Publicerat: 2023-04-07
Varifrån har vi fått idén att ensam är stark? Att vi måste dölja våra svagheter? Att vi behöver låtsas perfektion som inte på riktigt finns? Att vår sårbarhet göra oss svaga?
Jag var nyligen iväg på en vecka i skärgården där 40 personer tillsammans skapade en fantastisk upplevelse av kreativitet, gemenskap, sårbarhet och trygghet. Vi lagade mat ihop, vi städade, vi jobbade och vi lekte. Alla delade fritt med sig av sina gåvor och fick stöd av andra i olika frågor. Intentionen med veckan är att skapa ett tryggt space för läkning och växande. Och som vi läkte och växte tillsammans!
Det är inte första gången jag är med i ett sånt här sammanhang men jag blir om och om igen så förundrad över hur vackra vi människor är, när vi visar hela oss själva, på riktigt. Och hur otroligt starka vi är när vi tillåter hela människan att få ta plats.
Din största styrka är att våga visa svaghet.
Det kan ofta uppfattas som tryggt att hålla upp en fasad, att låtsas att allt är bra när det inte är det eller att bara visa de sidor av oss själva som vi är extra stolta över. Men hur trygga känner vi oss egentligen i de relationerna, när vi bara visar delar av oss själva och får kämpa med att hålla resten gömd. Om några av de viktigaste mänskliga behoven är att känna sig sedd, hörd och bekräftad, behöver jag inte då börja med att visa mig för att över huvud taget kunna uppfylla det behovet.
Tara Brach pratar om de två vingarna av läkning. Den ena vingen är att känna mig fullt sedd för den jag faktiskt är, hela mig. Den andra är att känna mig fullt accepterad för det jag visar. Om jag visar hela mig men inte känner mig accepterad för det så är det svårt att läka. Om jag känner mig accepterad men inte visar allt så känns det falskt.
Jag vill inte uppmuntra till att dela allt med alla hela tiden, utan snarare att skapa tillräckligt trygga relationer där du kan öva på det här och inse att vi är så mycket mer lika och så mycket mindre ensamma än du kanske trodde när du höll allting inne.
Under veckan på ön så skapade vi ett space som vi kallade för ”The throne of vulnerable acceptance” som handlade om precis det här. Den som intar tronen får dela det mest sårbara, skamfyllda, läskiga, som behöver delas. De som bevittnar finns bara där med villkorslös kärlek och acceptans, utan dömande. De som valde att inta tronen, inklusive mig själv, är några av de starkaste människorna jag vet.
För det kräver mod att våga visa sårbarhet, att våga blotta vår skam, att visa allt som är jag, inklusive de ”fulare” sidorna. Och när jag gör det och möts av acceptans och kärlek, då skiftar något i mig, läkning sker.
Och det är klart vi riskerar att bli dömda när vi visar våra skuggor, men dömandet kommer troligen ifrån den andra personens egna triggers och handlar inte så mycket om dig. Och det är okej. Jag vill ändå uppmuntra oss till att våga mer, att visa mer, och att veta att den villkorslösa kärleken behöver komma inifrån oss själva. Att vi behöver lära oss att acceptera hela oss, inklusive det vi försöker gömma. Men att vi kan göra det tillsammans, vi kan hjälpa varann i den här viktiga läkningen. För när jag kan hålla mig själv i kärlek så kan jag också hålla dig. Och när vi kan hålla varandra så blir vi så mycket starkare, enskilt och tillsammans. I trygg vetskap om att vi inte är ensamma här, och att vi är så mycket mer lika än vad ytan kanske visar. Under ytan finns så mycket mer skönhet, om vi också vågar möta mörkret.