Mobbing: bara ordet får mitt blodtryck att stiga till farliga nivåer. Och kanske är det bra att bli lite förbannad ibland, så att man får kraft att agera, jag antar det. Vår värld har så många problem och utmaningar, det är lätt att känna sig överväldigad, men jag tänkte kanalisera energierna mot sådant som just jag kan vara en hjälp med, nämligen viktmobbingen. Jag har fått nog. 

Jag tänker inte längre passivt stå vid sidan och se på när andra människor, exempelvis barn, dagligen råkar illa ut, och leds in i mörker som bantning, ätstörningar, kroppsförakt och känslan att inte duga som de är. Och så länge vi inte säger ifrån så ger vi ju ett slags passivt tillstånd till att mobbingen förekommer. Men här och nu så säger jag alltså ifrån. Mobbing och diskriminering hör inte hemma i vår värld, punkt, oavsett vad den beror på eller vem som drabbas. Den hjälper aldrig, den är bara destruktiv, och den behöver försvinna. 

Låt oss börja med att ta reda på varför just överviktiga individer utsätts för mobbing. Ett av de tidigaste exemplen jag sett är från läkarmanualer från 1800-talet, där det står fullkomligt horribla saker, såsom att patienter med övervikt har ”en svag karaktär”, ”är lata, dumma och tröga” och ”är oförmögna att ta ansvar”, mm. Vikten hade dessutom plötsligt blivit helt synonym med den typ av människa man var, inklusive vilken moral man hade, eftersom övervikt belastade samhället. Inte långt därefter, dvs i slutet av 1800-talet började bantning bli populärt, ivrigt påhejad av populärkulturen. En slank kropp sågs som tydliga tecken på karaktärsstyrka, självdisciplin och kontroll, och gav hög social status, och vice versa för den som hade ett BMI i andra änden av skalan. Så ser det ut än idag, som bekant. Just viktmobbing har således ganska djupa historiska och sociala rötter. 

Jag gissar att den här typen av nedsättande beskrivningar fick leva kvar ganska ostört långt in på 1900-talet, och även om de så småningom modererades och togs bort så är det ingalunda något tvivel om att liknande fördomar lever kvar i just den medicinska professionen. Och även om många inom sjukvården gör ett fantastiskt jobb med att hjälpa och bemöta överviktiga individer (Tack, ni behövs!), så finns det fortfarande väldigt utbredda gamla föreställningar om att allt bara handlar om kalorier, när vikten i själva verket huvudsakligen styrs av starka fysiologiska faktorer i kombination med sårbar genetik och stora samhällsförändringar, t ex skräpmatsinvasionen, social utsatthet och stress. 

Kombinerar man okunskap med låg empati så finns det en stark grogrund för mobbingen. Jag vet inte hur många berättelser jag hört om viktmobbing i sjukvården, men under alla år så kan jag intyga att det är väldigt många. Det inkluderar även skolans värld där sköterskan kommit med plumpa kommentarer och förslag på åtgärder gällande vikten hos barn, ofta utan att ens föräldrarna är närvarande, vilket är så fel det bara kan bli. Låt oss hoppas att detta har blivit betydligt mindre vanligt idag än vad det har varit.

Ett inlägg av denna typ skulle heller inte bli komplett utan att ta upp rollen som media och populärkulturen spelar. Ta bara en karaktär som Homer Simpson, TV-program som Biggest Loser, eller alla veckomagasin med kändisar (mest kvinnliga) som länge  kämpat med sin vikt, oftast väldigt dramatiskt porträtterat. Det finns gott om exempel på media som konstant förmedlar en massa fördomsfullt trams som kopplar ihop övervikt med samma gamla vanföreställningar som i forntida läkarhandböcker: bristande viljestyrka, emotionell instabilitet, lathet, dumhet, de vet inte sitt eget bästa, mm. 

Men det finns också positiva saker att prata om, som ger mig hopp. Vi har faktiskt börjat att prata om viktmobbingen, ett väldigt viktigt första steg. Ett exempel från mitt eget liv var att bara i höstas så föreläste jag (digitalt, så klart, från Kiruna till Ystad) för ett antal hundra skolsköterskor som ville lära sig mer om hur man kommunicerar med föräldrar om barns vikt, i den mån man ens behöver prata vikt med barn (oftast inte). Det fanns dessutom en klar medvetenhet om problemet med viktmobbing, och en tydlig ambition att undvika detta, vilket var väldigt positivt naturligtvis. Jag ser heller inte att det skrivs lika många bantnings- och dietböcker som tidigare. Tvärtom verkar temat vara att vara lite snällare med sig själv när det gäller självhjälp och friskvård, att göra saker i samklang med sin kropp och fysiologi, och att det mesta numera är baserat på vettig forskning. Kroppspositivismen sprider sig, och visar att alla kan och får ta plats även om man inte ser ut som vårt sk skönhetsideal. Detta ger mig hopp.  

En annan viktig sak är att vi sprider berättelser och medvetenhet om vad enskilda människor har råkat ut för när det gäller viktmobbing, som en slags vittnesuppgifter. Du får därför gärna skriva till mig på på instagram @erik_hemmingsson eller på erik.hemmingsson@gih.se och berätta din historia om viktmobbing, speciellt inom sjukvården, så lovar jag att göra vad jag kan för att sprida dessa vidare. Du kan självklart vara anonym. 

Kom ihåg att riktig förändring (oavsett om det gäller maten, hälsa, jämställdheten eller något annat) kommer från individer, dvs gräsrötterna (sådana som du och jag), och rör sig utåt i samhället, en person i taget. Och när många ställer sig upp samtidigt och säger ifrån, det är då det kan hända bra saker, som att alla människor accepteras fullt ut oavsett hur man ser ut eller vad man väger. Detta är värt att kämpa för.

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.