Balansen mellan att ge och ta emot

Vi mår bra av att ge, vara en del av ett sammanhang, vara behövda, få bidra, dela med oss av våra gåvor. Vissa behöver öva på just det, för att det är viktigt för vårt välmående. Med de flesta av oss behöver även öva på att ta emot. Tillåter du andra att få finnas där för dig och supporta dig längs vägen, innan du klappar ihop?

Jag tror att ge och ta emot egentligen är samma sak, när det kommer från rätt plats. När vi ger så får vi också ta emot och när vi tar emot så får vi också ge. Det är ett flöde som, när det är hälsosamt, sker automatiskt och utan någon kamp. 

Det här har varit ett återkommande tema för mig själv den senaste tiden. Jag är duktig på att hålla space för människor, jag föreläser och håller workshops, jobbar med klienter i grupp och enskilt, jag älskar att bidra och samskapa och dela med mig av mina gåvor. Det är sant, men det finns också gränser som jag behöver vara uppmärksam på. Och när jag inte respekterar mina gränser, inte identifierar och kommunicerar mina egna behov eller är villig att ta emot support, då kan det ibland slå över. 

Och när det slår över har jag en tendens att gå rakt in i offerroll, bli en martyr: Ingen ser mig, ingen hör mig, ingen förstår mig, jag bara ger och ger och får inget tillbaka. Det är förstås inte sant, men det är vad martyrrösten påstår. Det är så obekvämt att vara där, för mig själv och för dem omkring mig.

Kanske har du hört talas om Karpmans dramatriangel? Den målar upp dynamiken av offer – förövare – räddare, där vi ofta går in i onödigt drama i vår vardag när vi gör oss själva eller andra till hjälplösa offer som behöver räddas undan den onda förövaren. Men det finns en väg ut ur dramat, där räddaren istället väljer att vara coach, där offret väljer att vara skapare av sin egen verklighet och förövaren därmed blir en utmaning att lära sig av. 

Det här ska förstås inte blandas ihop med faktiska situationer av förövare och offer som behöver hjälp, utan dramatriangeln syftar till vardagssituationerna när vi ibland inte tar ansvar för vårt liv och går in i offermentalitet eller när vi tror att andra behöver räddas av just oss när de faktiskt kan lösa sin situation själva med lite uppmuntrande support (väldigt vanligt i förälder-/barnrelationen). 

När jag har koll på mina gränser, och övar på att be om support och ta emot den när jag behöver, då behöver jag inte gå in i offerrollen utan kan stanna i förarsätet för mitt liv. När jag ger av det jag har att ge, inte utifrån att någon behöver räddas, utan jag gör det ifrån glädje, då behöver jag inte heller göra någon annan till ett hjälplöst offer. När vi ger och tar emot från en plats av ren kärlek så tror jag att flödar naturligt, och vi stärker varann. 

Dina behov är viktiga, du behöver kunna uttrycka dem. Det är också viktigt att du delar med dig av dina gåvor och bidrar till helheten. Du behöver känna dig själv och öva på balanserandet så att vi inte går in i de obekväma rollerna av offer – förövare – räddare. När vi istället kan peppa varann till att se vilken kraft vi själva sitter på, inser vi att vi är mer kapabla än vi kanske trodde och vi kan se lösningarna tydligare framför oss. 

Var är du just nu i balanserandet? Har du en tendens att lätt gå in i offerrollen själv eller väljer du oftare att se dig själv som den som behöver rädda alla andra? Kanske hänger de ihop som de har en tendens att göra för mig. Det är när jag tror att allt hänger på mig och att jag kan rädda andra, det är då jag ger mer än jag kanske har och själv hamnar i offerrollen och tror jag behöver räddas. Dynamiken kan vara svår att få syn på men väl värd att reflektera över. Vad behöver du öva på i det här?