Åkedialogerna fortsätter, idag med ett ganska förutsägbart tema, men först något annat. 

Åke: Jaha, jag ser att du ska banta. Är inte det märkligt med tanke på att du lagt ner en hel del tid och energi på att få folk att sluta banta, du skrev ju till och med en bok om det. Tänker du inte på din trovärdighet?

Erik: Jaså, du gick på den? Du har inte funderat på vad det är för dag idag, käre Åke?

Åke: Mycket lustigt, jag trodde du var en seriös person som inte höll på med sånt larv?

Erik: Spänn av lite nu, annars blir du gammal i förtid. Visst kan jag vara allvarlig ibland, men livet vore inte mycket värt om det inte fanns lite humor med i ekvationen ibland. Jag är nog betydligt mer flamsig som person än du och kanske många andra anar, och det gäller nog de flesta som forskar. 

Åke: Du kan räkna med en hämnd för detta. 

Erik: Gäsp. Nu när vi värmt upp någorlunda kanske vi kan gå vidare och prata om något annat. Medierna och Sveriges samlade myndighetskår har ju slagit på sina absolut största paniktrummor och ropat PANDEMI allt vad de orkar under ett antal veckor nu. 

Åke: Så du tycker att detta är överdrivet? 

Erik: Låt mig säga så här. Kommer du ihåg Saltkråkan?

Åke: Absolut, jag blir supernostalgisk bara jag hör ordet. Kan till och med börja att vissla på den där visan och tänka på Båtsman, piratskeppet, Ruskprick, Malin, och alla galna…

Erik: …Fokus Åke. Du kommer säkerligen ihåg Stina, den lilla tjejen som sprang runt och ville få allas uppmärksamhet genom att berätta dramatiska historier från hennes gata i stan. Det var inte så konstigt att ingen riktigt orkade med henne, speciellt inte farbror Melker. Med allt som just nu pågår så känner jag mig lite som farbror Melker med Stina konstant hängande i hasorna, och jag har inte riktigt tålamod att höra på allt hon så väldigt gärna vill berätta om. 

Åke: Så vad vill du säga? Att Stina så småningom började jobba på Rapport, och att hennes böjelser för att skapa uppmärksamhet äntligen fick fritt spelrum? 

Erik: Ungefär så, och att hon dessutom, fiffig som hon är, hittat en metod för att generera maximal uppmärksamhet, och det kallas dramatik: filmer, ljud, och synnerligen allvarliga personer.

Åke: Men herregud, du vill väl inte bagatellisera det som nu händer? 

Erik: Nej, det vill jag faktiskt inte. Det är allvarligt det som nu sker, och ingen vet ju riktigt vad epidemin tar vägen, men som epidemiolog är det viktigt att ha saker och ting i proportion. Har du t ex den blekaste aning om vad krig, fattigdom och allmänt socialt elände kostar i termer av hälsa och människoliv? 

Åke: OK, där har du kanske en liten poäng. Så varför tror du att det blir så här? 

Erik: Jag tror att epidemier upplevs som lite extra läskiga fenomen därför att de på många sätt är oberäkneliga. De kan tillsynes slå till på ett lynnigt sätt, och drabba sådana människor som normalt sett inte drabbas av så mycket ohälsa. Dessutom är det svårt att förutsäga omfattningen av epidemin, det gör oss naturligtvis lite extra oroliga. Sedan hjälper ju knappast den dramatiska nyhetsrapporteringen heller, men inget ont som inte för något gott med sig.

Åke: Förklara. 

Erik: Livet har ju förändrats ganska mycket bara den senaste veckan, eller hur?

Åke: Jo, det kan jag hålla med om. Bara den här intervjun sker ju via Zoom, eller hur? 

Erik: Ja, det är ett exempel. I veckan som gick började landets universitet med distansundervisning, och jag har redan hållit två föreläsningar digitalt. Det fungerade faktiskt väldigt bra, även för en mindre tekniskt begåvad person som jag. Jag hoppas dock innerligt att jag aldrig igen behöver lära mig en ny digital plattform, eller bekanta mig med annan digital dystopi, det är så fruktansvärt tråk…

Åke:…Lugn nu, spåra inte ur. Du skulle ju prata om bra saker som händer. 

Erik: OK, tack. Det jag faktisk ville säga, innan blodtrycket började stiga, var att det finns en stor möjlighet i det som nu sker. Faktiskt för hela mänskligheten.

Åke: OK, jag trodde du skulle vara balanserad? Är det inte du som överdriver nu?

Erik: Ja, möjligtvis, men jag tror faktiskt att stora saker är på väg att hända, att mänskligheten har en unik chans att byta spår nu. Till en mycket mer positiv väg än den destruktiva bana vi hittills befunnit oss på. Jag tror att även en den mest insomnade personen kan hålla med om att mänskligheten har bränt ljuset i båda ändar under en väldigt lång tid nu, till exempel med miljön, konsumtionshetsen, klasskillnader, mm. Det har nästan varit så långt ifrån hållbart man bara kan komma. Vi har nu en jättechans att hitta tillbaka till genuint mänskliga värden, att vi inte längre ska jaga framgång på bekostnad av andra, eller köpa statusprylar som vi inte blir lyckligare av. Fråga dig själv, käre Åke, vad som definierar en människa.

Åke: Ja, det har jag inte tänkt så mycket på. 

Erik: Men det har jag, och jag har kommit fram till att det handlar väldigt mycket om hur vi är mot andra människor. Är vi en sådan person som hjälper andra, eller är vi en sådan person som skaffar oss status och välstånd på bekostnad av andra? Jag vet att det är lite larvigt att dela in människor i två kategorier på det här sättet, men vi måste sluta tävla med varandra, och inse att alla är unika och viktiga. Det som drabbar en person drabbar även oss andra, och när en av oss når framgång så är det även en framgång för alla. Vi hör ihop! Den här krisen kan få oss att inse det, och styra mot det hållet. Vi har en chans att skapa ett samhälle där mänskliga goda gärningar och harmonisk sammanhållning är det viktiga, inte pengar eller status.

Åke: Ser vi inte redan tecken på det?

Erik: Jo, det gör vi verkligen. Människor hjälper andra personer dagligen att hantera krisen. Det handlar inte nödvändigtvis om stora saker, det kan vara att man hjälper någon att handla, att vi pratar med varandra, att vi bryr oss, och att vi samarbetar för allas bästa. Det är även en jättechans för människor att ta en funderare på hur de lever sina liv, och göra det på ett sätt som känns mer autentiskt, att jobbet livar med deras inre värderingar om vad som är viktigt. För att kunna reflektera kring sådant är det viktigt att vi får stanna upp, och det är precis det som händer just nu. Vi stannar upp, och kan därmed rannsaka vårt nuvarande sätt att leva på, och det kommer föra väldigt mycket gott med sig. 

Åke: Tackar för det, jag hoppas innerligt att du har rätt. Vi behöver verkligen en förändring. Samma tid nästa månad, så kanske vi kan diskutera ännu mer om det här positiva du pratade om här på slutet? 

Erik: Det säger vi. Jag kan boka ett Zoom-möte redan nu. 

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.