fbpx

Henrik Ennart

Post image

Har de generella näringsrekommendationerna spelat ut sin roll?

Med skräckblandad förtjusning ser jag att Livsmedelsverket har börjat jobba med en ny upplaga av de Nordiska näringsrekommendationerna, som brukar förkortas NNR.

Förtjusning? Jo, det finns utan tvekan en förbättringspotential även om NNR tog några steg framåt redan vid den förra upplagan som gavs ut 2012. Där var det glädjande nog lite mer fokus på kvalitén på de råvaror vi äter, än på de enskilda ämnen som ingår.

Skräckblandad? Ja, detta är ju de lertavlor som sedan i ett decennium, fram till 2030-talet, kommer att åberopas som högsta vetenskapliga evidens och bankas i huvudet på alla påstådda avfällingar.

Eftersom jag ibland själv varit en av dem som det bankats på känns det viktigt att jobbet den här gången görs på ett bra sätt. Men de Nordiska näringsrekommendationerna har dessvärre en historia som tynger, sprungna som de är ur ett nära samarbete mellan myndigheterna och livsmedelsindustrin.

Företrädare för industrin brukar med emfas hävda att NNR 2012 bygger på mer än hundra forskares arbete och är den kanske mest gedigna forskningsgenomgång som görs på nutritionsområdet. Det är en sanning med modifikation, för NNR är också till stor del en förhandlingsprodukt där slutresultatet tröskats fram och tillbaka med olika partsintressenter. Jag har genom åren pratat med forskare som skrivit avsnitt som på för dem oklara grunder strukits i den processen.

När arbetet med de idag gällande Nordiska näringsrekommendationerna drog igång 2008 var jag på ett informationsmöte på Livsmedelsverket i Uppsala. Där nämndes det i förbifarten att ett EU-projekt skulle bilda basen för arbetet. Det fanns helt enkelt inte pengar i den nordiska kassan för att på egen hand finansiera en total genomgång av forskningen kring kost och näring. Samarbetet med EU skulle ske via en organisation som hette Eurreca, fick vi veta.

Jag blev förstås nyfiken och började undersöka saken närmare.

Det visade sig att EU-kommissionen gett 13,2 miljoner Euro till Eurreca för att göra sin genomgång, en jättesumma i sammanhanget. Vad som inte nämndes på mötet, och inte berörs i NNR 2012, var att Eurreca startats på initiativ av International life sciences institute, förkortat ILSI.

ILSI är en lobbyorganisationsom grundades 1978 av Coca-Cola, General Foods, Heinz, Kraft och Procter & Gambleoch som i början hade till uppgift att försvara tobaksindustrin. Idag backas ILSI upp av flera hundra av världens största livsmedels-, kemi- och läkemedelsföretag.

Till Eurreca hade knutits forskare från ett 15-tal universitet, samt privata konsulter där flera hade tidigare band till ILSI. Det svenska Livsmedelsverket och det franska folkhälsoinstitutet var de enda nationella myndigheter som var representerade bland styrgruppens medlemmar.

Samordnare för Eurreca var en före detta forsknings­ansvarig vid ILSI Europe och informationen sköttes av ett PR-konsultbolag som anlitade ILSI Europe som underleverantör för driften av Eurrecas hemsida.

Det är verkligen ingen överdrift att påstå att arbetet med de nordiska näringsrekommendationerna redan från början hamnade i knäet på industrin.

Då ska man veta att ILSI är en kontroversiell organisation som bara några år tidigare hade vänt sig emot rådet att minska konsumtionen av socker till under 10 procent av kaloriintaget. Man menade att det inte var bevisat att åtgärden, som var ett hot mot läskedrycksindustrin, skulle motverka övervikt och fetma.

I NNR 2012 finns förvisso rekommendationen om att äta mindre än 10 procent socker, men Sverige och de övriga nordiska länderna följde inte Världshälsoorganisationen WHO:s uppmaning att rekommendera max 5 procent, den nivå där karies ökar starkt.

Om nya NNR ska få trovärdighet gäller det att rensa ut den här sortens bindningar och jobba med mycket stor öppenhet.

En annan av flera utmaningar för de nya Nordiska näringsrekommendationerna är själva utgångspunkten: att hitta referensvärden för stora grupper av konsumenter.

Det sker i så fall samtidigt som forskningen allt tydligare blottlägger de stora individuella skillnader som finns mellan olika individer, och som inte minst hänger ihop med att vi bär på radikalt olika uppsättningar av tarmbakterier. 

Det som en lätt kan tugga i sig kan helt enkelt vara olämpligt för en annan. En storlek passar inte längre alla, kanske inte ens om den kallas Medelhavskost och i nästan alla studier har positiv inverkan på de flesta. Även där finns det i varje studie en ganska stor minoritet som Medelhavskosten av någon anledning inte biter så bra på.

Lägg till det att forskningen just nu utvecklas väldigt snabbt. När experterna gjorde sin literatursökning till de nuvarande rekommendationerna år 2010 existerade knappt forskningen kring vår tarmflora som idag är det mest expansiva fältet globalt inom de biologiska vetenskaperna.

Mer än 90 procent av alla studier på området har publicerats senare. Den hastigheten kommer knappast att avta och utan kontinuerlig uppdatering riskerar seglivade publikationer som NNR, som förnyas på sin höjd vart åttonde år, att förvandlas till blytunga bromsklossar.

En löpande uppdatering av lämpliga doser av vitaminer och mineraler kan vara på sin plats, liksom en uppmaning att äta mer grönt och undvika processad skräpmat med mycket socker och raffinerade fetter. I övrigt är frågan om inte generella rekommendationer av den här typen spelat ut sin roll. 

Vill du läsa mer? Följ länken här och här.

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Foto via Joanie SimonUnsplash

Dela

Kommentera

FÖLJ OSS I VÅRA ANDRA HEM:

Henrik Ennart

Post image

Ät dig frisk?

Jag skrev nyligen ett förord till en bok med den möjligen kontroversiella titeln Ät dig frisk (engelsk originaltitel Eat to beat disease). 

I den lotsar författaren, William Li, runt läsaren bland kroppens fem dominerande system för självläkning och berättar om vilken mat som innehåller ämnen med potential att bromsa eller stimulerar just dessa. Det handlar om reglering av nybildning av blodkärl (intressant vid utvecklingen av cancer) men även om immunförsvaret, skyddet av vårt DNA, våra stamcellers funktion och tarmflorans roll.

Här får vi till exempel lära oss vad som förenar körsbär, grönkål, bläckfiskbläck, kaffe, valnötter och mörk choklad. De tillhör alla den ganska begränsade skara råvaror som främjar alla våra självläkande system på en och samma gång. Men vi får också veta att öl, vid sidan av väl kända nackdelar, även kan föra något gott med sig för hälsan. 

Effekten av bioaktiva ämnen som finns i mat, eller som bildas i kroppen sedan vi ätit, tilldrar sig stort intresse i forskarvärlden just nu. Området har redan fått ett eget namn: postbiotics. William Li:s bok är inte en färdig manual men ger en intressant inblick i ett ungt men snabbt växande forskningsfält.

Men för mig ligger det också något tankeväckande i att en amerikansk forskare skriver en bok som i den svenska debatten, med en svensk författare, högst sannolikt skulle ha ifrågasatts häftigt för att den berättar om saker där det finns relativt starkt stöd i forskningen men där avgörande, stora studier, återstår. Så låt oss reflektera en smula över detta.

Vem är till att börja med William Li? Några kanske minns förra årets Nobelfestligheter där det blev rabalder då gitarristen i rockgruppen U2 – The Edge – bröt mot etiketten genom att bära den mössa som blivit hans signum. Han var inbjuden för sitt stöd åt Texas-forskaren Jim Allison, som 2018 belönades för upptäckter kring immunterapi mot cancer. Få uppfattade nog att U2-gitarristen deltog som representant för The Angiogenesis foundation där han sitter i styrelsen.

Ordförande i och grundare av The Angiogenesis foundation är William Li. I den rollen kan han följa utvecklingen av nästa generations läkemedel som i hög grad baseras på att stimulera och utnyttja kroppens egna läkande system.

William Li understryker att det idag ännu inte finns behandlingsmetoder som gör det möjligt att vid sjukdom ersätta läkemedel med en diet. Men han ser dilemmat i att många av de läkemedel som utvecklas blir enormt dyra och aldrig kan komma alla människor till del.

Samtidigt, konstaterar han, baseras medicinerna på ämnen som finns i vanliga råvaror, lätt åtkomliga för de flesta. Redan idag går det att välja mat som stärker de egna chanserna.

Dock, betonar han, bör ingen experimentera på egen hand under en medicinsk behandling. Ämnen i mat kan både minska och öka effekten av läkemedel, och där behövs expertkompetens från läkare och dietister i varje enskilt fall.

Det som antagligen skaver i ett svenskt debattklimat är att William Li, när han skriver sin bok, inte bara gör det som forskare. Han vågar också ta steget ut ur den rollen och göra en analys baserad på nytta och risk. Nytta och risk är som ying och yang, två sidor av samma mynt. Även om en värdering av de vetenskapliga beläggen är avgörande utgör det ändå bara ena delen av en helhet där den andra är risken: risken att utifrån ofullständiga kunskaper göra eller risken att låta bli.

De vetenskapligt redovisade fördelar han ser i maten är tillräckligt starka för att läkemedelsbolag ska våga investera stora summor i att försöka omvandla dem till patenterade läkemedel. Då är nyttan av att äta mat som är helt ofarlig och där det bara finns en uppåtsida antagligen också tillräckligt stor för dig och mig.

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart, Recept

Post image

Grillsäsong, AGE och rostade morötter

Grillsäsong. Hmm. Jag hamnar ofta i valet mellan gott och nyttigt, och sällan blir det så tydligt som när grillen ska plockas fram. Nästan allt vi äter innehåller ju någon komponent som anses farlig, men i exakt samma tugga kan det också finnas annat som utan tvekan är bra för hälsan.

Även när jag tycker att jag lyckas göra en vettig avvägning för hälsan så kan luftslottet snabbt rasa samman när klimat, miljö, rättvis handel och djurskydd pockar på uppmärksamhet.

Suck.
Sedan ska maten helst vara god också.

Nu är det alltså grillsäsong och då dyker ett av problemen upp: AGE. Det är en förkortning av advanced glycation end products. Inte minst här på Food Pharmacy har Stig Bengmark lyft fram farorna med AGE. Det har han gjort länge, och det är bra.

Det handlar, något förenklat, om aminosyror (byggstenar till proteiner) som reagerar då de kommer i kontakt med sockerarter. AGE anses på goda grunder vara en av flera faktorer bakom åldrandet och anses bidra till alzheimer. Effekten har liknats vid när ett gammalt gummiband stelnar och spricker, med den lilla skillnaden att det nu handlar om din egen vävnad i hud, blodkärl och hjärtklaffar.

Högt blodsocker är en riskfaktor, men man kan också få i sig AGE direkt via maten.

Den i särklass största direkta källan till AGE via kosten är kött som är stekt eller grillat på höga temperaturer. Andra källor är processad färdigmat och pastöriserade produkter, inklusive hårdost gjord på pastöriserad mjölk.

Ett sätt att kringgå detta är förstås att undvika de dominerande källorna, men AGE kan bildas i någon grad i ganska många råvaror som hettas upp. En taktik är då att bara äta mat som inte värmts över 70-80 grader, men det tycker jag är en ganska trist lösning eftersom många smak och doftämnen frigörs just vid uppvärmning genom den så kallade Maillardprocessen och även genom den process som kallas karamellisering. Tillagning och uppvärmning kan också ha andra fördelar som att öka upptaget av en del ämnen som tvärtom är skyddande.

För den lite lätt riskbenägne finns det kanske en gyllene medelväg. 2009 visade en studie att testpersoner som åt en låg-AGE-kost kunde sänka sina AGE-värden med hela 60 procent på fyra månader. Eftersom AGE ibland brukar användas som ett mått på biologiskt åldrande blev de alltså, åtminstone enligt denna enstaka parameter, yngre. Hur såg deras låg-AGE-kost ut? Förutom att äta mycket vegetabilier med antioxidanter tillredde de sitt kött genom att pochera, ångkoka eller använda det i stuvningar. Eftersom vatten aldrig blir varmare än 100 grader bildas inga större mängder AGE.

AGE motverkas dessutom av E-vitamin som bland annat finns i nötter och fröer. Själv drar jag två slutsatser, men säg gärna emot. Den första är att det inte bara handlar om att plocka bort det farliga utan också om att lägga till vegetabilier på tallriken som åtminstone delvis neutraliserar skadeverkningarna.

Det andra är att jag plockar fram grillen i år igen. Ingen kan leva ett helt riskfritt liv. Några vill ta sina chanser då de hoppar fallskärm eller klättrar i berg. Själv väjer jag inte för farorna med att då och då rosta lite rotsaker. Som här:

Rostad morot med rucola, getost, pumpafrön och apelsin

2 knippen morötter
3 msk olivolja
6–8 timjankvistar
salt
3 msk pumpafrön
1 apelsin
100 g getost
1 knippe rucola

Skala och dela morötterna på längden. Sätt ugnen på 200 grader. Lägg morötterna på en plåt med 1 msk olivolja, timjankvistarna och en nypa salt. Baka i ugnen tills morötterna har fått färg, ca 25 minuter.

Rosta pumpafröna i en torr stekpanna på medelvärme. Riv skalet på apelsinen och pressa ut juicen. Blanda med olivolja och en nypa salt. Toppa morötterna med getost, apelsindressing, rucola och rostade pumpafrön.

Så enkelt, så snyggt och så gott. Men bildas det inte skadliga ämnen när moroten värms till den höga temperaturen? Mitt svar: Råvaror fullproppade med antioxidanter ger skydd, men låt det inte brännas. Bäst är precis när det börjat ta färg.

Foto: David Loftus

Print

Rostad morot med rucola, getost, pumpafrön och apelsin

  • Författare: Henrik Ennart
  • Serverar: 2 1x
Scale

Ingredienser

2 knippen morötter

3 msk olivolja

68 timjankvistar

3 msk pumpafrön

1 apelsin

100 g getost

1 knippe rucola

salt

Så här gör du

Skala och dela morötterna på längden. Sätt ugnen på 200 grader. Lägg morötterna på en plåt med 1 msk olivolja, timjankvistarna och en nypa salt. Baka i ugnen tills morötterna har fått färg, ca 25 minuter.

Rosta pumpafröna i en torr stekpanna på medelvärme. Riv skalet på apelsinen och pressa ut juicen. Blanda med olivolja och en nypa salt. Toppa morötterna med getost, apelsindressing, rucola och rostade pumpafrön.

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här (och receptet ovan finns på sid. 46-47). Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

Henrik Ennart

Post image

Världens näst mest inflytelserika foodie

Richard Horton som är chefredaktör för tidskriften The Lancet slog härom året fast att ”En stor del av den vetenskapliga litteraturen, kanske hälften, kan helt enkelt vara osann.”

När jag diskuterat Hortons häpnadsväckande påstående med företrädare för Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, delar de hans bedömning. Ofta är det brister i metoden som allt för begränsade urval, att små effekter överdrivs och att forskarna drar felaktiga slutsatser. Här har jag listat några vanliga felkällor.

Men det förekommer också en hel del partiska studier och intressekonflikter där författarna på olika sätt är knutna till industrin. Det kan vara öppet eller dolt och både medvetet eller mentalt förträngt.

En som fördjupat sig i detta är den erfarna nu 83-åriga matprofessorn Marion Nestle vid New York University som jag haft glädjen att intervjua flera gånger. Tidningen Forbes har rankat henne som världens näst mest inflytelserika foodie, bara slagen av Michelle Obama. På sin blogg har hon de senaste åren roat sig med att kölhala studier som ofta citerats flitigt i både etablerade medier och på sociala plattformar men som vid en lite närmare titt visar sig vara ren marknadsföring för producenter.

När hon under en period gick igenom 168 industrifinansierade studier kring kost och näring visade det sig att 156 av dessa kom fram till ett resultat som gynnade sponsorns produkt. Trots att hon bad sina följare om hjälp lyckades hon bara hitta tolv studier där resultatet gick emot studiens finansiärer.

Det blev upptakten till boken Unsavory truth – How Food Companies Skew the Science of What We Eat, som gavs ut i höstas. Där visar Marion Nestle hur pengar går direkt från stora livsmedelsjättar till forskarnas labb, som i sin tur levererar ”vetenskapliga” resultat som kan uppfylla alla högt ställda standardiserade krav utom ett, just det, att stå oberoende. Marknadsföring och forskning smälter samman.

Ett av flera uppenbara problem med sponsrade studier är misstanken att oönskade resultat aldrig publiceras och istället blir kvar för evigt i en byrålåda. Men ofta handlar det, enligt Marion Nestle, om mer subtil påverkan som vad som ska studeras eller inte, av vem, hur och inte minst om hur frågorna i studierna formuleras.

Är ägg bra eller dåligt att äta? Själv är jag inte orolig för att äta något ägg om dagen men det är ett faktum att många studier som tonar ned riskerna är sponsrade av äggindustrin. Sak samma om vi talar om hälsofördelar med choklad, avokado eller nötter, eller studier som vill återupprätta förtroendet för potatis, eller helt enkelt slå ett slag för att äta frukost.

Forskning kring vinets förträfflighet kommer med fördel från vinproducerande länder och nyttan av soja beskrivs aldrig så bra som av forskare från soja-sponsrade universitet i USA:s eller Kanadas jordbruksdistrikt. Kring Medelhavet sjunger många resultat olivoljans lov medan en studie om rapsoljans livgivande krafter, eller varför inte lingonens, med större sannolikhet kan komma från Sverige.

På flera håll pågår fullskaliga marknadskrig, som avspeglas i forskningen. Mjölk utmanas av soja och havredrycker. Tillverkarna av socker och sötningsmedel har länge pucklat på varandra med studier som visar på den egna varans utmärkta egenskaper och den andres skadeverkningar.

Själv gillar jag både nötter och avokado. Sponsring betyder förstås inte att resultaten måste vara fel, men att trovärdigheten minskar. Det vore helt enkelt bättre om oberoende och opartiska forskare tittade på saken. Kanske finns det många andra råvaror som är precis lika nyttiga, men som aldrig utforskas. Följden är att fokus riktas mot några få utvalda superfoods när den största hälsonyttan i själva verket är att äta varierat.

Marion Nestle har själv i fem decennier befunnit sig mitt i den amerikanska kostdebatten, bland annat som ledamot i kommittéer som utvärderar forskning och fastställer nationella riktlinjer.

Utifrån egna erfarenhet som måltavla för lobbying, och som pionjär inom oberoende forskning kring mat, beskriver hon hur den akademiska nutritionsforskningen från början växte fram som industrins förlängda arm där allt fokus låg vid att öka och effektivisera produktionen. Inte bara forskare utan hela avdelningar vid stora universitet var och är än idag sponsrade av, eller ha sidouppdrag åt, livsmedelsindustrin. Själv brukar Marion Nestle ibland föreläsa i Pepsi-auditoriet vid Cornell.

Ändå hittar hon bara elva (11!) studier som försökt klarlägga följderna av industrifinansierad forskning kring mat. Varför vill så få forskare undersöka detta? Det kan jämföras med tusentals studier om läkemedelsindustrins sponsring.

Det slår mig att många vetenskapsbloggare gärna och metodiskt strimlar studier gjorda av oberoende forskare vid universitet finansierade med offentliga medel, men mer sällan gräver ner sig i frågor om makt och opartiskhet. Ytterst kan det handla om vem som formulerar ramarna och spelreglerna för forskningen.

Det är förstås inte särskilt svårt att äta hälsosamt, påpekar Marion Nestle. Ät dina grönsaker och frukt, inte för mycket, och ät inte en massa skräpmat. Hennes bästa råd är att äta en stor variation av oprocessad mat och att vara aktiv.

Se där, en hälsobok som på ett alldeles utmärkt sätt granskar forskare.

Henrik Ennart är tillsammans med Niklas Ekstedt författare till den nyligen utkomna boken Happy Food 2.0. Du hittar boken här. Åsikterna i krönikan är skribentens egna.

Dela

Kommentera

0
0

Du har inga produkter i varukorgen.