Publicerat: 2020-12-11
Jag har verkligen utforskat begreppet, kvaliteten, känslan, innebörden av acceptans på olika sätt i år. Och min slutsats, ur alla perspektiv jag undersökt, är densamma, acceptans är vägen framåt. Ju närmre jag har till acceptans desto bättre mår jag, desto bättre blir mitt liv.
Och varje gång jag pratar om det här så stöter jag på motstånd. Vilket är ironiskt, för jag ser just det som motsatsen till acceptans. Så när vi gör motstånd mot acceptans så står vi i dess motpol. Jag ska förklara hur jag ser på det. Som vanligt, ta det som resonerar med dig, släpp resten.
Vi pratar ofta om saker som sker som ”oacceptabla”, som om bara vi gör tillräckligt mycket motstånd så finns det inte. Men det stämmer ju inte. Och enligt min definition av acceptans så handlar det inte om att säga att något är bra, ens okej eller att vi står bakom något. Att acceptera handlar om att sluta förneka verkligheten, att se det som är för vad det är. Att se det som varit för vad det varit.
Acceptans sker i dåtid och nutid. Vi behöver inte acceptera något som inte hänt än för det har inte hänt. Vi behöver alltså inte acceptera att något skitjobbigt ska hända i framtiden men vi behöver acceptera att något skitjobbigt har hänt eller händer just nu. När vi väljer att inte acceptera väljer vi motstånd, och det, om något, är skitjobbigt.
Och det som händer när du väljer att acceptera är att du slappnar av, du släpper taget och du landar i här och nu. Acceptans är närvaro. Och här och nu, i det som är, i acceptans av det som varit, så ser du klart. Acceptans hjälper dig att se, och känna, och öppna upp för nya möjligheter. Så länge du väljer att lägga din energi på att göra motstånd mot verkligheten så kommer du inte att ha kapacitet att skapa det du vill och behöver framöver.
Det vi inte kan förändra, det kan vi acceptera och det vi har accepterat, det har redan förändrats.– Tomas Andersson Wij
Acceptans är inte något vi ”lär oss” och sedan gör för alltid. Jag har märkt så mycket motstånd hos mig själv den senaste tiden. Att jag tycker att det här borde vara över nu. Att jag är urless på den där personen som bara förstör hela tiden. Att jag grämer mig över det där som hände för fem år sedan. Och jag blir helt slut. Och tom. Och tillsluten. Ser inga möjligheter och har ingen energi.
Att välja acceptans är en praktik. Det är både en attityd, ett tankesätt och en känsla. Nej, nu får det vara nog, jag orkar inte kämpa emot längre. Jag släpper taget. Jag accepterar. Det här är inte över än. Den där personen fortsätter att ”förstöra” (och har troligtvis väldigt ont inuti) och den där grejen hände för fem år sedan. Puh, vad skönt, vilken lättnad! Jag behöver inte förändra något jag inte kan förändra. Se vilka möjligheter som öppnar upp sig nu! Vad vill jag göra nu när jag ser verkligheten framför mig?
En uppvärmning till acceptans för mig är allowing (på svenska tillåtande vilket jag inte tycker riktigt inrymmer känslan av ordet). Allowing för mig innebär att slappna av och säga ”det är okej!”. Jag mår skit idag, det är okej! Jag hittar ingen inspiration, det är okej! Jag var en dålig vän, det är okej! Jag gör en massa motstånd just nu, det är okej! Jag fastnar i min egen självkritik, det är okej! Att välja att tillåta dig själv att vara okej är att acceptera dig själv som du är just nu. Kan du göra det? Vad vill du nu göra med all energi du fick över?
If you begin to understand what you are without trying to change it, then what you are undergoes a transformation.— Jiddu Krishnamurti
Jag skapade onlineprogrammet “Det inre skiftet” för att jag själv upplevt transformationen i att utveckla kvaliteter som just acceptans men också tacksamhet, tillit, självmedkänsla och glädje. Vi behöver det nu. Programkostnaden är rabatterad under december månad om du känner att du själv behöver ett inre skifte. Läs mer och anmäl dig här.
Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.