Publicerat: 2021-02-10
Vad har vi egentligen så bråttom till? Vad är det som gör att så många av oss väljer att fylla våra liv till bredden och sedan jaga efter att allt det där ska bli klart någon gång? Är det inte ett lustigt fenomen? Det mesta av det som behövs för att vi ska överleva och klara av vår vardag är ju automatiserat idag (tvättmaskin, köpa kläder i affär, dammsugare, beställa hem mat och vatten i kran) men ändå hinner vi inte riktigt med livet?
Jag tycker det här är spännande och ser tydligt tendensen hos mig själv. Att när ett projekt börjar närma sig slut så fyller jag på med nytt. När to-do-listan successivt bockas av så börjar hjärnan automatiskt leta efter nya ”borden”. När jag står inför en oväntad avbokning eller behöver vänta på något eller någon så fyller jag direkt upp tomrummet med min telefon eller annat distraktionsmedel. Hela. Tiden. På.
Men så ställer jag ibland frågan till mig själv: Älskling, vart är du på väg? När vet du att du är framme? Vad tror du kommer hända då?
Är det så att jag flyr från stillheten och mig själv med ursäkter om hur fullt livet är? När det faktiskt är jag som har skapat, och fortsätter att skapa det ”fulla” livet.
Var är vi på väg egentligen? Och vad är det som gör oss så vansinnigt obekväma i att livet får stanna upp ibland? Vad är det som gör att vi inte längre vet hur det känns att vara uttråkade? Vi gör en massa grejer som egentligen inte är så viktiga. Det beror ju förstås på var vi är i livet men det finns inga måsten, vi måste inte ha ett välstädat hem eller en ny jacka, vi väljer att lägga vårt fokus och vi prioriterar vår tid dit. Men varför?
Tänk om det är i stillheten svaren finns?
Min upplevelse är att när jag väl kommer till den där platsen, när jag väl stannar upp, då kommer en så djup förundran över livet, över ögonblicket, i total närvaro. Förutom alla de gånger min hjärna ställer till med cirkus just då när jag skulle ha det lugnt, eller en stor känslovåg kommer och det känns som att jag ska drunkna. Det händer ju förstås också, ofta. Men än sen då, varför kan jag då inte vara med det? Lyssna på de där galna tankarna ett tag, eller känna på den där stora känslan som jag lagt så mycket energi på att trycka undan. För vad händer sen, på andra sidan. Jo, det är där livet finns. I det lilla. Så stort.
Det är där vi blir kreativa. När vi är i parasympatiska har vi tillgång till så mycket mer av oss själva än när vi bara rusar runt. Det är i stillheten som vi kan höra vår egen intuition. Det är där vi kan ta in storheten i våra egna liv, i det här ögonblicket, i magin i våra egna kroppar.
Egot vill inte förlora air time
Men det är spännande ändå hur kreativ jag är i att hitta ursäkter. Och hur starkt mitt ego är i att hitta på drama för att distrahera, för egot har ingen plats i den där stillheten, och det är klart det är livrädd för att förlora air time. Det är ju helt förståeligt. Och inte helt okej. Egot får vara där, det har en plats och en funktion, men det bestämmer inte över mig.
Lyssna, observera, men gå inte igång. Fall inte i fällan för görandet. Stanna just där, i stillheten, och jag vågar nästan lova, allt du behöver här och nu, finns just där, inom dig, i ögonblicket. Det är skitläskigt och så värt det. Sluta gömma dig för livet genom görande. Skapa utrymme för varandet och se hur ditt liv växer. Livet är inte ”om bara”, livet är här. Är du?
Om du sprungit fort väldigt länge kan det ta lite tid för själen att komma ikapp.
Vad väcker det här i dig? Känner du igen dig i mig? Hur skapar du utrymme för varande i ditt eget liv?
Detta är ett gästinlägg. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.