Publicerat: 2020-05-20
Visste du att reklam om barns frukostflingor inspirerade forskare att ha socker i grisfoder? Kultingarna hade tidigare ratat konstgjort foder, men när maten smakade sött började de glufsa i sig. I det söta fodret stoppade man också antibiotika, vilket har bidragit till dagens stora problem med antibiotikaresistens.
Vissa saker är svårare att smälta än andra. Just nu har jag svårt att ta in ett föredrag som hölls år 1954 av en viss Henry B. Hass. Han var kemist och ledde the Sugar Research Foundation, en industrisponsrad organisation som finansierade forskning som kunde gagna sockerindustrin.
Vissa saker är svårare att smälta än andra. Just nu har jag svårt att ta in ett föredrag som hölls år 1954 av en viss Henry B. Hass. Han var kemist och ledde the Sugar Research Foundation, en industrisponsrad organisation som finansierade forskning som kunde gagna sockerindustrin.
Under föredraget, som hölls inför The American Society of Sugar Beet Technologists, berättar han bland annat om ett mycket framgångsrikt projekt kring sötat grisfoder. Tidigare har man haft svårt att få kultingar att acceptera att äta annat än mjölk från suggan. Kultingarnas kräsenhet har varit ett problem, enligt Hass, eftersom man med konstgjort foder kan avla fram större kullar, göda flera djur och undvika att suggan trampar ihjäl kultingar.
Sedan kommer han till det som fick mig att haja till. Han säger att grisarna också kan ”hållas hälsosamma genom att man tillsätter antibiotika i fodret.”
Socker fick grisar att äta antibiotika
Idag, över 60 år senare, vet vi att det slentrianmässiga användandet av antibiotika i djurfodret bidrar till att antibiotikaresistensen sprider sig i världen. Antibiotikan – ett av sjukvårdens absolut viktigaste vapen – håller därmed på att förlora sin effekt. I vissa delar av världen har det nu gått så långt att människor återigen dör i exempelvis urinvägsinfektioner.
Och där står alltså Henry Hass år 1954 och skryter med att sockerindustrin har lyckats få kultingarna att äta det antibiotikaberikade fodret eftersom man har sockrat det. Idén till detta fick en av grisforskarna när han hörde reklam om sockeröverdragna frukostflingor på radion (Kellogg’s Tony the Tiger fanns redan på den tiden). Forskaren tänkte: Kan det vara så att grisar gillar socker lika mycket som barn gör?
När man testade blev svaret ett rungande: absolut! Till en början försökte man täcka foderpelletsen med socker. Men det smarta kultingarna lärde sig snart att de kunde suga bort ytan av socker och sedan spotta ut resten. Så sockerindustrin började blanda socker direkt i det konstgjorda fodret.
Feta grisar på sockerfoder
Det visade sig fungera bättre än utmärkt. Förutom att grisarna mer än gärna åt den antibiotikaberikade maten, växte det mycket snabbare än tidigare. Istället för att väga 12 kg efter sex veckor, vägde de i genomsnitt cirka 30 kg.
”Genom att förmå grisarna att glufsa i sig mat, får man en god ekonomi i uppfödningen”, konstaterar Henry Hass.
Men det är så klart bara grisar som blir feta av socker. Vad gäller människor är det tvärtom ett mycket bra livsmedel, enligt Henry Hass. Socker påverkar absolut inte vikten. Det är bara kvacksalvare som sprider sådan missinformation. Mot slutet av sitt föredrag berättar han att medlemmarna i Sugar Association har beslutat att årligen satsa $600 000 (i dagens penningvärde cirka 91 miljoner kronor) för att skapa en mer positiv syn på socker.
Och vet ni vad den reklamen gick ut på? Att socker är ett bra bantningsmedel.
Från reklam i Life Magazine, juli 1954
Så gick det alltså till när svinindustrin fick grisar att äta antibiotika. Inspirationen kom från barns frukostflingor. Ett bra bantningsmedel om man får tro industrin.
Foto på grisarna: Kenneth Schipper Vera
Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.