fbpx

Ann Fernholm

Post image

Kraftig minskning av sockerförbrukningen i Sverige

ann fernholmYay! Sockerförbrukningen går ner i Sverige. Mellan 2016 och 2017 minskade den med hela 13 procent och för första gången på många årtionden förbrukar vi nu mindre än 40 kg socker per person och år. Den viktigaste orsaken till nedgången är sannolikt att livsmedelsindustrin har börjat sockersanera sina produkter. 

Äntligen, äntligen, äntligen! All den uppmärksamhet som socker har fått som en bov i fetmaepidemin börjar äntligen, äntligen, äntligen ge effekt. När jag för ett par veckor sedan kikade in på Jordbruksverkets sajt för att se om siffrorna för 2017 års livsmedelskonsumtion hade kommit, blev det en glad överraskning. År 2016 förbrukade vi enligt statistiken 43 kg socker per person och 2017 endast 37,5 kg, alltså har förbrukningen minskat med hela 5,5 kg.

Marginell minskning av sötsakskonsumtion

Vi fortsätter dock festa loss på sötsaker, nästan som om ingenting hade hänt. Vi åt bara marginellt mindre mjukt kaffebröd, tårtor och glass. Konsumtionen av kex, rån och småkakor har till och med ökat. Godiskonsumtionen har bara minskat med 3 procent och läskkonsumtionen med 9 procent. Vet ni vad som sannolikt istället orsakar den kraftiga minskningen?

Det här:

Minskning av mängden tillsatt socker i mat

Under senare tid har det dykt upp allt fler produkter i affärerna där livmedelsindustrin kraftigt har skurit ner på mängden tillsatt socker. Under det senaste tiden har till och med vissa av de värstinglivsmedel som industrin marknadsför mot barn sockersanerats.

(OBS! Det är fortfarande väldigt mycket socker i Coco-pops, men numera är det i alla fall mindre socker i dem än vad det är i Ballerinakakor. Ett framsteg.)

Målet: maximalt 25 kg socker

När Kostfonden förra året synade sockerkonsumtionen, räknade vi ut att vi borde förbruka maximalt 25 kg socker per person och år om vi följde rekommendationerna kring socker. Det är en bra bit kvar innan vi når dit, men varje steg på vägen är ett steg närmare målet. Vad tror ni – kan nästa steg bli att vi gör något åt de där 12-13 kilona med godis och choklad som vi sätter i oss varje år? Ska vi slänga ut hinkarna med plockgodis och låta tablettasken få en revival?

Ann Fernholm är författare av böckerna Ett sötare blodDet sötaste vi harSmakäventyret och nu senast Stora boken om barn och mat. Hon har också grundat Kostfonden, en ideell forskningsfond med målet att se till att maten används som medicin i vården. Då och då skriver hon här på Food Pharmacy.

Dela

Kommentera

FÖLJ OSS I VÅRA ANDRA HEM:

Ann Fernholm

Post image

Knepen som kan få barn att smaka på maten

ann fernholmVi är många som har slitit vårt hår när barnen inte vill smaka på maten. När Kajsa Lamm och undertecknad pratade om Stora boken om barn och mat i TV4 Nyhetsmorgon i förra veckan, var vårt budskap att det gäller att vara kreativ och göra ätandet roligt. Det gav inspiration till mamma Jill. Nu har hennes fyraåriga Noel smakat på mat som han inte har ätit på flera år. Här är hennes knep. 

Bebisar är generellt nyfikna på det som ligger på tallriken och stoppar det mesta i munnen. Men vid 1,5-2 års ålder blir barn ofta skeptiska mot mat. Det händer att de plötsligt inte vill smaka på saker som de tidigare svalde med hull och hår. Vad gör man då? Tvingar dem att äta? Eller byter man ut maten mot något annat?

I Stora boken om barn och mat går vi igenom hur vi föräldrar bäst hanterar små matkonservativa varelser. Tvång är dåligt. Barnet kommer då att börja förknippa ätandet med tråkigheter. Att byta ut maten till något vi vet de gillar är också dumt, för då kommer barnet sakta men säkert att äta färre och färre saker.

Var kreativ vid matbordet

Det man behöver använda sig av är istället sin kreativitet och barnets lust till lek. I Stora boken om barn och mat har vi samlat 23 olika tips (beprövade av framförallt Kajsa i hennes arbete med barn som har ätsvårigheter, men också av mig) på vad du som förälder kan göra. Det handlar om allt från matsagor, till att lägga små smakbitar av mat i en fin ask som barnet får.

Dagen efter att vi varit med i Nyhetsmorgon, kontaktade Jill mig via sociala medier. Samma dag som hon sett inslaget bytte hon strategi vid matbordet. Istället för att duka upp lunchen på vanligt vis, berättade hon för Noel (4 år) och Nellie (10 månader) att de skulle ha pick-nick. De skulle äta med händerna och Noel fick ha på sig ett förkläde, vilket han tyckte var roligt. Här är pick-nicken:

Noel har pick-nick

Den lilla fyraåringen fick också bita bort grönsaker från Jills finger. Och vem vill inte låtsasbitas? Den dagen smakade Noel på två saker som han inte hade ätit på ett par år.

Kycklingstenar, broccoliträd och makaronibåtar

Dagen efter blev broccoli plötsligt träd, vegobullarna blev berg, makaronerna var båtar, potatisarna var stenblock och kycklingen var lite större stenar.

En röra av träd, stenblock och båtar

Så nu har Noel smakat på: träd, berg… Förlåt. Han har smakat: broccoli, vegobullar, avokado, blomkål, ost och banan. Inte illa för en liten fyraåring! Mamma Jills kommentar: Tänk va 10 minuter på nyhetsmorgon kan göra!!!

Ett annat lysande knep berättade en förälder för mig om på vår bokrelease. Hennes barn behövde smaka tre tuggor av maten, eftersom hon var tre år. Men hon fick inte äta fyra, för hon var ju inte fyra år. Gissa om det barnet hade hunnit bli både tonåring och mätt innan middagen var klar?

(Man blir så varm i hjärtat av dessa små varelser. De vill liksom ha lite roligare skäl att äta än att bara bli mätta.)

Du som förälder behöver också mat

Som förälder är det såklart lite jobbigt att alltid behöva vara kreativ. Och det är helt omöjligt om man samtidigt är både trött och varga-hungrig. Lugna alltid matmonstret inom dig med några tuggor mat (det glömmer jag alltid själv…), innan du tar itu med din lilla matskeptiker. Se också till att dela med dig av dina bästa knep (kanske via en kommentar nedan?) så att andra föräldrar slipper uppfinna hjulet på nytt.

Slutsats: Barn älskar att leka och deras fantasi är vild. Utnyttja det vid matbordet!

Ann Fernholm är författare av böckerna Ett sötare blodDet sötaste vi harSmakäventyret och nu senast Stora boken om barn och mat. Hon har också grundat Kostfonden, en ideell forskningsfond med målet att se till att maten används som medicin i vården. Då och då skriver hon här på Food Pharmacy.

Dela

Kommentera

Ann Fernholm

Post image

Nästan alla bebisar käkar klämmisar, men hur bra är de egentligen?

ann fernholmFör tio år sedan introducerades klämmisar på barnmatsmarknaden och de har gjort succé. Till en början innehöll de främst fruktpuré, men nu finns varianter som innehåller allt från yoghurt och gröt till vegolasagne. Men hur bra är klämmisar egentligen för barns ätutveckling? Och innehåller de verkligen yoghurt och gröt, som det står på förpackningen? 

Om precis en vecka – den 5 mars – dyker Stora boken om barn och mat upp i bokhandeln. I fredags höll jag den för första gången i min famn och det kändes stort.

Ute i bokhandeln 5 mars.

Man undrar: vad ska hända med denna lilla nyföding? Hur kommer den att ta sig fram genom livet? Vem kommer att lyfta den? Vem kommer att dissa den?

En sak är säker: de företag som tillverkar klämmisar kommer sannolikt tillhöra den senare kategorin. För någon månad sedan fick jag en fråga från tandhygienisten Maria Pehrs kring just klämmisar. Här är ett koncentrat av vad hon skrev:

”Jag är tandhygienist och arbetar i dag som fluortant, och informatör på BVC. Där träffar jag nyblivna mammor med små barn i åldern 6-8 månader.

Det är väldigt många, läs alla, som använder sig av klämmisar och jag berättar att de är dåliga för käkarnas utveckling och att fabrikanterna luras då de reducerar fruktjuicer så att de ska bli sötare för att kunna skriva ”utan tillsatt socker”. Men nu finns det klämmisar som enbart består av fruktpuré. Hur ställer man sig till det?”

Klämmisar hindrar barnens ätutveckling

Ja, hur ställer man sig till det? Klämmisar som består av frukt som har mixats, där alla fibrer är bevarade, är bättre än de som är gjorda på juicekoncentrat. Men det finns fler problem med klämmisar än så. I Stora boken om barn och mat anger vi åtminstone fem skäl till varför riktig frukt, yoghurt och gröt är bättre för barnen än plastförpackad och steriliserad puré. Vi börjar med det viktigaste skälet.

1. Bebisar behöver lära sig att tugga och svälja mat

Om barn får för mycket puread mat under sitt första år i livet undanhåller vi dem möjligheten att utveckla sin munmotorik. Det är lite som om vi skulle dra undan den stol de håller i när de ska lära sig att stå (om ni förstår jämförelsen). Kajsa Lamm, min medförfattare, kan allt om munmotorik och i den nya boken berättar hon att tuggandet och sväljandet av mat inte har automatiserats förrän vid tre års ålder. Känn efter själv när du tuggar och sväljer mat. Du fixar och trixar en faslig massa med både tungan och käken för att få maten dit du vill. För att klara att göra allt det som är självklart för dig, behöver bebisar få öva, om och om igen. Bebisar som mestadels lever på klämmisar, puréer, välling och pulvergröt får helt enkelt för lite tuggträning.

2. Barn behöver öva på att ha hela bitar mat i munnen

En annan viktig del av ätträningen är sensoriken: att vänja sig att ha mat av olika konsistens i munnen, exempelvis en slemmig banan, ett krispigt äpple eller hallon med små kärnor i. Bebisar som lever på slätmixade puréer missar den träningen också. Det finns studier som kopplar en sen introduktion av hela bitar mat, till att vara mer kräsen mot mat vid sju års ålder.

3. De snälla bakterierna är döda

På många klämmisar påstås att de innehåller ”yoghurt”, men det är egentligen inte sant. Yoghurt är ett livsmedel som ska krylla av nyttiga mjölksyrebakterier, men yoghurtklämmisar innehåller endast små bakterielik. Klämmisarna har hettats upp till höga temperaturer för att kunna förvaras i rumstemperatur, och all snälla bakterier har då gått hädan (må de vila i frid).

När klämmisar steriliseras dör alla nyttiga bakterier.

Men spelar det någon roll om barnen får i sig levande eller döda bakterier? Som vanligt kan vetenskapen inte ge något definitivt svar, men forskare i Nya Zealandhar till exempel hittat ett samband mellan att äta riktig yoghurt under första året i livet och en lägre risk att ha eksem vid ett års ålder. Ingen vet om detta är ett direkt orsakssamband, men en hel del talar för att spädbarn mår bra av att få i sig mjölksyrebakterier som stärker deras tarmflora.

(Här vill jag ge kred till Mats Lönne på Ottos barnmat, som har uppmärksammat mig på de döda bakterierna i klämmisar.)

4. Grötklämmisar består till stor del av juice

Som Maria Pehrs skriver innehåller fruktklämmisar numera mestadels puread frukt, där fibrerna är bevarade. Men grötklämmisar består fortfarande till stor del av juice. Kolla in den här till exempel:

Många grötklämmisar innehåller mycket juice.

Första ingrediens är äppeljuice. Och då är det ju egentligen inte gröt, utan en juice- och fruktmosblandning, men lite ris- och havremjöl i. Här är Kajsas och mitt recept på en riktig gröt som du kan koka till alla bebisar i din bekantskapskrets:

Recept från Stora boken om barn och mat.

5. Plastförpackningen är en onödig miljöbelastning

Så till det femte och sista skälet varför klämmisar borde begränsas. Och här vill jag förvarna, för här kommer en moralkaka, bakad med omtanke om våra barns framtid, världshaven och klimatet. För så här: klämmisar leder till en helt onödig förbrukning av plast. Du köper en puré som väger 100 gram, och förbrukar mer än 10 gram plast. Många livsmedel är inplastade, men få kräver så mycket plast för så lite mat.

Köp istället riktig frukt och gör din egen puré. När barnet börjar få tänder och har lärt sig tugga: låt det äta tunna skivor av äpple, päron och annan frukt. Det är bättre både för barnet och miljön.

Med allt detta sagt: jag fattar att klämmisar är grymt praktiska. Självklart kan du som spädbarnsförälder då och då underlätta livet med dem. Men ju fler olika smaker din bebis får testa, och ju oftare barnet får öva sig på att tugga och svälja riktig mat, desto bättre är det för ätutvecklingen.

Ann Fernholm är författare av böckerna Ett sötare blodDet sötaste vi harSmakäventyret och nu senast Stora boken om barn och mat. Hon har också grundat Kostfonden, en ideell forskningsfond med målet att se till att maten används som medicin i vården. Då och då skriver hon här på Food Pharmacy.

Dela

Kommentera

Ann Fernholm, Debatt

Post image

Replik på debattartikel i DN om granskning av hälsoböcker

ann fernholmForskarsamhällets ibland arroganta inställning till olika kostbehandlingar hindrar den vetenskapliga utvecklingen. Det är ett av budskapen i en replik som jag har skrivit på en debattartikel som publicerades i söndagens DN. I artikeln föreslog fem forskare att det behövs en oberoende aktör som granskar hälsoböcker innan de publiceras.

Här kan du läsa debattartikeln i DN: Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa. De debatterande forskarna skriver att hälsoböcker: ”… innehåller så många, och så allvarliga, felaktigheter att det kan påverka människors beteende och hälsa negativt.”

Jag håller med dem om att mycket som skrivs är överdrivet, men de är knappast mer skadliga än vad nyckelhålsmärkningen av glass och sötad yoghurt en gång var.

Offentliga kostråd är ofta illa grundade

I debattartikeln förespråkar forskarna de nordiska näringsrekommendationerna, som de menar att är väl grundade eftersom ”de har tagits fram av expertgrupper bestående av mer än hundra ledande nordiska forskare.”

Det finns mycket att invända mot detta, och eftersom undertecknad är hyfsat trött på forskarsamhällets övermod när det gäller vad man vet eller inte vet om kosten, skrev jag en replik som nu har publicerats på dn.se. Läs här: ”Forskare avoga inställning mot kosten hindrar utvecklingen”

I repliken går jag bland annat igenom historien om den ketogena kosten som behandling mot epilepsi, där det krävdes en Hollywoodregissör för att forskarsamhället skulle ta den (i vissa fall) smått undergörande kostbehandlingen på allvar.

Uttalanden som gränsar till högmod

I min replik fick jag dessvärre inte plats att kritisera de ”sanningar” som de fem forskarna slog fast i sin debattartikel, exempelvis skrev de följande: ”Nej, enskilda livsmedel skyddar inte mot depression, Parkinsons sjukdom eller andra neurologiska sjukdomar.”

Den tvärsäkra attityd som forskarna genom detta påstående antar, är i sig ytterst ovetenskaplig och gränsar till högmod. Speciellt som vissa biokemiska kartläggningar och djurstudier visar att antioxidantrika bär, eller kurkumin i gurkmeja, exempelvis skulle kunna motverka de molekylära mekanismer som skadar cellerna vid Parkinsons sjukdom. Effekten har dock aldrig testats i kliniska prövningar på patienter. Forskarna borde därför ha skrivit: ”Vi vet inte om enskilda livsmedel kan hjälpa mot neurologiska sjukdomar, eftersom vi aldrig har utvärderat det i välgjorda studier.”

Mer ödmjukhet skulle vara klädsamt

Personligen önskar jag mig lite mer nyans och ödmjukhet både från en del hälsoboksförfattare och etablerade forskare. Men högst upp på min önskelista står mer och bättre forskning. Det är skälet till varför vi grundade Kostfonden. Antalet välgjorda vetenskapliga studier inom kostområdet är väldigt få. Med stor sannolikhet kommer en hel del kostbehandlingar visa sig vara effektiva när de väl får en chans och utvärderas i stora och väldesignade studier.

Och hur kan jag veta det? Jo, för under de tio år som jag har granskat kostvetenskapen har jag fått ta del av många underbara berättelser kring hur människor med kostens hjälp har blivit friskare. En av de som har berört mig mest är 22-åriga Samuel Backman, som håller Bechterews sjukdom i schack med hjälp av kosten. Läs här: Maten hjälpte honom att få hoppet och livet tillbaka.

Men kan fler personer med Bechterews sjukdom få samma effekt av en kostomläggning? Eller sprider jag allvarliga felaktigheter, som kan påverka människors beteende och hälsa negativt, när jag berättar hans historia? Vet ni vad: endast en välgjord vetenskaplig studie kan svara på det. Tills det finns en sådan, tycker jag att vi ska värna om yttrandefriheten i Sverige och fortsätta att skriva viktiga böcker.

Ann Fernholm är författare av böckerna Ett sötare blodDet sötaste vi har och Smakäventyret. Hon har också grundat Kostfonden, en ideell forskningsfond med målet att se till att maten används som medicin i vården. Då och då skriver hon här på Food Pharmacy.

Dela

Kommentera

0
0

Du har inga produkter i varukorgen.