Jag vet inte med dig, men när jag var liten fick jag ofta höra att hjärnan endast utvecklades fram till en viss ålder och sen var det som det var. Gilla läget, liksom. Men, nu vet vi bättre. Du behöver inte alls gilla ett läge du inte gillar. Du kan förändra!

Nerve cells that fire together, wire together – Donald Olding Hebb

Hebb kom fram med den här teorin i slutet på 40-talet men på senare år har forskningen kring neuroplasticitet verkligen tagit fart, bland annat med hjälp av Joe Dispenza.

Vi har omkring 100 miljarder neuroner i hjärnan och de är sammankopplade i olika mönster och kombinationer baserade på vår egen uppväxtmiljö, våra livserfarenheter, våra förebilder och tankemönster. Ju mer du umgås med en person, desto tightare lär ni bli, så funkar även neuronerna i hjärnan.

När vi är medvetna om detta kan vi välja vilka relationer vi vill bygga i vår egen hjärna, baserade på vilken intention vi har och vilken livskvalitet vi vill ha. När du medvetet väljer en ny tanke (kanske med intentionen att byta ut negativt tänkande mot mer positivt) så behövs klister för att bygga den nya nervbanan. Och eftersom det bara finns en viss mängd klister så tas klistret från den gamla tanken som du inte längre matar, och på så sätt kopplas den gamla tanken bort och den nya tanken kopplas på.

All thoughts carry an energy or a frequency. Change your thoughts and you change your life. – Dr Joe Dispenze

Men helt ärligt så är jag mindre intresserad av teorin, och mer intresserad av hur den faktiskt appliceras i våra liv.

Ett tydligt exempel från mitt eget liv är när jag för några år sedan insåg att jag byggt om mina egna omedvetna tankebanor från otroligt mycket oro till tacksamhet och uppskattning. Jag hade precis sagt hejdå till en vän och fann mig själv stå och reflektera över allt jag hade att vara tacksam för i mitt liv. Jag hade inget särskilt att göra och ingen tid att passa så jag stod kvar där ett tag och bara kände på känslan av tacksamhet och alla tankar som triggade den positiva känslan. Och jag insåg då att jag faktiskt ofta hamnar där idag, när jag är mitt-emellan saker, lite uttråkad eller bara dagdrömmer lite. Jag går till tacksamhet för jag har byggt om min hjärna till att fokusera på det.

Men så har det inte alltid sett ut i min hjärna. Många år tidigare var jag ute och promenerade med min syster och jag minns så tydligt att jag lite nedstämt berättade för henne vad jag nyligen hade upptäckt hos mig själv; varje gång jag inte medvetet styr mina tankar eller känslor, så går de till oro, ångest eller dåligt samvete, det är där jag spenderar den mesta av min tid.

Samma person, några års medveten övning emellan, men inga i stort förändrade livsförutsättningar, bara en renovering av hjärnan. Jag bestämde mig för många år sedan för att lära mig att fokusera mer på det som fungerar i mitt liv framför det som inte gör det. Jag började en daglig tacksamhetspraktik och skapade en intention om att välja mitt fokus tydligare i mitt liv generellt.

Men det var först efteråt, när jag kom på det där jag sagt till min syster, och den intensiva känslan jag hade av uppgivenhet över att det var så det var, och kontrasten till att jag går till tacksamhet naturligt idag, det var först då jag på riktigt förstod hur långt jag kommit.

Och det häftiga är att vi alla kan göra det här. Genom medveten träning. Genom att komma ihåg att vi inte behöver tro på alla rädda tankar vi har. Att vi kan välja en annan tanke. Och att ju mer vi väljer våra tankar utifrån det vi vill ha mer av, desto starkare blir de. För varje gång du väljer den tanke som du vill tänka, så förstärker du nervbanan, och så småningom har den gamla nervbanan växt igen.

Jag brukar beskriva det som en autobahn och en djungelstig. Din gamla omedvetna tanke kör på autobahn, för du har tänk den tanken så många gånger att neuronerna asfalterad och byggt fyrfiligt. När du nu ska börja tänka en mer positiv tanke så är det som att ta sig fram på en djungelstig. I början behöver du ta med dig en machete för att ta dig fram och det kräver energi. Samtidigt som det är så lätt att slinka in på autobahn igen, där du flyger fram.  

Men, ju mer du medvetet väljer att kliva in på djungelstigen, desto mer upptrampad blir den. Så småningom behöver du inte längre macheten och du kan gå obehindrat. Stigen kanske blir en liten grusväg som du så småningom väljer att asfaltera. Och ju mindre du åker på gamla autobahn desto mer växer den igen. Maskrosor kommer upp ur asfalten, snart växer träd där och autobahn är inte längre framkomlig.

Genom att du medvetet, och om och om igen, valt att trampa upp din djungelstig (ex tacksamhetstankar) och undvikit autobahn (ex orostankar) har du byggt en ny väg, en ny nervbana och du har renoverat i din egen hjärna. Och allt detta påverkar ju förstås även din fysiska hälsa, eftersom positiva känslor skapar positiva reaktioner och mer självläkning i din kropp.  

Nu när du vet att du kan renovera i ditt huvud, var vill du börja?

Om du vill ha support i arbetet med att bygga nya nervbanor är du alltid välkommen att signa upp dig för mitt onlineprogram Det inre skiftet: http://helenaonneby.com/det-inre-skiftet

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.