Viktmobbingen måste få ett slut – Food Pharmacy

Erik Hemmingsson

Post image

Viktmobbingen måste få ett slut

Mobbing: bara ordet får mitt blodtryck att stiga till farliga nivåer. Och kanske är det bra att bli lite förbannad ibland, så att man får kraft att agera, jag antar det. Vår värld har så många problem och utmaningar, det är lätt att känna sig överväldigad, men jag tänkte kanalisera energierna mot sådant som just jag kan vara en hjälp med, nämligen viktmobbingen. Jag har fått nog. 

Jag tänker inte längre passivt stå vid sidan och se på när andra människor, exempelvis barn, dagligen råkar illa ut, och leds in i mörker som bantning, ätstörningar, kroppsförakt och känslan att inte duga som de är. Och så länge vi inte säger ifrån så ger vi ju ett slags passivt tillstånd till att mobbingen förekommer. Men här och nu så säger jag alltså ifrån. Mobbing och diskriminering hör inte hemma i vår värld, punkt, oavsett vad den beror på eller vem som drabbas. Den hjälper aldrig, den är bara destruktiv, och den behöver försvinna. 

Låt oss börja med att ta reda på varför just överviktiga individer utsätts för mobbing. Ett av de tidigaste exemplen jag sett är från läkarmanualer från 1800-talet, där det står fullkomligt horribla saker, såsom att patienter med övervikt har ”en svag karaktär”, ”är lata, dumma och tröga” och ”är oförmögna att ta ansvar”, mm. Vikten hade dessutom plötsligt blivit helt synonym med den typ av människa man var, inklusive vilken moral man hade, eftersom övervikt belastade samhället. Inte långt därefter, dvs i slutet av 1800-talet började bantning bli populärt, ivrigt påhejad av populärkulturen. En slank kropp sågs som tydliga tecken på karaktärsstyrka, självdisciplin och kontroll, och gav hög social status, och vice versa för den som hade ett BMI i andra änden av skalan. Så ser det ut än idag, som bekant. Just viktmobbing har således ganska djupa historiska och sociala rötter. 

Jag gissar att den här typen av nedsättande beskrivningar fick leva kvar ganska ostört långt in på 1900-talet, och även om de så småningom modererades och togs bort så är det ingalunda något tvivel om att liknande fördomar lever kvar i just den medicinska professionen. Och även om många inom sjukvården gör ett fantastiskt jobb med att hjälpa och bemöta överviktiga individer (Tack, ni behövs!), så finns det fortfarande väldigt utbredda gamla föreställningar om att allt bara handlar om kalorier, när vikten i själva verket huvudsakligen styrs av starka fysiologiska faktorer i kombination med sårbar genetik och stora samhällsförändringar, t ex skräpmatsinvasionen, social utsatthet och stress. 

Kombinerar man okunskap med låg empati så finns det en stark grogrund för mobbingen. Jag vet inte hur många berättelser jag hört om viktmobbing i sjukvården, men under alla år så kan jag intyga att det är väldigt många. Det inkluderar även skolans värld där sköterskan kommit med plumpa kommentarer och förslag på åtgärder gällande vikten hos barn, ofta utan att ens föräldrarna är närvarande, vilket är så fel det bara kan bli. Låt oss hoppas att detta har blivit betydligt mindre vanligt idag än vad det har varit.

Ett inlägg av denna typ skulle heller inte bli komplett utan att ta upp rollen som media och populärkulturen spelar. Ta bara en karaktär som Homer Simpson, TV-program som Biggest Loser, eller alla veckomagasin med kändisar (mest kvinnliga) som länge  kämpat med sin vikt, oftast väldigt dramatiskt porträtterat. Det finns gott om exempel på media som konstant förmedlar en massa fördomsfullt trams som kopplar ihop övervikt med samma gamla vanföreställningar som i forntida läkarhandböcker: bristande viljestyrka, emotionell instabilitet, lathet, dumhet, de vet inte sitt eget bästa, mm. 

Men det finns också positiva saker att prata om, som ger mig hopp. Vi har faktiskt börjat att prata om viktmobbingen, ett väldigt viktigt första steg. Ett exempel från mitt eget liv var att bara i höstas så föreläste jag (digitalt, så klart, från Kiruna till Ystad) för ett antal hundra skolsköterskor som ville lära sig mer om hur man kommunicerar med föräldrar om barns vikt, i den mån man ens behöver prata vikt med barn (oftast inte). Det fanns dessutom en klar medvetenhet om problemet med viktmobbing, och en tydlig ambition att undvika detta, vilket var väldigt positivt naturligtvis. Jag ser heller inte att det skrivs lika många bantnings- och dietböcker som tidigare. Tvärtom verkar temat vara att vara lite snällare med sig själv när det gäller självhjälp och friskvård, att göra saker i samklang med sin kropp och fysiologi, och att det mesta numera är baserat på vettig forskning. Kroppspositivismen sprider sig, och visar att alla kan och får ta plats även om man inte ser ut som vårt sk skönhetsideal. Detta ger mig hopp.  

En annan viktig sak är att vi sprider berättelser och medvetenhet om vad enskilda människor har råkat ut för när det gäller viktmobbing, som en slags vittnesuppgifter. Du får därför gärna skriva till mig på på instagram @erik_hemmingsson eller på erik.hemmingsson@gih.se och berätta din historia om viktmobbing, speciellt inom sjukvården, så lovar jag att göra vad jag kan för att sprida dessa vidare. Du kan självklart vara anonym. 

Kom ihåg att riktig förändring (oavsett om det gäller maten, hälsa, jämställdheten eller något annat) kommer från individer, dvs gräsrötterna (sådana som du och jag), och rör sig utåt i samhället, en person i taget. Och när många ställer sig upp samtidigt och säger ifrån, det är då det kan hända bra saker, som att alla människor accepteras fullt ut oavsett hur man ser ut eller vad man väger. Detta är värt att kämpa för.

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Dela

Kommentarer

  1. Charlotte Lindblom skriver:

    Bra Erik! Har läst din senaste bok med stort intresse och erkänner att jag också har fått “klä av” mig en del av mina egna föreställningar på området. Att det är så djupt rotat i samhället med cynisk inställning kring vikt generellt, inte bara övervikt, är ett gigantiskt problem. Jag är glad att såna som du kliver fram och på ett begripligt sätt försöker förklara hur våra kroppar fungerar och vad det innebär att leva hälsosamt i ett större perspektiv. Din bok är lärorik och den debatten du nu försöker starta ovärderlig. Viktmobbning måste få ett slut!
    Hälsningar Lotta Lindblom

    1. Erik Hemmingsson skriver:

      Hej Lotta
      Stort tack för detta, och för snälla ord om boken! Det finns så djupa och felaktiga föreställningar om vad övervikt beror på, så det är alltid härligt att höra när människor tar till sig ny kunskap.

      När det gäller viktmobbingen så är den verkligen ett djupt rotat problem, vem vet ens när det startade? Människor är ju väldigt visuellt orienterade, och det som avviker i fysisk bemärkelse får ju ofta väldigt stor uppmärksamhet. Men nu är det verkligen dags att vi accepterar varandra oavsett hur vi ser ut, eller vad det står på vågen.

      Erik

  2. Hej!

    All heder åt kamp mot viktmobbing, men kampen är inte komplett om det inte också nämns att det är OK att vara underviktig. Vet inte hur många gånger folk har tagit sig friheten att klaga på min vikt och mitt utseende, såklart falskt packeterat som skämt eller vänlighet. Gärna med en pet i sidan eller ett nyp i min arm.

    Det är inte OK att vara smal om någon trodde det. Det uppfattas lätt som om man lider av överdrivna vanor som ätstörningar eller annat. Kanske åsikter om hur andra borde äta också, fast man ingenting sagt.

    Att ha barn som brås på en vad gäller viktkurvan var ingen fördel på BVC-besöken. Ingen sade något, men gav jag verkligen barnen mat?

    Det är inte heller lätt att få kvinnliga vänner om man är för smal, det är som en outtalad elefant i rummet. Hur skulle jag kunna relatera till missnöje med mitt utseende, kanske någon tänker, vad vet jag.

    Att vara överviktig är säkert inte lätt, men att vara underviktig väcker verkligen inga sympatier…

    1. Daniella skriver:

      Håller med dig till 100% med all viktmobbning jag själv fått stå ut med som smal. Väldigt bra att du lyfter det!

  3. Väldigt viktigt ämne och tack för inlägget.
    Idag förekommer viktmobbning åt båda hållen vilket ibland kommer bort. Jag upplever normalspannet som smalt inom sjukvården och har under 14 års tid upplevt en missguidad behandling från BVC, skolsköterska och Barn & Ungdom som upplevts på gränsen till trakasserier av mig.
    Tyvärr har detta gjort att min dotter vars vikt det gällt tänkt på hur hennes kropp ser ut alldeles för tidigt och och efter varje besök har vi fått jobba med att avdramatisera mat.
    Att de personer som jobbar i vården fått henne att känna att hennes kropp inte duger för att den inte väger tillräckligt mycket är beklämmande.

    De ”näringsdrycker” som skrevs ut till henne bestod mest av socker och väldigt lite annat i form av näring. Verkade endast menade för viktuppgång på bekostnad av hälsa. Hälsa var inget som diskuterades. Bara vikt.

    I sociala medier så spys det även ut så mycket hat mot smala tjejer med avsikt att ha positiv effekt för de med större kroppar. Det blir så väldigt fel.

    Jag önskar att vi kunde jobba för acceptans generellt och inte tycka om andras kroppar vilken storlek det än gäller.

    Tack för att ni tar upp ämnet.
    /Linda

    1. Erik Hemmingsson skriver:

      Hej Linda
      Du har helt rätt när du skriver om att spannet för vad som anses OK att väga inom vården är på tok för smalt, det är ett av grundproblemen. Människor har helt olika genetiska och fysiologiska förutsättningar för att väga mycket eller lite. Vi måste bli mycket mer toleranta, empatiska och accepterande, och slutligen ha ett mycket bredare fokus på hälsa, inte bara stirra sig blind på vågen, vilket sker idag.

      Erik

  4. Maria Jallow skriver:

    Ibland är inte ens övervikt, övervikt…jag fick veta redan i mycket unga år att jag var tjock, hopplös att hitta kläder till för jag var ju så fet och jag trodde dem. Jag började simma som 11-åring för att gå ner i vikt, jag simmade flera tusen meter i veckan men inte blev jag smal för det. Jag skulle svältas och det klarade jag inte eftersom jag tränade så hårt och då skulle jag skämmas. Jag kunde inte gå till skolsköterskan och be om Alvedon utan kommentarer om min vikt, inte ens äta i skolmatsalen utan att få “erbjudande” om att få äta kalorirestriktiv kost vilket jag vägrade. Jag blev mobbad, jag blev utstött, inte bara av barn i skolan, lärare och personal utan även av min egen familj. Alltid kommentarer om min kropp, min vikt och vad jag inte skulle äta etc. Jag hatade min kropp, jag hatade mig själv. Självföraktet var större än alla andras förakt inför mig ihop. När jag var 21 år gammal bad jag om att få göra en av de första överviktsoperationerna som fanns här i landet. Jag höll på att dö. Jag tappade över 60 kg på ett halvår och låg på intensivvård innan min tarm kopplades tillbaka. Sjukhuset vägrade se sin del i vad som hände. Jag hade anorexia enligt dem och skickade mig till psyket för att jag kräktes hela, hela tiden. Fick inte behålla någonting och det som gick genom tarmen kom ut i form av flytande avföring. Efteråt skulle allt tystas ner. Jag fick inte berätta vad om jag hade varit med om. Ingen eftervård, ingen ursäkt, ingenting. Det tog flera år att “återhämta mig” om jag någonsin gjorde det. Jag blev äldre, fick barn och samlade så mycket vätska i mina ben att jag inte kund böja på dem men ingen reagerade på att detta var konstigt. Efter mitt första barn ansökte jag till FKs överviktssjukhus i Tranås för att gå ner i vikt. Jag fick ja och lyckades gå ner ca 30 kg på ett år. Jag var nöjd men missnöjd med att jag inte kom under 100 kg. Det verkade omöjligt. Kampen fortsatte, kommentarerna fortsatte om min stora röv, mina feta lår och mina feta armar. Jag fick ofta höra att jag var söt, från axlarna och upp… Graviditet nummer två, går upp 13 kilo på mina första 13 veckor och bröt ihop så fullständigt att jag blev sjukskriven. Jag gick in i en depression och vikten pekade uppåt. Mina ben var så tunga att jag fick hålla mig i handfatet för att få dem över badkarskanten. Jag fick kommentarer tom från alkisar på gatan om hur fet jag var. Min läkare var faktiskt snäll och kommenterade ingenting men fick samtidigt ingen direkt hjälp heller. Efter min graviditet var jag fortfarande så stor som när jag varit det och jag sökte panikslaget överviktsoperation nummer två: Gastric bypass på Sahlgrenska. Väntade i ett år, gick upp ytterligare 20 kg. Opererade mig, gick ner 50 kg och hamnade på 119 kg som lägst och kände mig lika misslyckad igen. Trodde jag var den enda i hela världen som gjorde en överviktsoperation och inte ens kom under 100. Banta mer! Svält! Efter 21 år som gbp-opad med grava näringsbrister och andra skador pga operationen fick jag igenom min återkopplingsoperation och hopp om livet kom tillbaka. Klappen jag fick på kinden av en krirug när jag bad om min återkoppling och kommentaren: Du är ju ändå söt…hjälpt inte. Två år efter min återkopplingsoperation bokade jag tid på VC och bad läkaren ge mig RÄTT diagnos: Lipödem. Det tog tre minuter. Då föll jag…jag föll så jävla hårt att jag idag har PTSD. I hela mitt liv fick jag höra attt jag är fet, dum, svag, ful, äcklig etc och så får jag veta ca 40 år senare att jag har en dysfunktion i mitt lyfmsystem. Jag var inte överviktig. Jag vet inte om jag någonsin kommer återhämta mig psykiskt. Jag anmälde min felbehandling till LÖF och fick avslag; Jag hade fått adekvat behandling. Ytterligare ett slag i magen. Varje möte med en läkare idag är ett trauma. Jag har mått dåligt sedan jag fick min diagnos och går i terapi men att min kropp inte orkar längre heller är ingen läkare som anser att det är somatiskt. Jag är bara psykosomatisk. Så är man inte fet – då är man psykiskt sjuk. Jag har en stödgrupp för överviktiga och överviktsopererad sedan tio år på FB med ca 3000 medlemmar. Jag lovar, alla kan berätta sina erfarenheter av de övergrepp som skett i vården. Alla.

    1. Erik Hemmingsson skriver:

      Hej Maria
      Tack för att du delar med dig. Rätt diagnos är så klart en förutsättning för rätt behandling, och dina erfarenheter är ett talande exempel på vad som kan gå fel när kunskaperna brister. Vi måste göra bättre ifrån oss.

      Erik

  5. Erik Hemmingsson skriver:

    Hej Sara
    Tack för att du delar med dig! Det du beskriver är ju väldigt snarlikt det som drabbar överviktiga, bara en annan sida av samma mynt, dvs en intolerans för en fysiska utseende. Det är också en form av viktmobbning naturligtvis, och hör heller inte hemma i vår värld.

    Vad är det egentligen för krafter som får oss att hela tiden döma andra och oss själva, att vi aldrig får vila i att vi duger precis som vi är? Vi har ju helt skilda genetiska förutsättningar att väga mycket eller lite, speciellt i den miljö vi alla lever i.

    Ständigt dessa kroppar som ska nagelfaras och kritiseras, med alla problem som det medför. Året är trots allt 2021, man skulle tro att mänskligheten hade lärt sig vara toleranta och empatiska med varandra. Kampen går vidare.

    Erik

  6. Obildad? skriver:

    Kan du förklara hur ens vikt inte handlar om eller är knuten till ens kaloriintag? På vilket sätt skulle någon till exempel kunna gå upp i vikt om man äter färre kalorier än vad kroppen gör av med en dag, och vice versa hur skulle någon kunna gå ner i vikt om man äter fler kalorier än vad kroppen gör av med på en dag? Förstår inte riktigt vad du menar eller hur jag ska tolka det du skriver.

    1. Erik Hemmingsson skriver:

      Hej
      Kalorier spelar en viss roll i viktökning (även om det handlar mer och kvaliteten på det man äter/dricker), och har en tydlig roll kortsiktigt när det gäller viktminskning. Men på lång sikt så slår kroppen tillbaka, via förändringar i metabolismen och nivåer av olika hormoner, t ex sådana som primärt är involverade i aptitregleringen. Även fettcellsfysiologi spelar en viktig roll, vi blir inte av med fettceller bara för att vi drar ner på kalorierna. Kroppen har således en stark fysiologisk reglering av vad vi väger. Det betyder inte alls att vi ska strunta i vad vi äter, tvärtom, men inte med syftet att forcera en viktminskning (vilket inte fungerar på lång sikt) utan för att det är bra för vår hälsa generellt, tillsammans med många andra faktorer som också får oss att må bättre, t ex motion, sömn, sociala relationer, mm.

      Erik

  7. Hej kan en kraftigt ökad nivå av Prolaktin, vara orsakat av en kraftig ( rel snabb )vikt uppgång + sömnproblem ? kan jag göra nått mer än äta mer ”rätt” motionera mm ? A

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Vi har tyvärr inte tid att svara på alla frågor och kommentarer men uppmuntrar er läsare att tipsa och hjälpa varandra. Observera att du måste få en godkänd kommentar från en admin innan dina kommentarer visas.

0

Tillagd i varukorgen

Du har inga produkter i varukorgen.