Konsten att förändra en annan människa

Den eviga frågan. Jag får den ofta. Hur får jag min förälder/partner/vän att förändras? Hur hjälper jag mitt barn/syskon att förstå vad de behöver göra för att må bättre? Hmm. Inte helt lätt att svara på. Eller? Det enkla svaret är förstås, och tyvärr, du kan inte förändra en annan människa. 

Sorry. Det är sant. Vi är alla ansvariga för våra egna liv (som vuxna) och vi har alltid rätt att själva välja i varje sekund. Våra tankar, känslor, beteenden och reaktioner. Visst, under hot och våld kan vi få någon annan att göra det vi vill, men jag tror vi är eniga om att det inte är den väg vi någonsin vill välja. 

Jag hamnar ofta här själv. Ser hur någon i min närhet kämpar i livet och jag vill så gärna tydligt uttrycka: Om du bara gör det här och det där, så kommer allt att bli bättre för dig! Ibland säger jag det till och med men det funkar aldrig. Särskilt inte om de själva inte bett om mitt råd. 

Jag vet, du kanske har provat något som funkat för dig, och du vill ju bara det bästa för den du älskar. Och kanske har du till och med rätt (dock inte alltid!). Men varken höjda röster, förmaningar, oombedda råd eller bedjanden funkar på en människa som inte själv vill förändra/förändras. Det behöver komma inifrån dem själva för att det ska funka, för att det ska hålla, för att det ska få önskad effekt. 

Så hur gör vi då? För att hjälpa och stötta någon som har det svårt? Som kanske har det svårt på ett sätt som vi själva känner igen eller som vi tror att vi har lösningen på? Vi finns där. Kravlöst. Kärleksfullt. Vi litar på deras egen förmåga att hitta sin väg. Och vi bibehåller våra egna gränser och tar ansvar för våra egna behov. 

Som några av er kanske känner till så var jag för några år sedan väldigt sjuk, med sex olika kroniska autoimmuna diagnoser och mådde väldigt dåligt (jag berättar om det i FoodPharmacy-podden avsnitt #57 här och har bland annat skrivit om det här). Jag hittade en väg till läkning genom funktionsmedicinen, genom att ta ett holistiskt perspektiv på min hälsa och genom omfattande kostomläggningar. Det här har jag förstås pratat en hel del om med vänner och familj och exempelvis mina kostvanor står ständigt ut i gemensamma träffar. Jag berättar om och om igen om hur det här har förändrat mitt liv och varför jag tror att det är så viktigt för många av oss. Det har jag gjort i mer än 8 år nu. Så för någon månad sen fick jag ett samtal från en nära person i mitt liv som precis hade haft ett inspirerande samtal med en vän och hen utbrast: ”Visste du det här Helena, att kosten kan ha påverkan på vår hälsa!?”

Jag vill verkligen inte hänga ut någon och det här handlar inte om just den här relationen men jag kunde inte annat än le för mig själv. Och inse, det jag pratat om de senaste åtta åren verkade ha gått rakt igenom. Men när ett liknande budskap kom från rätt person vid rätt tillfälle så gick det in. 

Vi kan inte tvinga någon annan till förändring och vi vet inte alltid vad någon annan behöver. Men det är alltid rätt att älska. Att bara vara där. Att eventuellt vara en förebild, inte i syfte att förändra någon annan utan för att vi helt enkelt lever vårt eget liv, på det sätt som vi själva har valt. Precis som andra får välja hur de vill leva sina liv. Att acceptera någon annans val är kärlek. 

Jag hörde ett så fint citat på temat för några år sedan, jag tror att det var från Mastin Kipp: You musn’t deprive anyone of their rock bottom. Det är inte din rätt att ta ifrån någon deras mörkaste stund, för den kan vara viktig. När du hela tiden ska rädda någon (som kanske inte vill bli räddad) från att falla, så tillåter du dem inte att komma till botten för att hitta sitt eget fotfäste igen. 

Och det är min erfarenhet, att när jag backar, älskar, och lever mitt eget liv, då har jag bäst förutsättningar att nå fram med det som jag själv tror är viktigt. Men det är inte därför jag gör det. Jag gör det för att det känns rätt och viktigt för mig just nu. Jag kan älska även dem som inte håller med. Jag kan älska dem som väljer att göra motstånd. Och jag vet som alltid, att även jag kan ha fel. 

Vad väcker det här i dig? Vilka är dina erfarenheter av att vilja få andra att förstå vad som, du tror, är bäst för dem? 

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.