Professorns spalt, Stig Bengmark

Jag äter det som du kastar.

Ikon_professorns_spalt

Sista måndagen i oktober, och dags för professor Stig Bengmarks fjärde krönika. I dag lär han oss varför vi ska äta upp hela kärnhuset i äpplet och inte hiva rödbetsblasten i soptunnan. En tänkvärd text som gynnar både mikrobiotikan, hälsan, miljön och plånboken (och som resulterat i ett blastrecept på bloggen nu i veckan). Trevlig läsning!

Tänk dig för nästa gång du slänger skrutten.

Alla tänker nog inte på att nyttigheterna i frukt och grönsaker inte är så jämnt fördelade som man kan tro. Om man t ex studerar ett sädesslag som vete, så kan man grovt dela in det i skal, mjöl och grodd. Skalet, som skall skydda kornet mot angrepp utifrån, är av naturen försett med rikligt av fibrer och antioxidanter. Också grodden, som skall placeras i jorden och ge upphov till en stor planta, är rikligt försedd med mängder av nyttigheter. Mjölet däremot, som egentligen inte innehåller några nyttigheter alls, utgör bara tomma kalorier. Trots det har människan genom årtionden vant sig vid att bara ta tillvara på mjölet för egen del, och ge bort mycket av skalet/kliet till grisarna för att de skall få ordning på sina magar, och mycket av groddarna till minkarna för att de skall få glansiga, fina pälsar.

Likadant är det med många av de frukter som vi äter till vardags. Det nyttiga sitter i de delar vi ofta låter bli att äta, i kärnorna och kärnhuset i t ex apelsinerna, melonerna, päronen och äpplena, och kan med framgång tas till vara på i t ex gröna smoothies.

Släng inte blasten!

En annan sak som vi inte ska slänga i soptunnan är blasten på våra rotfrukter. Det föreligger nämligen en mycket stor skillnad i innehåll mellan rotfrukter och dess blast, och blasten uppvisar en påtaglig fördel: lägre kaloriinnehåll, lägre fett- och sockerinnehåll och mångdubbelt större innehåll av viktiga mineraler och vitaminer.

Webb

Nutrienter illustrerat för rödbeta, men skillnaderna är desamma också när man studerar andra rotfrukter.

Hälsofördelarna av att äta mer av det som växer ovan jord än under jord understryker att vi faktiskt bör föredra rotfruktens blast framför själva rotfrukten, eller åtminstone ta till vara så mycket det bara går av blasten när möjligheten bjuds.

Blasten måste ätas snabbt. Eller frysas.

Blasten tappar emellertid mycket snabbt sin spänst och sitt innehåll av antioxidanter. Studier på sallad visar att antioxidantkapaciteten (ORAC) minskar med hälften redan 30 minuter efter att salladen skiljts från sin rot. Därför bör den avskilda blasten omgående stoppas i munnen eller läggas i frys och förvaras där till den äts.

Djupfrysta ärtor, som är extremt näringsrika, fryses in redan på fältet när de skördas – en metod som borde användas för många fler sorter av grönsaker. Djupfrysning överlag tycks bevara såväl både näringsvärde och antioxidantkapaciteten relativt väl (dock med några undantag). Jäktade föräldrar kan med andra ord i sina smoothies med fördel använda frysta grönsaker av olika slag, som alltid är nära till hands och oftast billigare än färska.

Vi lever i spännande tider.

Kanske kommer den dag då vi fryser sockerbetsblasten redan på fälten och säljer som människoföda, medan betan istället får bli ”koföda”. Kanske kommer också den dag då övriga bönväxter och fröer inte längre torkas innan de blir människoföda, utan fryses in på fälten innan de skickas till livsmedelsbutikerna. Vi lever i spännande tider!