Jag skriver mycket om självledarskap och vikten av att veta vad vi vill så att vi kan ta ansvar för att göra de små valen varje dag som tar oss närmre det liv vi vill leva. Att sitta i förarsätet för våra egna liv. Det är viktigt. Och, här finns också en paradox. Ibland behöver vi också släppa taget och låta oss bli ledda av livet. Vad vill livet med dig? Jag vill dela med mig av några perspektiv på hur vi kan ta reda på det, i hopp om att inspirera dig att börja kommunicera med ditt eget liv, med fokus på att lyssna. 

Varje måndag morgon checkar jag in med en vän där vi faciliterar varandra att komma i kontakt med vår intuition. Vi börjar med att landa i stunden, grunda kroppen och släppa ut andetaget. Vi lyssnar in i kroppen, till platsen där vi tidigare har haft kontakt med vår intuition och börjar ofta med den öppna frågan: Intuitionen, vad behöver jag veta just nu? Ibland kommer bilder, färger, känslor eller ord. Ibland är det lugnt och tyst. Vad som kommer är mindre viktigt än att jag faktiskt öppnar upp och lyssnar, respekterar att det finns mer vägledning att få än min rädslofyllda hjärna vill medge. 

Jag lyssnade nyligen på en intervju med Elizabeth Gilbert i Glennon Doyle’s fantastiska podcast We can do hard things. Hon berättade om en daglig praktik som hon har där hon dagligen skriver brev till livet för att få vägledning. Hon kallade det gud, men jag tror att det är mindre viktigt vilket namn vi ger det. Kanske vill du kalla det kärleken. Ursprungsfrågan är alltid: Vad behöver jag veta idag? 

Jag gick nyligen en utbildning i Transformational Presence in Leadership & Coaching, skapad av Alan Seale. Transformational Presence handlar till stor del om att vara tillräckligt närvarande och inlyssnande för att inte bara göra livet utan också vara levande. Några av huvudfrågorna vi hela tiden kommer tillbaka till är: Vad vill hända nu? Vem behöver jag vara för att det ska få hända? Vad behöver jag göra för att det ska kunna hända? Om du skulle ställa de frågorna till ditt liv, vad skulle du få för svar? 

Tänk om du inte behövde tänka ut allt hela tiden? Tänk om livet vill något med dig? Tänk om det fanns ett flow i ditt liv, en medvind som du kan välja att följa? Vad skulle vara möjligt då? Om du skulle sluta kämpa emot och istället lyssna in och följa med? 

Det är här paradoxen kommer in. För mig handlar att följa flow inte om att bli en vindflöjel som bara slappt flyger hit och dit i livets berg- och dalbana. Det handlar heller inte om att bli ett offer för dina omständigheter och inte ta ansvar för det du behöver ta ansvar för. Det är inte en ursäkt för att slippa leva, det är en möjlighet att faktiskt kunna leva, på riktigt, på ditt sätt. Om du skulle lyssna in mer än du lyssnar ut, vad vill livet säga dig då? 

Kanske har du en dröm som längtar efter att bli uppfylld? Kanske behöver du sakta ner för att faktiskt kunna höra vad livet vill med dig? Kanske bor en sanning där inne som du undviker att möta för rädslan att behöva förändra saker och ting i ditt liv? Vad skulle hända om du vågade möta den sanningen och samtidigt bad om hjälp med att ta de steg du behöver, i den takt du mäktar med för att göra den förändringen?

För livet vill dig väl. Din intuition skulle aldrig guida dig till att göra något som du inte klarar av. Den släpper inte ut större känsloknutar än du kan hantera, just nu. Kärleken håller dig. Vågar du lita på det? 

Jag kan förstås inte garantera att något av det här är sant. Men jag upplever, väldigt starkt, att mitt liv blir lättare, tryggare och roligare, ju mer jag lyssnar på vad det vill med mig. Men veta säkert kommer ingen av oss att göra så länge vi är här. Så jag upprepar den så viktiga frågan jag fick av en vän häromdagen: Den världsbild du har valt, tjänar den dig just nu? Om svaret är nej, vad skulle hända om du provade en annan världsbild ett tag? Du kan alltid gå tillbaka när du vill. Men om det vore så att livet ville något med dig, vad skulle vara möjligt för dig då?

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.