Henrik Ennart

Post image

Fylle-bakterier

Ok, det är semester och vi får väl ana att det dricks en hel del vin runt om i stugorna, även i denna. På kort sikt kan det muntra upp och lindra stress, men låt oss slå fast en sak med en gång. Alkohol är något som ökar depression och nedstämdhet, inte något som lindrar.

Det sagt har du säkert hört talas om studier som tyder på en fördel av att dricka ett (kvinnor) till två (män) glas vin om dagen (eller motsvarande antal flasköl). Det förklaras av att många observationsstudier sett en minskad risk för hjärtsjukdomar vid den dosen. Och oftast är det ju hjärtat som inte orkar med när vi blir gamla.

Men se upp! Blir det mer än så störtar kurvan brant utför på många sätt. Det är anledningen till att alkohol räknas som den tredje viktigaste globala orsaken till sjukdom och funktionsnedsättning, och kopplas till 6 procent av alla dödsfall. I världen. Bland annat ser man en snabbt ökad risk för bröstcancer hos kvinnor som dricker mer än två glas vin om dagen.

Men ok, det här var inte tänkt som en moralkaka av semestersabotören. Mer som en liten uppdatering om vad dina tarmbakterier egentligen tycker om saken.

Själv har jag vid åtskilliga resor i det som kallas blå zoner – alltså de platser där chansen är störst att bli hundra år – insett att åtskilliga av dessa supergamlingar dricker rätt mycket vin. Men bilden är splittrad. På den japanska ön Okinawa tar sig kanske de gamla kvinnorna en liten kopp risbrännvin ibland, men det hör faktiskt till undantagen. Och på Nicoya-halvön i Costa Rica är de långlivade också rätt återhållsamma.

Annorlunda är bilden på den grekiska ön Ikaria och i de bergiga delarna av Sardinien där man knappt vågar berätta hur mycket framför allt männen dricker. Men skillnaden mot att för oss öppna en bag-in-box på fredagskvällen är enorm. Vi dricker inte som de ett fantastiskt rent vin gjort på druvor från de egna odlingarna, vi går inte som de till fots mil om dagen i bergig terräng, vi andas inte deras rena luft och äter inte deras fantastiska hemodlade grönsaker och ibland kött från djuren de själva föder upp.

En uppenbar slutsats är alltså att man INTE MÅSTE dricka alkohol för att bli en frisk gamling. Men att några, men inte alla, av planetens friskaste gamlingar faktiskt gör det, men som en del av en i övrigt hypersund livsstil. Kanske skulle de blivit ännu äldre utan vinet. Det vet vi inte.

Om möss får alkohol så händer ungefär samma sak som när man ger dem socker: de goda bakterierna som får dem att må bra blir färre och de giftproducerande som riskerar att orsaka inflammation blir fler. Över huvud taget minskar artrikedomen i tarmen om du dricker mycket alkohol. Och det brukar vara ett dåligt tecken.

Vill du istället ha ett lite mikrobnördigt argument för att dricka ett glas rödvin så tycks det öka mängden hälsosamma lacto- och bifidobakterier i tarmen. Ta gärna en bit opastöriserad ost eller en bit choklad till. Vill du ha argument emot så tycks samma glas minska mängden oftast hälsosamma prevotella.

Även när det gäller beroende finns en del nya spännande försök som har visat att missbrukare som slutade med alkohol under de första tre veckorna fick ökad inflammation i tarmen. Som en följd av detta mådde de extra dåligt, drabbades av ångest och kände sig nedstämda.

Även andra fynd talar för att obalanser i tarmen skulle kunna bidra till att vissa lättare utvecklar ett beroende. Ett exempel är upptäckten att om man stör ett försöksdjurs tarmflora med hjälp av antibiotika så upplever det därefter en starkare känsla av belöning då de får i sig kokain.

Ok, detta är tidig forskning, men det ger onekligen nya intressanta ingångar för världens beroendeforskare.

För vem är det egentligen som vill ha bara ett glas till? Du och jag eller våra bakterier?

Följ oss gärna på Facebook och Instagram, och handla vår första bok här och nya kokboken här. Foto: Niklas Veenhuis.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart

Post image

Hunden – tarmens bästa vän

Vår hund Lovis tycker det är jättetrist när jag bara sitter och skriver. Det är mycket trevligare att springa och jaga en boll eller ge sig ut och sniffa på allt möjligt, och det kan man ju förstå. Hunden är människans bästa vän brukar man säga. Nu har det dessutom visat sig att vi har mycket mer lika bakteriefloror än vad någon kunnat – eller vill – ana. Särskilt när jag tänker på vad Lovis ibland brukar tugga i sig om hon får chansen…

Det är forskare i Heidelberg som tittat närmare på både beagel och retriever och sett att hundar och människor reagerar väldigt lika på olika sorters mat. Mycket mer lika än till exempel möss, som det ju ofta forskas på. Men usch, nu får det inte bli en massa hundar i försökslabben bara för den sakens skull!

I alla fall reagerade hundarna precis som människor på en hög-protein-diet. Då ökade Firmicutes-bakterier på bekostnad av Bacteroidetes-bakterierna. Om hunden var överviktig var det bra för då gick den ner i vikt. Med en hög-kolhydrat-diet ökade istället Bacteroidetes, som kan vara bra på andra sätt. Kanske kommer det här så småningom att påverka sammansättningen på hundmaten.

Det finns en hel del teorier kring hundarnas betydelse för vår maghälsa. Exempelvis finns det forskning som visar att i familjer med hund har alla mycket mer lika tarmfloror än om det inte finns någon hund. Troligen beror det på att alla gosar med hunden hela tiden så att den liksom förmedlar tarmfloror mellan oss människor. Faktiskt har det visat sig att även gifta par har mer lika tarmfloror med hund än utan, hur man nu ska tolka det resultatet.

Ok, hundar slabbar ju runt på andra sätt också och drar in jord och skräp. Inte minst på golven, och där i de lägre regionerna får små barn i sig en massa mikrober när de kravlar runt. Alltså en hel del från hunden. I vilket fall som helst vet man att barn som växer upp i familjer med hund får mindre allergier, särskilt om hunden finns med från början, helst redan under graviditeten.

En del forskare som gått igång ordentligt på det här menar att hunden, som katalysator för vår tarmflora, kan ha haft en helt avgörande betydelse för människans utveckling.

De äldsta säkra arkeologiska fynden av en hund begravd med en människa är tydligen 14 700 år gamla. Men det finns äldre fynd som kan tolkas som att banden mellan människa och hund går minst 40 000 år tillbaka, alltså långt före alla andra tamdjur och långt innan jordbruket slog igenom.

En teori går ut på att vi och hundarna långt tillbaka i urtiden började jaga ihop och att det – tillsammans med rollen som vakthund – gav så stora fördelar att människan kunde konkurrera ut Neanderthalarna.

Ja, nu vet jag inte riktigt hur det skulle gå om lilla Lovis plötsligt skulle jaga upp en mammut. Eller fungera som vakthund. Men ok Lovis, jag ska sluta skriva nu. Vår gemensamma magkänsla säger att det är dags att gå en runda.

Följ oss gärna på Facebook och Instagram, och handla vår första bok här och nya kokboken här.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart

Post image

Tummen upp för träning, men glöm inte tarmhälsan

henrik ennartÄntligen vår i luften och hög tid för en löprunda i parken. Motion är bra på nästan alla sätt, men är det också gynnsamt för tarmfloran? Många säger så, men svaret är inte självklart.

Träna bara så behöver du inte bry dig så mycket om maten, brukar det låta. Men det finns förvånansvärt få forskningsresultat som backar upp påståendet. En av de mest kända är en irländsk studie på rugbyspelare. Dessa hårdtränande elitidrottsmän visade sig ha en bättre och mer varierad tarmflora än människor i en kontrollgrupp som var stillasittande och åt skräpmat.

Case closed? Nej, problemet med den studien var att rugbyspelarna också åt mycket bättre och varierat. Kanske var det matens förtjänst? Den som tränar mycket blir ju också hungrig och det kan ge tarmbakterierna mer fibrer att jobba med, men inte automatiskt: det förutsätter att matvanorna är bra!

Forskarnas resultat färgas förstås av vad de mäter. Andra studier visar att både psykisk och fysisk stress kan skada tarmfloran. När elitsoldater i den norska nordliga brigaden utsattes för extrema utmaningar under en fyradagars skidmarsch i öppen terräng ökade deras tarmläckage med 62 procent.

Prover visade att de ansträngda soldaternas bajs innehöll mer av potentiellt skadliga bakterier och mindre av vissa bakterier som brukar dominera i en frisk tarm. De som minskat var just sådana bakterier som kan angripa magsjukebakterier, stärka immunförsvaret och verka antiinflammatoriskt.

En slutsats var att problemen kunde minskas om soldaterna före en sådan fysisk ansträngning serverades extra fiberrik föda.

I djurförsök kan forskare se att tarmfloran förändras och blir mer varierad vid träning. Det brukar räknas som bra. Men vid en närmare titt är det ofta precis som med soldaterna, alltså att de bakterier som brukar tillhöra en stabil kärna minskar, medan de som växer till kan vara sådana du inte vill ha mer av.

Verkar det komplicerat? Det blir värre. Helt nyligen kom forskningsresultat som visade att tarmfloran hos smala personer reagerade positivt av uthållighetsträning, medan förändringarna hos överviktiga inte alls var lika bra.

Det talar alltså för att träning fungerar bäst för dem som redan har en frisk och sund mage, men inte lika bra för en mage som redan krånglar.

Just den studien har valsat runt en hel del på nätet de senaste månaderna och påstods på ett förenklat sätt vara beviset för att träning är bra för tarmfloran. Men forskarna tittade bara på om produktionen av smörsyra ökade (smörsyra är bra för tarmhälsan) – utan att också ta reda på om träningen orsakade inflammation i tarmen.

Även i den studien kan resultatet bero på att träning ger mer hunger och att testpersonerna helt enkelt åt mer mat under de sex veckor de motionerade. Större delen av tiden fick de nämligen styra fritt över mängden de stoppade i sig bara de följde sina vanliga matvanor, som (visar en titt i bilagorna) redan från början (i den smala gruppen med bäst resultat) innehöll en påtagligt hög andel olösliga fibrer. Just det. Mumma för tarmbakterier som producerar smörsyra.

Elitidrottare brukar äta mycket protein och det ger en hel del nedbrytningsprodukter av aminosyror i tarmen som kan gynna tillväxt av giftproducerande och proinflammatoriska bakterier. Det brukar räknas som en trolig förklaring till att elitidrottare ofta blir infektionskänsliga och klagar på sämre immunförsvar, men skulle också kunna bidra till att några drabbas av utbrändhet. Men inflammation mättes alltså inte i den studien.

Så vad blir slutsatsen? Jo, att det verkligen inte går att säga att träning skulle vara en quick fix för tarmfloran. Det finns alldeles för lite forskning och den som finns spretar åt lite olika håll. Antagligen påverkas tarmfloran på flera olika sätt som är både bra och dåliga. Och hur man än vänder och vrider på resultaten så är träningens positiva inverkan på just tarmfloran som bäst varken jättestor eller bestående, och tycks inte heller gälla lika för alla.

Bra hälsa beror inte bara på en enda sak, som träning. Det är många bitar som behöver falla på plats i en sund livsstil: mat, motion, vänner, en känsla av meningsfullhet, lagom med stress, god sömn, frisk luft, rent vatten, självkänsla, ja, listan tar nästan aldrig slut. Allt det här påverkar också våra tarmbakterier. Men just i det fallet tycks maten vara det som betyder mest, och som vi enklast kan påverka.

Dina träningsresultat är helt enkelt mer beroende av dina tarmbakterier än tvärtom.

Vetenskapsjournalisten och författaren Henrik Ennart är aktuell med boken Happy Food. Då och då skriver han här på Food Pharmacy.

Följ oss gärna på Facebook och Instagram, och handla vår första bok här och nya kokboken här.

Dela

Kommentera

FÖLJ OSS I VÅRA ANDRA HEM:

Henrik Ennart

Post image

Grattis i efterskott på internationella kvinnodagen

henrik ennartHypokondri! Hysteri!

Det är ord som dragits i smutsen i många år, men som jag tycker det är dags att återupprätta. Och när skulle passa bättre än i samband med självaste kvinnodagen, den 8 mars?

Ordet hypokondriker kommer ju från det antika grekiska ordet hypochondrium som syftade på den övre delen av buken. Läkekonstens fader Hippokrates menade att nyckeln till god hälsa stod att finna i magen, men med tiden ändrades ordets innebörd så att det istället beskrev någon som är rädd för påhittade sjukdomar.

Först nu när forskarna börjat kunna kartlägga innehållet i vår tarmflora inser allt fler att de där så länge svårförklarliga besvären som jobbiga patienter tjatat om ofta faktiskt inte alls var påhittade.

För om doktorn inte vet vad det är för fel på patienten, så är det väldigt ofta patienten det är fel på. Listan kan göras lång över besvär som dömts ut som hjärnspöken, så fort det inte funnits någon enkel och av myndigheterna certifierad provtagningsmetod att tillgripa. Men när det då och då dyker upp en sådan, kan synen på hela patientgrupper omvärderas över en natt.

Jag behöver kanske inte tillägga att doktorn historiskt sett oftast varit en man, medan patienten varit en kvinna som anklagats för att vara gnällspik, hypokondriker och hysterika.

Annorlunda var det alltså på de gamla grekernas tid.

Ett annat skällsord som slängts efter missförstådda sjukliga kvinnor är ”hysterika”. Det härstammar från det antika grekiska ordet för livsmoder: ”Hystera” och på den tiden var användningen strikt medicinsk (om än aningen vag) och syftade på fysiska besvär, som alltså främst kopplades till kvinnor. Det var först långt senare som hysteri blev en slags paraply-term för kvinnliga mer eller mindre inbillade ångestsymtom.

Faktum är att hysteri fanns med i den äldre psykiatriska diagnosmanualen ICD-9 fram till 1990 då den togs bort just för att det var allt för svepande. Själva definitionen var ångestanfall som gav olika fysiska symtom som svimningar, utan att ha neurologiska orsaker.

Tidens kloka gubba la förstås sina pannor i djupa veck och ordinerade allt från luktsalt och märkliga vaginala salvor, till hypnos och seanser. Sigmund Freud trodde för sin del mer att orsaken stod att finna i trauman i barndomen.

Och idag står det allt mer klart att åtminstone en del av de hysteriska besvären säkert var rent fysiska och hängde ihop med just sådana problem som nu börjar klarläggas som rubbad tarmflora, kronisk inflammation, läckande tarm och hormonella förändringar. Idag vet vi att en majoritet av dem som drabbas av autoimmuna sjukdomar är kvinnor, så de gamla grekerna var inte helt fel ute när de letade lösningen i livmodern, även om de inte fann hela svaret. Män kan ju också bli hysteriska, om uttrycket tillåts.

Så varför inte lagom till kvinnodagen återerövra de nedsolkade orden och stolt stå upp som en hypokondrisk hysterika! (Eller i mitt fall hysteriker.)

Vetenskapsjournalisten och författaren Henrik Ennart är aktuell med boken Happy Food. Då och då skriver han här på Food Pharmacy.

Dela

Kommentera