Viktmobbing i sjukvården: några inledande vittnesuppgifter

Vissa saker finns det verkligen ingen ursäkt för. Viktmobbing av överviktiga patienter inom sjukvården är ett tydligt exempel. Att behandla andra på ett avfärdande, nedtryckande, skuldbeläggande, skammande och respektlöst sätt är illa nog. Men när man gör detta som auktoritet, som dessutom har strikta etiska riktlinjer för hur man ska uppträda gentemot sina patienter, så är det naturligtvis extra illa. Och finns det något som verkligen påverkar oss på djupet så är det kontakten med andra människor, både positivt och negativt.

Eftersom just övervikt kopplas ihop med så oerhört negativa stereotyper som lat, dum och karaktärslös, så är det inte konstigt att just viktmobbing ofta sårar på djupet, dessutom på väldigt lång sikt, ofta livslångt. Men låt oss börja från början, och ta en sak i taget. Det finns många olika trådar att nysta i när det gäller den här frågan, fler än vad jag inledningsvis insåg.

Efter förra krönikan (1 februari), om att jag eftersökte vittnesmål om viktmobbing i sjukvården, var det som att dammportarna bokstavligen öppnade sig. Så många hörde av sig med vittnesmål, hundratals, varenda en med en hjärtskärande och chockerande berättelse. Ofta orkade jag inte läsa mer än några stycken i taget. Det tog mig flera veckor att hinna svara alla. Till er som skrev vill jag rikta ett oerhört stort TACK! Det var svårt att finna lämpliga ord att svara med. Vad jag än skrev så kändes det totalt otillräckligt. Ett litet axplock av dessa berättelser finns med nedan i kursiv stil, och fler kommer att publiceras framöver. 

Det minsta ni alla förtjänar är naturligtvis en innerlig ursäkt från berörd part, men att erkänna fel och brister är inget som sjukvården i praktiken excellerar på. Snarare hittar jag gott om tecken på hybris, arrogans, fördomar och djup okunskap i viktfrågor: ”Vi vet bäst, gör som vi säger”, ungefär. De flesta verkar leva kvar i den väldigt naiva föreställningen att extra kilon enkelt kan bantas bort, vilket är helt fel, eller att allsköns medicinska bekymmer (migrän, stukad fot, depression, mm) kan härledas till just vikten, när det väldigt sällan är så. 

En ursäkt är heller ingen garanti för att stoppa nya fall av viktmobbing från vårdpersonal, vilket är det enda vettiga målet med att skriva om detta: inga barn eller vuxna ska någonsin behöva drabbas igen. Viktmobbing har självklart ingen plats inom sjukvården. Ändå förekommer den, sannolikt i en ganska stor omfattning, även om mörkertalet gissningsvis är enormt. Den har funnits länge, och det syns få tecken på att någon inom vården försöker göra något åt den. 

Någon skrev en kommentar att det är ett oerhört ambitiöst mål att helt förebygga viktmobbingen i sjukvården. Det är sant. Den är djupt inbäddad, ungefär som att den skulle sitta fast i väggarna på vårdcentralerna och sjukhusen, och att vi kanske inte ska förvänta oss att den helt kan försvinna. Men mitt svar på det är att om vi med gemensamma krafter bara kan förebygga bara ett enda fall av viktmobbing, så är det värt oerhört mycket. Hur mycket skulle det inte betyda att ett barn slapp drabbas av låg självkänsla, ätstörningar, kroppsförakt och annan fundamental psykisk ohälsa, eller att en gravid blivande mamma slipper bli skuldbelagd, skammad och vikthetsad under sin graviditet? Hur mycket skulle detta inte vara värt?

Låt oss alla komma ihåg att insidan är det absolut viktigaste och finaste vi har, och det som verkligen ska vårdas och skyddas. Det handlar t ex om vår relation med oss själva, självkänslan, att vi trivs med den vi är, och att vi har en god psykisk hälsa. Utsidan och vad det står på vågen är trots allt sekundärt, speciellt i tider som dessa då allt fler har problem med ätstörningar och andra självskadebeteenden, ofta kopplat till vikthets och utseendet. Detta önskar jag att alla i vården skulle förstå, samtidigt som ni även måste inse att hälsa styrs av betydligt fler saker än vad som står på vågen. 

Bevisligen är det stora delar av vården som lever kvar i villfarelsen att vikten enbart styrs av kalorier. De trampar omkring som en tjur i en porslinsfabrik och tjatar om tillväxtkurvor, vikt och BMI. Det är så oerhört tragiskt, att vården och skolmedicinen förminskats till detta ytliga och dömande synsätt på människor och deras hälsa, som om vi bara var ett tomt skal. Om det här klassiska exemplet på korkat stuprörstänk ”bara” hade varit ineffektivt hade det kanske inte varit någon katastrof, men nu råkar det dessutom vara rejält skadligt. Nedan är några på exempel på hur det är att vara en överviktig patient. 

”Jag är sjuksköterska, överviktig och mamma till en dotter. Jag jobbar dagligen med att min dotter ska få en bra självkänsla och bry sig om att må bra och hamra vanor istället för att fokusera på vikten. Men. Sedan hon var 3 år har BVC vikthetsat henne och kallat henne på extra viktkontroller. Hon följer sin kurva, vi äter bra mat, endast godis på helgen osv och jag har förklarat hur många gånger som helst att hon rör sig mycket och har hälsosamma vanor. Men ändå så ska hon kontrolleras å skammas. Nu är hon 8 år och gråter varje dag det är jympa i skolan, för då ser alla hennes mage. Hon är ett fint och normalt barn, men hennes självkänsla är sabbad av samhället och BVC.”

”I tonåren hade jag anorexia. Jag blev friskförklarad från ätstörningar när min vikt ökade över svältgränsen på BMI typ. Vikten ökade för att jag istället hetsåt och blev bulimiker. Jag applåderades av sjukvården.” 

”Jag åkte in till gynakuten pga smärta i nedre delen av magen. De tog tester och konstaterade en långt gången urinvägsinfektion.Läkaren som undersökte mig passade på att ta ett rutinprov för att kolla cancer i underlivet.Några dagar senare ringer hon upp mig och berättar att testresultatet är negativt men att jag lider av fetma. Hon har gått in och läst mina journaler hos andra vårdenheter och sett mitt BMI, då jag sökt hjälp hos dietist några år tidigare. Sedan berättar hon om alla olika sjukdomar som jag kan drabbas av, säger att jag måste gå ner i vikt. Jag svarar att jag alltid varit tjock och testat alla viktprogram och dieter, då avbryter hon och säger att jag måste vara stenhård mot mig själv, inte äta något vitt bröd, ingen pasta.Som tjock vet jag ju allt om kolhydrater och proteiner men känner att det är lönlöst att säga något då hon redan bestämt sig för att jag är tjock pga min okunskap kring kosthållning.”

”Jag har haft problem med depression och ångest sedan jag var barn. När jag var 18 var jag tvungen att skaffa ny kontakt med psykiatrin och vände mig till vårdcentralen. Där fick jag träffa en psykolog som det första hon gjorde var att på ett mycket obehagligt sätt granska min kropp uppifrån och ner, fråga om min vikt och sedan räkna ut mitt BMI. Efter det sa hon att hon trodde att jag skulle må mycket bättre av att gå ner i vikt och frågade om det inte hade varit kul att kunna ha vilka kläder jag ville.” 

”När jag som 16-årig överviktig tjej klagar till min diabetesläkare att jag blir sjuk av medicinen han har skrivit ut åt mig, att jag inte kan äta och är orolig för att jag ska bli anorektisk så säger han: Ja, men det gör ju ingenting. Du är ju ändå så tjock!”

“Eller när ÖL på samma avdelning säger åt mig att “Ta ett glas ljummet vatten när jag är sugen” och jag frågar honom om han SJÄLV skulle göra det, eller gör det, när han är sugen och han svarar: “Nää, men jag är ju inte fet!”

Som jag nämnde tidigare finns det väldigt strikta etiska riktlinjer för vårdpersonal, för att bl a försäkra att kontakten med patienten blir så bra som möjligt. På läkarförbundets hemsida så kan man bl a läsa om 19 etiska riktlinjer för läkare. Jag tänkte börja med att lyfta nr 1, 5 och 6. 

• Läkaren ska i sin gärning alltid ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta.
• Läkaren ska behandla patienten med empati, omsorg och respekt.
• Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.

Med tanke på vittnesmålen ovan så kan ni se att det finns en viss diskrepans mellan riktlinjer och verklighet, minst sagt. Den här krönikan har redan blivit väldigt lång, men viktmobbing inom sjukvården är inget ämne som kan avhandlas på några korta rader, och då har jag ändå hittills bara ytligt berört några få enstaka teman som framträtt ur dimman. 

Det finns så mycket att skriva om, exempelvis den konstanta och ofta destruktiva bantningshetsen (baserad på vilken forskning då, undras), eller hur patienter helt slutat gå till vården av rädsla att bli viktskammade, även när de är riktigt sjuka. En annan intressant aspekt är vittnesmål jag fått inifrån sjukvården, där vårdpersonal berättar om hur deras kollegor viktskammar och vikthetsar patienter på ett nedsättande sätt, sitter och skämtar om överviktiga i fikarum, etc. Det är så fördomarna frodas, ingen säger ifrån, och viktmobbingen lever kvar. Den här typen av vittnesmål vill jag gärna få in fler exempel på. 

Jag ska självklart inte falla för frestelsen att dra hela sjukvården över en kam, det skulle varken vara lämpligt eller rättvist. Det finns många som gör en fantastisk insats för överviktiga patienter, och har valt att aktivt ta avstånd från vikthetsen med tillhörande riktlinjer, t ex inom mödravården och i skolhälsan, och som väljer att se hela människan. Självklart måste sjukvården kunna ta upp frågan om patientens vikt, men allt hänger på hur det görs. Många har skrivit och berättat om hur bra det känns när de – till slut – fått ett positivt och empatiskt bemötande från vårdpersonal. Hur svårt ska det vara? 

Med stöd av de många berättelser som skickats till mig, i kombination med en numera ganska omfattande mängd publicerad forskning, 1-6 så går det knappast att dra någon annan slutsats än att det finns en systematisk utbredning av både viktmobbing och vikthetsande inom sjukvården från vårdgivare till patient, som tyvärr gör väldigt stor skada. Det är på sätt och vis ingen nyhet, men det är ändå djupt chockerande, och självklart totalt oacceptabelt. 

Fortsätt gärna att höra av er med vittnesmål om viktmobbing inom sjukvården på instagram @erik_hemmingsson eller på mail: erik.hemmingsson@gih.se, så lovar jag att göra vad jag kan för att sprida budskapet vidare. Vittnesmål via mail underlättar. Du kan självklart vara anonym.

Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vidare läsning:

1 Christenson A, Johansson E, Reynisdottir S, Torgerson J, Hemmingsson E. “…or else I close my ears”. How women with obesity want to be approached and treated regarding gestational weight management: A qualitative interview study. PLoS One. 2019 Sep 19;14(9):e0222543.

2 Drury CA, Louis M. Exploring the association between body weight, stigma of obesity, and health care avoidance. J Am Acad Nurse Pract. 2002 Dec;14(12):554-61.

3 Pont SJ, Puhl R, Cook SR, Slusser W. Stigma Experienced by Children and Adolescents With Obesity. Pediatrics. 2017 Dec;140(6):e20173034. 

4 Rubino F, Puhl RM, Cummings DE, et al. Joint international consensus statement for ending stigma of obesity. Nat Med. 2020 Apr;26(4):485-497. 

5 The Lancet Diabetes Endocrinology. Obesity-related stigma-hiding in plain sight. Lancet Diabetes Endocrinol. 2020 May;8(5):349.

6 Tomiyama AJ, Carr D, Granberg EM, Major B, Robinson E, Sutin AR, Brewis A. How and why weight stigma drives the obesity ‘epidemic’ and harms health. BMC Med. 2018 Aug 15;16(1):123.