Vi läker tillsammans  – Food Pharmacy

Helena Önneby

Post image

Vi läker tillsammans 

Vi lever i ett ganska individualistiskt samhälle, där vi ska klara oss själva och där ”ensam är stark” verkar vara ett rådande paradigm. Och jag känner själv, som pratar mycket om självledarskap, att jag ibland hamnar där, i tron att jag ska klara allt själv. Men vi behöver community och sociala kontakter för att läka, för att hitta lösningar på komplexa problem och för att må bra, tillsammans. 

Absolut, vi har ansvar för oss själva först och främst, våra tankar, känslor, ageranden och reaktioner. Och självledarskapet är viktigare nu än någonsin. Vi kan inte längre skylla på någon annan eller stanna i offermentaliteten för där finns inte den kraft som vi behöver för att må bra i den här världen. Men vi behöver också komma samman för att hitta nya lösningar på gamla problem. För att inse att vi inte är ensamma i det vi kämpar med. För att vi mår bra av att finnas där för varandra. 

Katarina Blom skriver i boken Tillsammans-effekten om att relationer faktiskt påverkar vår fysiska hälsa mer än både rökning, motion och alkohol. Att det är relationerna som starkast påverkar både hur tillfreds vi känner oss med livet och vår hälsa men även hur länge vi får leva friska liv. Kanske har du också hört uttrycket att ”det finns ingen läkning där det finns rädsla” och här tror jag att relationer spelar en stor roll. Vi behöver känna oss som en del av ett community, ett sammanhang för att känna och lugna och trygga. 

Jag tror att ett av våra mest basala behov är att känna oss sedda, hörda och bekräftade. Ser du mig? Finns jag? Spelar det någon roll för dig att jag är här? Och här pratar vi inte bara de djupaste och långvarigaste relationerna, så kallade tjocka band, utan även de mer ytliga och korta relationerna, de tunna banden. Att jag kliver in på caféet och får ett vänligt bemötande. Att jag hjälper grannen att hålla upp dörren. Att både jag och kundtjänstmedarbetaren bekräftar varandra. Jag ser dig. Du finns. Det spelar roll för mig att du är här. 

Jag möter ofta människor som känner sig ensamma. Som inte känner att de har nära relationer eller någon som förstår sig på dem. Jag tycker det här är en fråga vi ska ta på allvar. Inte för att vi behöver få panik över att vi inte längre connectar med våra ungdomsvänner, utan för att det är så mycket värt att faktiskt känna kontakt, på djupet. Och jag märker i mitt eget liv att, även om en lång historia i relationer är härligt att ha, så blir det mindre viktigt för mig med åren. Det är kontakten jag söker. Här och nu. Finns det energi i den här relationen? Släpper du in mig? Släpper jag in dig? Och många av de mest värdefulla möten jag kan ha på en vecka är med personer som jag aldrig tidigare mött. I en sharing circle på Zoom, i en första introduktionsfika eller helt enkelt i ögonkontakten på gatan med någon jag inte alls känner. 

Vad skulle hända om vi sänkte ribban för vad som krävs för att komma nära, men samtidigt höjde förväntan på att faktiskt göra det? Vad krävs då? 

Troligen sårbarhet. Troligen autencitet. Och närvaro. Och här kommer förstås den så viktiga självmedkänslan in. För vi riskerar när vi visar sårbarhet, när vi delar det som är på riktigt, när vi dyker upp med hela oss. Det kan vara så att den andra personen faktiskt inte har kapacitet att möta oss där. Och det är okej. För vi vet att det väldigt sällan handlar om oss och oftare handlar om deras egen osäkerhet, deras egna sår. Och om det, mot förmodan skulle hända, så kan vi hålla oss själva i det som känns jobbigt. Inte nödvändigtvis dra slutsatsen att det inte är värt att öppna upp, utan snarare slutsatsen att just den här personen, vid just det här tillfället, inte hade förmågan att möta mig där. Sedan fortsätter vi att sträcka ut en hand, om och om igen, för vi vet, att relationerna är värt det, och för att vi läker tillsammans.

Dela

0

Tillagd i varukorgen

Du har inga produkter i varukorgen.