Publicerat: 2018-01-25
De senaste månaderna har jag mest ägnat åt två saker. Det ena är förstås att i tusen olika intervjuer (känns det som) prata om min och Niklas Ekstedts bok Happy Food, om hur tarmen och hjärnan hänger ihop.
Det andra som jag tänker på nu när Food Pharmacy dragit igång sin fina kampanj #sjukmat är allt jag lärt mig i samband med den artikelserie jag skrivit i SvD om sjukdomen ME/CFS. Det som också – men helst inte eftersom det leder tankarna helt fel – brukar kallas kroniskt trötthetssyndrom.
Jag har sällan fått så många mejl. Och aldrig så många som berört mig så djupt.
Visst känner jag, precis som de flesta, människor som blivit utbrända och gått in i väggen. Men för de flesta finns det en väg tillbaka. Med ME är det sällan så. I de samtal och mejl jag fått beskriver sjuka och anhöriga en livslång, förlamande och plågsam sjukdom som inte bara pågår år efter år, utan decennium efter decennium. Det är som en säger: en sjukdom som tar livet ifrån dig, utan anständigheten att också ta ditt liv.
Till råga på allt är det också en sjukdom som stora delar av sjukvården inte känner till och som försäkringskassan förnekar. Stockholm är faktiskt det enda landsting som har en strategi för att ta hand om ME-sjuka.
Det sägs att 40 000 svenskar lider av ME. 10 000 bara i Storstockholm. Ungefär var fjärde är så illa däran att han eller hon (80 procent är en hon) är sängbundna stora delar av dygnet. Det är en soppatorsk på cellnivå där det absurda valet kan stå mellan att duscha eller svara på ett mejl. Sedan är dagens energireserv tömd.
Det är en i de flesta fall kronisk sjukdom. Jag har haft kontakt med fler än jag kan räkna som berättar hur de i ofta 20-30 år varit helt oförmögna att leva normala liv och ofta inte ens klarar att gå ut. Det gemensamma är att de levt aktiva och engagerade liv fram till att de plötsligt, ofta i yngre medelåldern, fått en influensa eller annan infektion som aldrig vill gå över. Som bokstavligen ALDRIG VILL GÅ ÖVER. Sedan staplas symtomen på varandra: feber, frossa, huvudvärk, magvärk, yrsel, kramper och ökad risk för allergiska reaktioner.
Till råga på allt är det en sjukdom som sjukvården väldigt ofta förväxlar med stressrelaterat utmattningssyndrom. Det tråkiga är att den behandlingen som lämpar sig för det senare – som motion och aktivering – förvärrar symtomen kroniskt för den ME-sjuka.
Så vad har detta med maten att göra? Jo, i höstas hälsade jag på vid National institutes of health i Bethesda utanför Washington. NIH är den amerikanska hälsomyndigheten som äntligen bestämt sig för en stor forskningsinsats för att ta reda på vad ME egentligen är för en sjukdom.
Det huvudspår som deras projektledare Vicky Whittemore, som för övrigt en gång i tiden pluggade i Uppsala, och Joseph Breen är inne på är att ME inte är en psykosomatisk sjukdom (jo, det är vad så gott som alla ME-sjuka får höra i Sverige) utan en helsystemsjukdom som är autoimmun och neurologisk. Det finns enligt NIH också intressanta likheter med det som kallas Gulf-krigssyndromet. Man utesluter inte heller att sjukdomen kan orsakas av virus i kombination med andra former av yttre stress som satt ner immunförsvaret.
Det är här maten kommer in. De senaste årens forskning kring tarmfloran har ju visat att den spelar en central roll i vårt immunförsvar. Och varför skulle den inte det? Vår känsliga tarmkanal som ska suga upp så många nyttigheter ur maten är ju samtidigt den som mest av allt i kroppen öppnar upp för strid med gifter, virus och oönskade bakterier.
För att skydda oss har vi sedan miljoner år slutit ett förbund med de bakterier som utgör vår egen tarmflora. De kan ofta inte leva utan oss, och i gengäld hjälper de oss att överleva. När vi är friska är vi tillsammans ett levande, mångfacetterat och dynamiskt ekosystem som enkelt hanterar yttre fiender.
Nu har det dessvärre visat sig att vår tarmflora är utrotningshotad. Fiberfattig skräpmat fylld med snabbsmälta kolhydrater och dåliga fetter har gjort att arterna i vår tarmflora blivit färre jämfört med hos urbefolkningar. Och precis som i Östersjön eller kring ensidigt odlade åkrar är kollapsen i ekosystemet nära då arterna blir för få.
Eftersom tarmbakterierna spelar en helt integrerad roll i vårt immunförsvar skulle alltså obalanser kunna öka känsligheten för att något går fel, som vid en autoimmun sjukdom då immunförsvaret vänder sig mot kroppens egna friska celler.
Helt i linje med detta är ett av de spår som NIH nu vill forska kring hur tarmfloran påverkas vid ME och redan har man konstaterat att det finns obalanser.
Sedan tidigare vet forskarna att så gott som alla kroniska sjukdomar är förknippade med dysbios. Det är ju inte bara ME som ökar. Överallt ser vi hur autoimmuna sjukdomar breder ut sig. En del är idag välkända och erkända som MS, reumatism och även fibromyalgi medan många andra besvär är svåra att diagnosticera och de sjuka blir missförstådda.
Till de redan kända problemen med skräpmat som fetma, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar kan vi alltså behöva lägga även dessa autoimmuna sjukdomar. Det är knappast någon slump att många av dessa sjukdomar ofta är förknippade med tarmsjukdomar som IBS och IBD och även glutenintiolerans.
Forskarnas förhoppning är att vi i framtiden kan lära oss att tillsätta bakterier för att återställa balansen i en skadad tarm. Men till dess kan vi i alla fall försöka äta så varierat som möjligt för att minska risken för att bli sjuka från början.
SparaSpara
SparaSpara
SparaSpara
SparaSpara
SparaSpara
SparaSpara
Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.