fbpx

Erik Hemmingsson

Post image

Kan vi röra oss framåt i kostdebatten nu, please?

Som forskare är det inte helt ovanligt att få kommentarer av typen: ”Men visste vi inte det redan?”, när en ny studie publiceras. Det hände t ex i höstas när en undersökning jag var delaktig i publicerades som visade att svenskarna fått en betydligt sämre kondition de senaste dryga 20 åren. 

Visst har vi haft mycket som tytt på att vår alltmer försoffade livsstil gör oss otränade, men speciellt bra vetenskaplig dokumentation har vi faktiskt inte haft. Och eftersom vi lever i ett evidens- och informationssamhälle, så blir vi också ganska så beroende av att bevisa det vi tror oss veta. 

Evidenskraven är naturligtvis på både gott och ont. När det gäller arbetet med att förbättra människors hälsa är forskningen absolut nödvändig, det är självklart. Men forskning tar också väldigt lång tid att utföra, den är sällan så perfekt som vi skulle önska, och den har många gånger svårt att nå ut till allmänheten. 

Dessutom blir bristen på gedigen evidens lätt en ursäkt för att inte göra någonting, t ex när det gäller maten. Det är lätt att se hur myndigheter och andra beslutande organ har skjutit på åtgärder för att hjälpa människor till ett bättre matintag med hänsyn till ett bristande forskningsläge. Vi har också fått kostdebatter som inte alltid varit konstruktiva, t ex den kring kolhydrater och fett och vad som orsakar övervikt och typ-2 diabetes. 

Samtidigt har vi sett ett snudd på enormt inflöde av processad och ultra-processad skräpmat, t ex läsk, godis och chips. Det här är produkter som är extremt näringsfattiga, men är fullproppade med raffinerade kolhydrater, fett, salt, tillsatser, och annat som vår kropp absolut inte behöver. Samtidigt missar vi möjligheter att få i oss näringsriktig mat, som vår kropp är absolut beroende av. 

Det säger sig självt att om vi äter skräpmat, så kan vi förvänta oss en hälsa därefter. Men jag vill ändå hävda att en viktig pusselbit nyligen adderades i och med publiceringen av en studie som på ett övertygande visade att den ultra-processade skräpmaten leder till ett överdrivet kaloriintag och övervikt (Hall et al.,Cell Metabolism, 16 maj). Tidigare i år kom det även ut forskning som visar att individer som äter mycket skräpmat har kortare liv. Samtidigt omringas vi mer eller mindre av skräpmatens lockelser. Så ska det naturligtvis inte vara. 

Så vad sägs om en övergripande diskussion om vad som hänt med kvaliteten på det vi äter, istället för att fastna i gamla diskussioner om fett och kolhydrater, och hur den processade skräpmaten påverkar vår hälsa? Det handlar inte bara om samtiden, utan minst lika mycket om att bygga en hälsosam framtid, och ett hållbart samhälle. Det är vi faktiskt skyldiga våra barn, och alla kommande generationer. 

För dig som vill läsa mer:

Hall KD, Ayuketah A, Brychta R, et al. Ultra-Processed Diets Cause Excess Calorie Intake and Weight Gain: An Inpatient Randomized Controlled Trial of Ad Libitum Food Intake. Cell Metab. 2019 May 16.

Kim H, Hu EA, Rebholz CM. Ultra-processed food intake and mortality in the

USA: results from the Third National Health and Nutrition Examination Survey (NHANES III, 1988-1994). Public Health Nutr. 2019 Feb 21:1-9.

Rico-Campà A, Martínez-González MA, Alvarez-Alvarez I, Mendonça RD, de la Fuente-Arrillaga C, Gómez-Donoso C, Bes-Rastrollo M. Association between consumption of ultra-processed foods and all cause mortality: SUN prospective cohort study. BMJ. 2019 May 29;365:l1949.

Erik Hemmingsson är överviktsforskare (docent) på GIH i Stockholm och författare till Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut (Bonnier Fakta, dec 2018). Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

FÖLJ OSS I VÅRA ANDRA HEM:

Erik Hemmingsson

Post image

Från Nickel till godishink

På många sätt är hälsan i Sverige god jämfört med våra europeiska grannar. Vi har fortfarande en relativt god förväntad livslängd, och har historiskt sett någorlunda framgångsrikt bekämpat spriten och rökningen. Dessutom har vi fortfarande en sjukvård i världsklass, som på många sätt är juvelen i den svenska välfärden, även om den visar tydliga tecken till att börja gå på knäna. 

Men folkhälsan befinner sig i konstant rörelse, nya utmaningar dyker upp när de gamla försvinner. Vi har inte längre råd att blunda för ett antal olika ohälsofaktorer som borde åtgärdats för länge sedan, t ex en sjunkande medellivslängd för individer med låg utbildning (varför detta inte diskuteras mer i media och inom politiken begriper jag inte). Maten och det vi äter är naturligtvis en av de mest slående exempel vi har på en utveckling som gått åt helt fel håll. 

När jag var liten på 70-talet så delade jag och mina syskon upp läsken på julafton med tumstock för att det skulle bli rättvist, och på bio kunde man lyxa till det med en Nickel eller tablettask från automaten. Numera ser det som bekant inte ut så längre. Det tålmodiga kioskbiträdet, som med tång fyllde de prickiga godispåsarna är försvunnet sedan länge. Nu har barnen egna skopor som de fyller påsarna med, där ett hekto inte ens räcker för att täcka botten på påsen. 

Eftersom många av våra smakpreferenser och andra hälsofaktorer som tarmfloran grundläggs i barndomen är det extremt viktigt att vi hjälper alla barn att äta näringsrik och nyttig mat. Jag har svårt att tänka mig bättre samhällsinvesteringar än att satsa på barnens hälsa och livsstil. 

Eftersom mat- och sockerindustrin till synes är helt oförmögen till självreglering, så är det upp till oss konsumenter att sluta köpa deras produkter, men också till våra politiker att visa att de vill göra det lättare för människor att leva mer hälsosamt. Är det t ex rimligt att vi har samma moms på godiset och läsken, som på frukt och grönt? Här kan vi faktiskt lära oss något av det folkhälsoarbete som gjordes för att minska alkoholintaget och rökandet. 

Den vanligaste invändningen mot statlig involvering brukar vara av karaktären nanny-state, och det kan jag till viss del förstå. Vi ska inte ha en stat som detaljstyr vad vi äter, och människor måste ta eget ansvar naturligtvis. Men varför inte göra det lite lättare? Övervikt/fetma och dess hälsomässiga konsekvenser beräknas kosta 70 miljarder per år, så det är inga småpengar vi pratar om. 

Vi ska också tänka på att förekomsten av fetma har tredubblats de senaste 40-50 åren, samtidigt som typ-2 diabetes blivit fyra gånger vanligare, vilket sammanfaller väldigt väl med den gradvisa invasionen av processad och näringsfattig skräpmat. Och det finns nu mer och mer forskning som talar för att kvaliteten på det vi äter spelar en betydande roll även när det gäller vår mentala hälsa, sannolikt även för våra barn. Och vad kan vara viktigare än att våra barn mår bra, och ges en optimal start i livet? Absolut ingenting. 

För dig som vill läsa mer:

Juul F, Hemmingsson E. Trends in consumption of ultra-processed foods and obesity in Sweden between 1960 and 2010. Public Health Nutr. 2015 Dec;18(17):3096-107.

Opie RS, Itsiopoulos C, Parletta N, Sanchez-Villegas A, Akbaraly TN, Ruusunen A, Jacka FN. Dietary recommendations for the prevention of depression. Nutr Neurosci. 2017 Apr;20(3):161-171.

Rico-Campà A, Martínez-González MA, Alvarez-Alvarez I, Mendonça RD, de la Fuente-Arrillaga C, Gómez-Donoso C, Bes-Rastrollo M. Association between consumption of ultra-processed foods and all cause mortality: SUN prospective cohort study. BMJ. 2019 May 29;365:l1949.

Erik Hemmingsson är överviktsforskare (docent) på GIH i Stockholm och författare till Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut (Bonnier Fakta, dec 2018). Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

Erik Hemmingsson

Post image

Hur stor del av det vi väger bestämmer vi själva? 

Hur stor del av din vikt kan du själv bestämma? Frågar man allmänheten, speciellt de som aldrig behöver tänka på sin vikt, skulle säkerligen de flesta svara 100% eller möjligtvis strax under. När det gäller individer med övervikt så säger 81% att deras vikt är 100% deras ansvar, enligt en undersökning som nyligen publiceras på en stor kongress om övervikt i Glasgow. Motsvarande siffra för sjukvårdspersonal var 30%, en ganska stor skillnad således. Härifrån är det inte speciellt långsökt att dra slutsatsen att många med övervikt skuldbelägger sig själva, en historia jag hört många gånger under mitt arbete som överviktsforskare. 

Men hur stor del av vår vikt styr vi själva över? Det finns inget exakt svar på den frågan, men min uppfattning är att det är en betydligt mindre andel än vad de flesta tror. Det är numera tydligt att den gamla modellen för att förklara vad vi väger (kalorier in och kalorier ut), enbart fungerar på kort sikt. Ja, vi kan bli av med extra kilon på kort sikt, främst genom att dra ner på matintaget, men vad händer på lång sikt? Nästan alla går upp igen, och många fastnar i en mer eller mindre destruktiv livsstil, där bantning och vikthets blir ett mer eller mindre stående inslag. 

Numera förstår vi ganska så mycket om varför det är så svårt att bibehålla en viktminskning på lång sikt, och det har att göra med vår fysiologi. Din kropp har nämligen sin egen inneboende intelligens, som inte har något med din viljekraft att göra. Tänk dig själv: de flest av oss äter ca 1 000 000 kcal per år, och ändå de flesta av oss ganska viktstabila. Detta är knappast en slump. Andra exempel på hur vår fysiologi regleras av kroppen är vår vätskebalans och surhetsgraden. Eller varför inte vårt blod? Om du exempelvis donerar en halv liter blod så kommer kroppen på helt egen hand att återskapa exakt den blodmängd som försvunnit. 

Fett är vår kropps energireserv, och den bevakas naturligtvis noga, bl a i hypotalamus. Många olika hormoner är involverade, såsom leptin, vårt primära hormon för att vi ska känna mättnad, och som är starkt involverat i viktregleringen, dvs hur stora våra energireserver är. Om du går ner i vikt töms fettcellerna delvis på sitt innehåll, och de kommer signalera till hjärnan, bla via hormonet leptin, att det är dags att fylla på igen: du får inte samma mättnadspåslag längre när du äter. Även energiförbrukningen går ner efter en viktminskning, allt för att du ska fylla på fettcellerna på sitt värdefulla innehåll. Det finns en hel del som tyder på att många individer med övervikt har en blockering av leptin på cellnivå, och att de därför inte får samma mättnadspåslag som normalviktiga. 

Så det där med viljemässig styrning av vikten stämmer i bästa fall bara delvis. Det betyder inte att vi bör vara mindre vaksamma på vad vi äter, tvärtom, men att hålla på och trilskas med vågen och räkna kalorier är verkligen ingen optimal strategi. Det är i alla fall inte så jag vill leva mitt liv, med konstant vaksamhet, och ångest när planen inte följs. 

Det är långt bättre att lära sig förstå sin kropp och hur den fungerar, och fokusera på sunda vanor, såsom näringsrik mat, regelbunden motion, god sömn, och mindre stress. Det ger dig extremt goda hälsoeffekter, oavsett din storlek, både på kort och lång sikt. 

För dig som vill läsa mer:

Cedernaes J, Schiöth HB, Benedict C. Determinants of shortened, disrupted, and mistimed sleep and associated metabolic health consequences in healthy humans. Diabetes. 2015, 64(4):1073-80.

Hemmingsson E. A new model of the role of psychological and emotional distress in promoting obesity: conceptual review with implications for treatment and prevention. Obes Rev. 2014, 15(9):769-79.

Rosenbaum M, Leibel RL. 20 years of leptin: role of leptin in energy homeostasis in humans. J Endocrinol. 2014, 223(1):T83-96. 

Wei M, Kampert JB, Barlow CE, Nichaman MZ, Gibbons LW, Paffenbarger RS Jr,

Blair SN. Relationship between low cardiorespiratory fitness and mortality in normal-weight, overweight, and obese men. JAMA. 1999, 27;282(16):1547-53.

Erik Hemmingsson är överviktsforskare (docent) på GIH i Stockholm och författare till Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut (Bonnier Fakta, dec 2018). Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

0
0

Du har inga produkter i varukorgen.