precis i dagarna veta att rättigheterna till min bok har sålts till land nummer åtta, nämligen Frankrike. Den finns redan på ryska, finska, litauiska och kommer i år på engelska, franska, kroatiska och turkiska. Jag är så klart oerhört tacksam för det men inte för att jag får sälja böcker utan för att jag faktiskt kommer att kunna påverka hur kvinnor över hela världen kan må bättre genom perimenopausen.

Om förläggare världen över ser potentialen i en bok som handlar om perimenopausen visar det ändå att ”problemet” är detsamma all over. Det här är något som drabbar alla oavsett var man bor. Som jag har sagt tidigare så får många kvinnor svåra symtom medan andra seglar igenom den här perioden. Men det lite märkliga i det hela är att det ser olika ut i olika världsdelar.  

En polsk studie visar att det i USA är det vanligare med led- och muskelvärk. I Australien är de vasomotoriska symtomen värst (alltså vallningar och svettningar medan man till exempel i Afrika inte ser några mönster alls. I Europa drabbas vi mest av sömnproblem och depressioner. Det man också vet är att kvinnor i Asien har generellt mindre symtom än i andra världsdelar. Men varför ser det så olika ut i olika världsdelar? Teorierna är många. Kanske är vissa kulturer mer öppna för att prata om det. Vi vet också att matkulturerna skiljer sig åt i de olika länderna och även synen på fysisk aktivitet. I Afrika går man ibland flera mil bara för att hitta vatten medan vi västerlänningar nöjer oss med ett par timmar på gymmet.

Men om vi återgår till maten en liten stund så vet vi att asiatiska kvinnor äter mycket mer soja än oss västerlänningar och soja innehåller fytoöstrogen som fungerar som vårt eget kroppsegna östrogen. Ibland kommer det upp rön även här i väst att om vi bara åt mer soja så skulle vi inte ha så mycket symtom. Jag är av den bestämda åsikten att det skulle krävas en hel massa tofu för att vi skulle få i oss lika mycket soja som asiatiska kvinnor får sen födseln. Kanske kan soja-intaget hjälpa vissa men jag är inte helt övertygad om att kosten är den största orsaken till att skillnaderna är så stora. Men jag kommer att researcha det här ämnet vidare och lovar att återkomma so stay tuned! 

Som jag har nämt tidigare så skiljer sig även synen på menopausen åt i olika länder. Titta på de indiska kvinnorna till exempel. De ser det som en nyvunnen frihet då de äntligen får samma status som mannen. De tillåts helt plötsligt att skratta offentligt tillsammans med män vilket de inte bör göra innan menopaus. Konstigt jag vet men det sägs vara så. Även maya-indianerna ser fram emot sin menopaus medan vi västerlänningar knappt vill kännas vid den.

Det man idag kan säga om forskningen är att den fortfarande brister i varför skillnaderna på både symtom och syn är så stora. Man konstaterar bara att de är det. Vad tror du? Kommentera gärna varför du tror att symtomen skiljer sig åt i olika världsdelar. Det skulle vara så spännande att få ny input i den här frågan. 

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.