Veckans snackis! 15% av pojkarna i USA får ADHD-diagnos.

Det har varit en hel del snack om adhd  i veckan. Häromdagen rapporterade SVT att 15% av alla pojkar i USA får diagnosen, och att 80% av världens adhd-medicin framställs och konsumeras i USA. Kritiska läkare och forskare menar att det sker en övermedicinering och att det egentliga antalet adhd-diagnoser ligger runt ca 5%.

Vi kan så klart inte låta bli att påminna om Stigs senaste krönika om hur tarmfloran har ett samband med ditt välmående och troligtvis även med adhd. Kemiska tillsatser som främst finns i farbriksframställd mat påverkar tarmfloran mycket negativt, och föga förvånande är fabriksframställd mat vardagsmat för många i just USA. Det som är extra bekymrande är att även mediciner bryter ner vår tarmflora. Så, om en person som redan har en skadad tarmflora börjar äta stark adhd-medicin, kommer tarmfloran bara skadas ännu mer och den onda spiralen är ett faktum.

Men, allt handlar naturligtvis inte om våra matvanor och givetvis finns det andra viktiga aspekter att ta in när det kommer till adhd. Som t ex de sociala strukturerna i samhället och hur vi som föräldrar, lärare och andra vuxna i barns närvaro hanterar våra barn. Psykiatrikern Peter Breggin är en av förgrundsgestalterna i kampanjen ”Sluta droga våra barn”, och han menar att adhd inte ens kan kallas för en psykiatrisk diagnos utan att det är en lista över beteenden som orsakar problem i för lärare och föräldrar. “Det är inget fel på våra barn. Vi har accepterat en falsk diagnos, vi har ett samhälle som är allt mindre tillåtande när det gäller framförallt pojkars naturliga beteende. Problemet är att vi brister som föräldrar och vi undervisar dem inte tillräckligt väl. Idag ska alla vara strömlinjeformade.”

Två slutklämmar:

1) Vi kommer med spänning att följa den studie om sambandet mellan tarmfloran och ADHD som startar på Karolinska Institutet i höst (med Stigs superprobiotika, yay!).

2) Med all respekt för alla som blir medicinerade kan vi inte låta bli att än en gång ödmjukt undra om inte medicinering trots allt borde vara en sista utväg?