Professorns spalt, Stig Bengmark

Fyra magiska fibrer.

Mariannes och min kost är maximerad på antioxidanter och fibrer – vi håller noga reda på var de bästa och effektivaste finns men tyvärr är det få som gör det. Ett sädesslag t.ex. vete består grovt i tre delar: skalet, grodden och mjölet. Nyttigheterna sitter helt i skalet och grodden – mångdubbelt mer än i mjölet som bara är tomma kalorier – men ändå har västerlänningar valt att ge skalet och kliet till grisarna för att de skall få ordning på sina ”förstörda” magar, och groddarna till bl.a. minkarna så att de skall få glansiga pälsar – och nöjer sig med de kondenserade s.k. tomma (på nyttigheter) kalorier som mjölet innebär. Det är kunskap som detta som gör att vi äter det andra kastar t.ex. kärnhus, skal, blast m.m. (se min tidigare krönika om detta här).

Dagens bröd är dålig föda.

Bröd är dålig föda av många skäl: mycket kalorier, högre sockerindex (GI-index) än vitt socker, innehåller i flesta fall inflammationsframkallande gluten och upphettningsgifter, och saknar i stor utsträckning växtfibrer – det är därför som så många blir feta på lång sikt av att äta bröd. Två smörgåsar om dagen motsvarar 15 kg fettinlagring per år. Det säkraste bantningstipset som finns är att avstå eller åtminstone radikalt minsta intaget av bröd och öl (som också är baserat på säd). En person gick ner 18 kg på ett år bara genom att avstå från bröd.

Champion´s League av antioxidanter.

De tolv mest antioxidantrika livsmedlen hittills identifierade är i tur och ordning: kryddnejlika (krydda), Sumak-skal (krydda), Ceylonkanel (krydda), sorghum/durrah (säd), oregano (krydda), gurkmeja (krydda), akaj (bär), kakaopulver, kummin (krydda), maqui (bär), persilja (sallad) och basilika (krydda). I närheten ligger också bl.a. teff, amaranth, quinoa (alla fröer) och bovete (egentligen en böna). Det är mycket hoppfullt att fröer, som är unikt rika på antioxidanter och växtfiber, är utmärkta att baka bröd på. Ett är säkert – vi står inför en revolution av brödkulturen. Tyvärr har redan växtförädlarna börjat öka ”mjölinnehållet” för att öka avkastningen på samma sätt som de gjort med majs, vete, råg och korn och många frukter för att öka söthetsgraden (sockerinnehållet).

Fibrer, fibrer och åter fibrer.

Fibrer är mat för våra tarmbakterier. Av fiber tillverkar tarmbakterierna nyttiga substanser som tätar våra tarmar och skyddar mot läckage av gifter in i kroppen, och som radikalt förstärker vårt immunsystem och skyddar mot diverse sjukdomar. I väntan på en ny generation av fiber- och antioxidant-optimerat och lågtemperaturbakat bröd och müsli, så är det är det angeläget att vi söker alla de möjligheter vi kan för att ta rikligt med tillskott av växtfiber. Våra förfäder åt 150 gram om dagen av växtfiber – dit är det svårt att nå. De hade också mer än dubbelt så rik tarmflora både till det totala antalet bakterier och till antalet arter. Människor i allmänhet, speciellt de som lider av förhöjd inflammation som t.ex. feta människor, har mycket mindre tarmflora – de har tappat sin fibersmältande tarmflora helt då de under åratal undvikit att ”mata” dessa bakterier. Till de bakterier de tappat hör laktobaciller som PlantarumParacasei, och Pediococcus – lactobaciller som fascinerar mig och som jag valt för den synbiotika som jag utvecklat och vars effekter jag studerar.

Dagens hälsomyndigheter i västländer har gett upp – de vågar inte rekommendera ett dagligt intag av fiber på mer är 35 gram, vilket nästan blir ironiskt då verkligheten är att medelintaget av fibrer i både Nordamerika och Europa faktiskt bara är15 gram. Jag har tidigare skrivit en krönika om betydelsen av intag av fiber för vår hälsa – repetera gärna här. Kanske når jag inte upp till 150 gram om dagen, men jag klarar i alla fall med råge majstest, blåbärstest och Kebnekaisetest.

Omogna plantor är mycket rika på både fibrer och antioxidanter.

När växtfibrer mognar omvandlas de till enkelt socker. Typexemplet är omogen banan som är enormt rik på fibrer, speciellt pektin, men som i mognaden blir mest socker och kalorier. Denna kunskap gör att vi aldrig köper gula (vi kallar dem ”halvruttna”) bananer, utan i stället slår till när de är gröna, svårskalade och innehållet klistrar mot gommen då vi äter dem. När sådana finns till buds köper vi dem i mängder och fryser in dem för senare användning (i smoothies, soppor o.s.v.) efter att skalet tagits av. Så gjorde vi tidigare också med avokado men nu behövs det inte eftersom de finns att köpa djupfrysta.

Även potatis är rikt på pektin som tyvärr blir socker då det kokas, men det fantastiska är att sockret återgår till att bli fibrer då potatisen får kallna (i en process som kallas rekristallisering). Våra förfäder åt växter och plantor långt innan de fått mogna, och så gör även vilda apor. Min uppfattning är att också vi borde utveckla teknik att skörda plantor bl.a. fröer och säd kanske 2-3 veckor tidigare än vad vi av tradition gör, något som emellertid kräver helt andra skörderedskap än vad vi för närvarande förfogar över.

Magiska fibrer.

Fyra fibertyper har magiska hälsoeffekter: pektininulinbetaglukaner och resistent stärkelse. Det är dessa fibrer jag fokuserar på sedan mer än 15 år och som jag har valt ut att vara nyckelingredienser i mitt recept för min synbiotika.

Pektin

Pektin är faktiskt en favorit, och möjligen också tarmbakteriernas. 100 % av det pektin vi äter når grovtarmen och tarmfloran. Pektin förekommer speciellt rikligt i citrusfrukter, speciellt i grapefrukt och mest i skalet, äpple (också mest i skalet), omogna bananer, aprikoser, björnbär, hallon, jordgubbar, persikor m.fl. Pektin har en unik förmåga att reducera metabolt syndrom – ”sjukdomens moder” – och signifikant reducera halten i blodet av skadligt kolesterol (ldl-kolesterol) som är känt som en betydande riskfaktor för hjärtkärlsjukdom. Pektin är också känt för att effektivt hämma diarréer. I en mindre studie har pektin visat sig effektivt för att hämma tillväxt av prostatacancer när ingen annan behandling syntes ha effekt. För att nå kliniska effekter bör stora mängder pektin intas dagligen – minst 6 gram, motsvarande ca 4 grapefrukter dagligen, eller mycket stora mängder av andra pektinrika frukter och bär.

Inulin

Inulin är i särklass det fiber vars hälsoeffekter är mest studerade – inte mindre än drygt 10 000 forskningsrapporter om inulin finns att tillgå. Inulin tillhör en grupp kolhydrater som kallas fruktaner, och de förekommer rikligast i örten cikoria och jordärtskocka (faktiskt är ca en femtedel av roten ren inulin) men också i vitlök (9-16% är inulin), purjolök (3-10% är inulin) och vanlig lök (2-6% är inulin). Maskrosrötter är också rika på inulin och även bananer innehåller inulin om än bara i liten procent (0.3 – 0.7%). Tyvärr har stora delar av befolkningen tappat de tarmbakterier som har förmåga att smälta dessa nyttiga fiber och om de äter mer än 2-3 gram inulin om dagen så drabbas de tyvärr av tarmbesvär: gasbildning, uppsänd buk, illamående, diarréer, fisbenägenhet, magkramp, buller och körningar och också förstoppning. Jag skriver ”tyvärr” eftersom det sannolikt inte finns någon annan fiber som kan uppvisa så många goda hälsoegenskaper. Här ett par exempel valda bland tusental studier:

• Den person som orkar hålla ut med vissa tarmbesvär kan räkna med att både totalantal och antalet arter av tarmbakterier ökar betydligt visar en studie på 30 feta kvinnor som under 3 månader tillfördes en ganska stor daglig dos av inulin (16 gr). Ökningen av antalet arter av tarmbakterier var faktiskt ganska dramatisk. (1)
• Inulin ökar insulinkänslighet, minskar metabolt syndrom och motverkar utveckling av diabetes typ 2. 40 frivilliga försökspersoner med för-stadier till diabetes typ 2 som under 2 veckor tillfördes en stor dos av inulin (30 gr), uppvisade en dramatisk sänkning av blodsockret.

Betaglukaner

Betaglukaner finns främst i sädesslagen havre och korn, i diverse svampar som shiitake, maitake, reishi, shimeji och s.k. ostron-varianter samt i dadlar. Betaglukaner uppvisar en så betydande och helt säkerställd effekt att minska dåligt kolesterol i blodet att myndigheter i t.ex. USA tillåter att det får marknadsföras som ”hjärtskyddande”. Redan ett intag av bara 3 gr betaglukan från havre har visat sig sänka kolesterolhalten i blodet med inte mindre än 23 %. Förutom hjärtskyddande effekter uppvisar betaglukaner i studier också:

• Skyddar mot antibiotika-resistenta stammar (3)
• Skyddar mot cancer som t.ex. melanom (4)
• Ökar energi och sinnesstämning samt skyddar mot infektioner – speciellt influensa och speciellt hos stressade kvinnor. Studier visar att tillförsel av denna fiber reducerar antalet infektioner med två tredjedelar.(5)

Resistent stärkelse

Namnet kommer rätt och slätt av att denna fiber till 100 % går direkt till grovtarmen utan att brytas ner av kroppens egna enzymer i mage och tunntarm – denna uppgift kan bara bakteriernas enzymer klara av. Det finns fyra typer av resistent stärkelse:

• RS1 – fibern är inlåst i skalet och kan endast öppnas av bakterierna: säd, fröer, baljväxter.
• RS2 – potatis, sötpotatis, omogen banan – viktig fiber som blir stärkelse/socker om den kokas.
• RS3 – RS1- och RS2-fibrer som tillåts kallna och som då återgår till att bli resistenta i en process kallad regradering/rekristallisering. Denna egenskap bibehålls också efter försiktig upphettning – dock inte över normal kroppstemperatur.
• RS4 – en slags industriellt framställd syntetisk form som t.ex. ”hi-maize resistant starch”.

Resistent stärkelse är en fibrernas doldis, men kanske den främsta källan till framställning av ”tarm-tätande” och inflammations-sänkande korta fettsyror (främst smörsyra), kända för att motverka metabolt syndrom. Denna fiber är också känd för att motverka fetma. Daglig konsumtion av 15 – 30 gr motverkade mycket starkt metabolt syndrom samtidigt som det bidrog till en viktminskning av feta människor med inte mindre än 10 %. (6)

Det är en katastrof att vår tarmflora blir tilltagande torftig, vilket leder till allt sämre fungerande immunsystem och ökande sjuklighet. Man räknar med – se bild nedan – att västerlänningar (gul linje) tappat 40 % av sin tarmflora jämfört med de som så här långt uppvisar den bästa – Yanomami i Sydamerikanska Amazonas (grågrön linje), och 20 % jämfört med afrikaner som lever som våra förfäder (rött resp blått).

Skarmavbild 2015-12-06 kl. 18.00.20

Prognoser visar att år 2050 har de flesta kroniska sjukdomar tre- eller tom fyra-dubblats. En sådan utveckling kan inget samhälle stå ut med – solidarisk sjukvård för alla har då sedan länge kollapsats. Det är hög tid att du och jag nu tar personligt ansvar för vår hälsa.

”Vårda Dina tarmbakterier väl på det att det må gå Dig väl och Du må länge leva på jorden!”

1. Dewulf EM et al. Gut. 2013;62:1112-1121
2. Guess ND et al. Ann Nutr Metab. 2015:17;68:26-34
3. Stuyven E et al. Vet Immunol Immunopathol 2009;128:60-66
4. Vetvicka V, Vetvickova J. Anticancer Res. 2015;35:5287-5292
5. Talbott SM, Talbott JA. J Am Coll Nutr. 2012;31:295-300
6.  Maki KC et al J Nutr. 2012;142:717-723



Professorns spalt, Stig Bengmark

Syntetiskt bajs – framtidens lösning?

Ikon_professorns_spaltI min senaste krönika berättade jag om de enormt framgångsrika behandlingarna som gjorts med sk Fekal transplantation (FMT) – upprepad bajsöverföring från en donator till en sjuk person. Bajs är till 80% vatten men av återstoden är mer än hälften tarmbakterier och resten mest fibrer av olika slag – och det är kombinationen av bakterier och fibrer som gör de sjuka personerna friska. Myndigheterna i olika länder har emellertid haft svårt att acceptera metoden som den nu är utformad – man kan nämligen, även om det sällan inträffar, överföra sjukdom istället för hälsa. Det finns mycket i bajs som man helst önskar slippa, och därför kräver myndigheterna omfattande testning både av donator och vederbörandes bajs innan tillstånd till överföring ges. Dessutom är FMT en hantering som sjukvårdspersonal ogärna vill ägna sig åt – bajsöverföring anses som ”äcklig” av både personal och mottagare – och därför är behovet stort att finna alternativa metoder som ger likvärdigt resultat men som är angenämare och mer lätthanterliga. Att på laboratoriet kunna ta fram en kombination av effektiva bakterier och rikligt med aktiva fibrer framstår därför som ett mycket attraktivt alternativ. Detta kallas synbiotika, och sökande efter ett bra sådant alternativ är vad jag sysslat med de senaste 20 åren.

Framgångsrika försök med probiotika när man tvingas ge antibiotika

Hälften av jordens befolkning bär på resistenta stammar och hundratusentals dör årligen både i Nordamerika och Europa. Det är speciellt de som har dåligt immunförsvar – äldre och kroniskt sjuka – som drabbas. En nyligen publicerad rapport från en studie som omfattar ett tiotal vårdhem i USA, ger en skrämmande bild av verkligheten: patienterna får i medeltal antibiotika drygt 2 gånger per år och nästan hälften (47 %) bär på svår antibiotikaresistens (1). Nästan alla patienter lider av regelbundet återkommande episoder av svår diarré eller förstoppning.

Första försöket till att behandla med med sk probiotika, d.v.s. en på laboratoriet sammansatt komposition av hälsobakterier (men tyvärr inga fibrer), gjordes i slutet av 1980-talet. Redan 1989 rapporterade danskarna Tvete och Rask-Madsen en mycket framgångsrik behandling med en probiotisk komposition av tarmbakterier som skulle kunna ersätta FTM. De prövade med stor framgång en blandning av 10 olika (i laboratoriet) framodlade tarmbakterier på fem patienter med resistent Clostridium difficile infektioner (CDI), och alla blev friska efter behandling (2). Några år senare prövade man att ge probiotika till alla patienter som gavs antibiotika. Det visade sig då att de som fick probiotika samtidigt som de behandlades med antibiotika hade nästan bara hälften så ofta tecken på kvarvarande svåra och dödliga C diff-bakterier i sin magtarmkanal (3). Liknande resultat rapporterades året därpå när man gav probiotika vid antibiotikabehandling av barn med öroninflammation (4). I ytterligare en studie fick bara 7/57 (12%) antibiotikainducerad diarré om de samtidigt behandlades med probiotika, jämfört med nästan tre gånger så ofta hos de 19/56 (34%) som bara fick antibiotika utan tillsats av probiotiska bakterier (P=0.007). Att alltid ge probiotika till alla som behandlas med antibiotika är en enkel, billig och effektiv metod som, tyvärr, så här långt inte blivit någon allmän praxis.

Erfarenheter från min forskning på probiotika och synbiotika

För att tydliggöra: probiotika betyder en komposition från en eller flera bakteriestammar. Synbiotika är probiotika + fibrer. Det är alltid bättre att bakterierna blandas med fibrer, dvs probiotikan blir synbotika, eftersom det är ett mer effektivt verktyg. Sammansättningen i den synbiotika som jag jobbar med (Synbiotic 2000) är gjord för att efterlikna samma positiva egenskaperna som vid en avföringstransplantation d.v.s. den innehåller rikligt med nyttiga och effektiva bakterier och rikligt med starkt bioaktiva fibrer (ofta kallade prebiotika). Det är faktiskt bara en liten andel – mindre än 10% – av den probiotika som finns på marknaden som har effekt. Många produkter har faktiskt motsatt effekt, och endast de som genomgått omfattande prekliniska och kliniska tester kan förväntas ha någon som helst effekt. Innan man köper probiotika bör man alltid efterfråga studier – det är faktiskt så att även om de laktobaciller som produkten innehåller getts exakt samma namn så kan de ha helt olika effekter – namnet på bakterierna är inte alltid en garanti för förväntad effekt.

En mycket liten minoritet av alla laktobaciller kan bryta ner och omsätta ”tuffa” fibrer

Lactobacillus plantarum, Lactobacillus paracasei subsp. paracasei och Pediococcus pentosaceus är bakterier som är kända för att vara bäst på att bryta ner tuffa nyttiga fiber – jag kallar dessa bakterier för Trippel-P (alla namn börjar på P) och de är ”the Champions league” av probiotika. Efter omfattande tester har jag valt ut just dessa till min synbiotika. Det är nämligen så att dagens svårt handikappade västerländska ”bajsorgan” inte lyckas bryta ned många fibrer pga att det är en mycket liten minoritet av alla bakterier/lactobaciller som kan bryta ner och omsätta ”tuffa” fibrer. En klassisk studie som gjorts på Trippel P – ”the Champions league” – är mycket intressant – den visade att när 712 olika bakterier/laktobaciller studerades så var det bara fyra stammar av  bakterier/laktobaciller som kunde bryta ner tuffa fiber inkl mycket viktiga oligofruktan-fibrer (phlein och inulin), och dessa var flera stammar av just Lactobacillus plantarum, Lactobacillus paracasei subsp. paracasei, Pediococcus pentosaceus samt Lactobacillus brevis (5). De som normalt inte har tillgång till dessa stammar i sitt bajsorgan får besvär från magtarmkanalen då de äter sådana fiber (se min krönika om fiber).

Mycket få laktobaciller kan eliminera resistenta bakterier av typ Clostridium difficile (Cdiff)

Vid studien visade det sig att det bara var tre stycken av de 50 undersökta stammarna som kunde ta kål på alla de Clostridium-stammar som prövades, nämligen en Lactobacillus plantarum och två stammar av Lactobacillus paracasei subsp. paracasei. När en internationellt välkänd grupp av mikrobiologer i Estland undersökte förmågan hos de 50 olika stammarna av laktobaciller att ta kål på 23 olika stammar av Clostridium difficile, fann de en stor variation i effektivitet. Inte mindre än 27 stammar av laktobaciller visade sig vara totalt verkningslösa, 18 stammar hade delvis effekt medan som sagt bara total tre stammar, en Lactobacillus plantarum och två stammar av Lactobacillus paracasei subsp. paracasei, visade en 100-procentig framgång (6). De stammar av Lactobacillus plantarum och Lactobacillus paracasei som vi valt ut från mer än 500 Lactobacillstammar har visat sig ha unika anti-inflammatoriska och anti-infektiösa egenskaper, och de ingår i Synbiotic 2000 efter att ha varit föremål för omfattande kliniska studier i mer än 15 år.

Majoriteten av västerlänningar och alla som är feta har helt förlorat sina Lb plantarum och Lb paracasei 

Tidigare undersökningar visar klart att vår uppsättning av tarmbakterier blir tilltagande ”torftigare” när vi går över till industritillverkad och processad mat. Sedan mer än femtio år vet vi att de flesta av oss redan förlorat våra betydelsefulla fibersmältare/fibernedbrytare som t.ex. Lb plantarum och Lb paracasei. En undersökning från 2012 visar att försämringen av tarmfloran fortsätter och att huvudparten av de fransmän som undersöktes hade tappat åtskilliga arter stammar av laktobaciller och främst Lactobacillus planetarium och Lactobacillus paracasei. Personer, hos vilka vällevnaden lett till fetma, har faktiskt totalt förlorat sina plantarum och hos åtminstone 90% av de feta individerna också Lb paracasei (7).

Den synbiotika jag har forskat fram består av fyra inflammationsdämpande laktobaciller och stora mängder bioaktiva fibrer

Den synbiotika jag har forskat fram innehåller fyra laktobaciller som är utvalda för sina egenskaper att maximalt slå ner inflammation, nämligen: Lactobacillus plantarum 2362, Lactobacillus paracasei subsp. paracasei, Leuconostoc mesenteroides 32-77:1, Pediococcus pentosaceus 5-33:3. Dessutom innehåller dessa kompositioner betydande mängder fibrer av vilka en är för speciellt tuffa fibrer: betaglukan, inulin (tuff), pektin och resistent stärkelse. Min förhoppning är att Synbiotic 2000 skall ge lika goda resultat som behandling med FTM, och därmed kunna bli en bekväm och hygienisk ersättning för denna tidskrävande och inte alltid välmottagna behandlingsform.

FTM har haft stora framgångar vid ytterst svåra sjukdomar och nu gäller det att visa att Synbiotic-behandling har samma effekter. Intresset är stort att pröva Synbiotic vid alla de kroniska sjukdomar där FMT har varit framgångsrikt – som t ex autism, typ 2 diabetes, fetma, Hashimoto struma, idiopathic thrombocytopenic purpura, inflammatoriska tarmsjukdomar (Crohns sjukdom och Ulcerös colit), irritable bowel syndrome (IBS), kronisk fettlever (NAFLD) kroniskt trötthetssyndrom, metabolt syndrom, multiple skleros, myoclonal dystonia, Parkinsons sjukdom, psoriasis, rheumatoid artrit och Sjögrens syndrom.

Synbiotikan kan också tillföras som lavemang

10 patienter med svår inflammation i nedre grovtarmen (distal colit) behandlades med lavemang med Synbiotic 2000. De följdes därefter i 3 veckor under vilken samtliga manifestationer på sjukdomen försvann – trängningar till avföring, antal episoder av diarré, nattliga diarréer, blod med avföringen. Också konsistensen på avföringen förbättrades radikalt.

Litteraturhänvisningar:

1. Hood K et al. Health Technol Assess. 2014;18:1-84.
2. Tvede M, Rask-Madsen J.. Lancet. 1989;1:1156-1160.
3. Plummer S. Int Microbiol. 2004;7:59-62.
4. Kotowska M et al. Aliment Pharmacol Ther. 2005;21:583-590.
5. Müller M, Lier D. J Appl Bact1994;76:406-411.
6. Naaber P et al. Med Microbiol 2004;53:551-554.
7. Million M et al. Int J Obes (Lond). 2012;36:817-825.



Professorns spalt, Stig Bengmark

Bajs botar bäst?

Ikon_professorns_spaltDet är tilltagande accepterat att de flesta sjukdomar har sin rot i en dåligt fungerande tarmflora och därmed ett dåligt fungerande immunsystem med bl.a. ökad genomsläpplighet av bakterier och gifter in i kroppen (leaky gut). Långsiktigt leder detta till en förhöjd allmän inflammation i kroppen med nedsatt stämning, trötthet, klåda och mycket mer som följd (se min tidigare krönika om inflammation), vilket på sikt leder till kroniska, ofta dödliga, sjukdomar.

I en välfungerande tarm skall det finnas 1,5 kg (helst 2 kg) tarmbakterier som bildar ett slags ”bajsorgan”. Detta ”organ” är lika stort eller t.o.m. större än levern, och har massor av viktiga funktioner för vår hälsa. Här bör finnas åtminstone 10 gånger så många bakterieceller än vad det finns vanliga celler i vår kropp, och varje bakterie har en egen, specifik funktion vid det ”löpande band” som tarmen utgör. Varje bakterie är beroende av att den bakterie som står framför på ”bandet” har utfört sin uppgift väl, och för att det hela skall fungera optimalt bör där finnas cirka 1000 olika bakteriesorter – alla med olika specialuppgifter vid ”bandet”. Detta tillför mellan 100 och 150 gånger fler gener som möjliggör ett stort antal ytterligare funktioner för metabolismen i kroppen och vår hälsa. Dessutom måste de vara många, riktigt många. Man har beräknat att där bör finnas 100 millioners miljoner.

Bakterier kräver mycket mat för att fungera

För er som läst Giulia Enders internationella bestseller ”Charmen med tarmen” är det ingen nyhet att bajset och bajsvanorna är väldigt viktiga för vår hälsa. Tyvärr har vi som tillgodogjort oss västerlandets bekväma livsstil och vanan att äta industriellt processad mat, faktiskt för evigt tappat ca 40% av de tarmbakterier som våra förfäder hade och därmed möjligheten att smälta och utnyttja innehållet av s.k. tuffa fibrer (se min krönika om fibrer). Främsta orsaken till att ”bajsorganet” minskar och inte längre fungerar som det skall är att vi inte äter de 1,5-2 kg färska frukter och grönsaker som vi normalt skall tåla (huvudparten ska vara grönsaker och helst råa och omogna) – då får vi nämligen ett välfungerande ”bajsorgan”.

Råkost-fundamentalister har testvärden man numera sällan ser

Mängden bajs bör vara omfattande, 600-800 gr, och inte som nu, ca 60 gr. Transport från mun till tarmöppning bör ske snabbt, 20–24 tim, och inte som nu, uppåt 4-5 dagar. Veganer har fantastiskt fina värden vid test: ett systoliskt blodtryck kring 105, ett diastoliskt blodtryck på drygt 60, ett blodsocker på 4.7 mmol/L, ett insulinvärde på 2.8 mU/m/mL, ett CRP (inflammationsvärde) på 0,52 mg/L (en femtedel av kontrollgruppen), ett HOMA-IR (kvantifierar insulinresistens och insulinproduktion) på 0.59 (kontrollgrupp 1.36) och ett triglyceridvärde (fett i blodet) på 56 mg/dL (kontrollgrupp 1.20) o.s.v. (1).

Stress, kemikalier och läkemedel – dödliga hot mot ”bajsorganet”

De största skadeverkningar på ”bajsorganet” svarar stress och tillförda syntetiska substanser (främst läkemedel) för, och därefter kommer omvärldsgifter av olika slag. Det är ett svårlöst dilemma – man måste faktiskt antingen välja en bra tarmflora eller behandla med läkemedel – både och fungerar tyvärr inte. I princip alla läkemedel utgör ett hot mot ”bajsorganet” – antibiotika, blodtrycksmediciner, lugnande mediciner, magmediciner och sömntabletter. Tillförsel av antibiotika har visat sig förstöra ca 90% av tarmfloran och därmed till stor del ”släcka” dess viktiga funktioner som att smälta föda, producera vitaminer och andra nyttigheter, täta tarmväggen och förhindra läckage av gifter in i kroppen, metabolisera gallsyror och syntetisera viktiga substanser som t.ex. prostaglandinhormoner och steroider (2). Det tar månader, om ens någonsin, innan de viktiga bakterierna kommer tillbaka. Likadant är det vid användning av kemoterapeutiska substanser som vanliga cancermediciner – de reducerar tarmfloran hundrafalt, minskar den viktiga anaerobfloran 10.000-falt och ökar halten av giftiga bakterier i tarmen hundrafalt (3). Sådan behandling slår faktiskt ut det egna immunförsvaret och man blir helt beroende av att den kemiska behandlingen är hundrafalt framgångsrik – annars har situationen gjorts värre, mycket värre. Sådan behandling måste alltså, liksom behandling med antibiotika och andra läkemedel, ges med största urskillnad och inte slentrianmässig som så ofta sker.

Att återställa/rekonditionera ”bajsorganet”

Att underhålla sitt ”bajsorgan” måste ges hög prioritet. Vi behöver ständigt ny tillförsel av bakterier, något som modern hygien kraftigt försvårar. Särskilt viktigt är ett stort intag av rått och grönt – okokt grönt är faktiskt mycket rikt på nyttiga bakterier. Det är välkänt att barn som växer upp på bondgårdar inte lika ofta lider av allergier och troligen också andra sjukdomar (se min krönika om allergier). Bonden skulle, om han inte varit så utsatt för stress och de många jordbrukskemikalierna, också ha samma förmån – men tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så.

Att byta bajs

Det är faktiskt mycket vanligt i naturen att djur käkar bajs – sådana djur kallas för koprofager. Koprofager äter ofta både sin egen och andras bajs vilket medför att bakteriefloran förnyas både i mun och övre magtarmkanalen samt bidrar till förnyelse av ”bajsorganet”. Koprofagi medverkar bl.a. till snabbare tillväxt/regeneration av magtarmkanalen och därmed förbättrad matsmältning. Veterinärer har i århundranden praktiserat vad som kallas för transfaunasation, d.v.s överföring av bajs, mellan olika arter. De har använt det speciellt vid tillstånd som hos boskap kallas ruminal acidos och hos hästar speciellt vid kronisk diarré eller förstoppning, samt i avsikt att öka fertilitet.

Att behandla med bajs har också varit en viktig del av humanmedicinen – något man började med långt innan man visste något om bakteriers existens. Sådan behandling fanns i den grekiska medicinen redan för 2500 år sedan. Det är dock först för 1700 år sedan som den finns ordentligt beskriven i en handbok för akutmedicin av den kinesiske läkaren Ge Hong. Också i västerländsk medicin har bajsöverföring varit utbredd. Så beskriver t.ex. den tyske läkaren Franz Christian Paullini (1696) ingående dess stora betydelse i en handbok kallad ”Läkande avföringsapotek”.

Bland allmogen levde behandlingsformen kvar länge. När jag som liten inte vill äta min gröt så sa min farfar (född 1860-talet – se min krönika om inflammation): ”Det är väl inget att äta gröt – när jag var liten och trög i magen gick far ut i stallet, tog en ”hästapära” (skånska för bulle av hästbajs), kramade ur saften och gav mig att dricka”.

Introduktionen av antibiotikaresistenta stammar har för evigt förändrat allt

Euforin efter upptäckten av antibiotika var enorm – man trodde att problemen med infektioner för evigt var lösta. De initiala framgångarna var också stora – det är faktiskt en framgångssaga utan dess like – och stora grupper av tidigare svår- eller obotliga sjukdomar reducerades dramatiskt i antal, ja en del t.o.m. eliminerades. Men, det skulle inte vara länge – bakterierna visade sig vara listigare än människorna och de anpassade sig till situationen och utvecklade egen motståndskraft mot antibiotika.

Kanske är det på riktigt lång sikt tur, för vi behöver våra bakterier och antibiotika dödar faktiskt urskillningslöst alla bakterier. På kort sikt skapar det emellertid en nästan olöslig situation – vi har inte sådana alternativ som samhället är berett att acceptera och här krävs det att vi tänker om rejält. Redan 2050 beräknas död i resistenta stammar vara den vanligaste dödsorsaken på jorden (se min krönika om resistenta stammar) – betydligt vanligare än cancer (och det trots att förekomsten av cancer kommer att tredubblas fram till detta år).

Det finns åtskilliga sorter av resistenta stammar och en som tidigt skapade enorma problem var den som kallas Community-Acquired Clostridium Difficile Infection (vanligen förkortad till CDI). Detta är en riktig värsting. Redan i dag är den den vanligaste dödsorsaken i magtarminfektioner och enbart i USA (300 miljoner innevånare) beräknas den årligen kräva inte mindre än 100.000 dödsfall. Vad värre är att dessa siffror ökar snabbt vilket gör att situationen börjar bli ohållbar – redan i dag kostar årligen enbart behandling av CDI det amerikanska hälsoväsendet $1.5 miljarder, och det ökar rekordsnabbt. Trots behandling med den starkaste och nyaste antibiotikan (Metronidazole, Fidaxomicin, ofta Vancomycin) får 83.000 personer återfall varje år enligt en ny rapport (4) . Minst 20% av befolkningen bär på Clostridium-bakterier, men så länge vi har ett välfungerande immunsystem gör de oss ingen skada. Men då ”bajsorganet” sviktar – som t ex efter antibiotika eller annan svår behandling och ofta hos gamla (92% av de sjuka är över 65 år) – passar bakterierna på att ”slå till” och det med full kraft. Särskilt vanligt är det på vårdhem av olika slag – enbart på vårdhemmen registreras årligen en halv miljon fall varav åtminstone 30 000 dör.

CDI är inte bara dödlig, den medför dessutom betydande plågor innan individen slutligen dör. En svår manifestation av CDI är ett tillstånd som kallas pseudomembranous colit, ett ofta dödligt tillstånd vid vilket tarmslemhinnan helt skalas av och ersätts av tjocka ”pälsar” av bl.a. elakartade bakterier vilka i stora mängder läcker in i kroppen och gör individen svårt sjuk. Förr i tiden var den enda lösningen att ta bort hela tarmen – en behandling som aldrig var riktigt framgångsrik utan dödligheten var åtminstone 50%. Lyckligtvis löste till slut en god vän till mig, kirurgen Ben Eiseman, problemet – han återinförde helt enkelt bajsbehandlingen och patienterna som fick upprepade lavemang med donerad avföring tillfrisknade alla sex mirakulöst.

A - photo

Ben Eiseman (1917 – 2012)

Man skulle kunna tro att problemet nu var löst och att man skulle välja att gå vidare och testa metoden i stora kliniska serier, men tyvärr slog förhoppningen helt fel. Antibiotikan Vancomycin visade sig också vara effektiv och samhället och dess myndigheter valde att prioritera denna behandling framför bajsöverföring. Bajsöverföring är av mycket förståeliga skäl inte tilltalande varken för individer eller tillståndsgivande myndigheter, och det skulle dröja ytterligare flera årtionden innan den åter blev aktuellt. Nu har det dock visat sig att bajsöverföring är en överlägsen behandlingsform vid detta tillstånd och upprepade behandlingar med Fecal Mikrobial Transplantation (eller FMT som det numera heter) har visat sig vara ytterst framgångsrik. Metoden är mycket lovande men massor av studier återstår att göra innan den kan accepteras fullt ut.

Goda donatorer är svåra att hitta och ingen västerlänning har ett optimalt ”bajsorgan”. Upprepade studier visar att FMT är effektivare än behandling med Vancomycin, som inte bara ofta leder till återfall utan som också åstadkommer oreparerbar skada på ”bajsorganet” och immunförsvaret. Av förståeliga skäl är myndigheterna tveksamma att släppa loss FTM-behandling men har likväl tvingats att acceptera att FTM får användas efter att två behandlingar med Vancomycin misslyckats.

Även om det inte inträffar ofta så kan man faktiskt bli smittad av andras bajs. Att förbereda och ge lavemang med bajs är inget som tilltalar varken personal eller patienter och dessutom är det svårt att hitta ”bajsorgan” som innehåller de allra nyttigaste bakterierna. Logiskt borde vara skaffa donatorer bland de som lever en ”förfäders livsstil” och har ett stort och rikt ”bajsorgan”. Kanske blir djupfryst bajs från Yanomami i Sydamerika, Hadzas och Burkina-Faso, där människor lever som våra förfäder och har 40% resp 20% mer bakteriesorter att bjuda, en dag en handelsvara?

Fig_no_52_bajs_botar_bast-01

Högst upp till vänster visar bilden en normal tarmflora. Av någon anledning behandlas individen med antibiotika eller andra läkemedel t.ex. i samband med kirurgi. Tarmfloran blir nedsatt och känslig för infektioner (susceptible microbiota). En person råkar i detta försvagade tillstånd få i sig sporer (”sovande bakterier”) av bakterien Clostridium Difficile. Har individen ett något så när gott immunförsvar så händer ingenting – bakterien fortsätter att sova (vegetative C difficile) och i allra bästa fall lämnar sporerna av bakterierna kroppen. Hos de som behåller den kan den slå till och ge svår infektion med Clostridium difficile (röd gubbe). Den rekommenderade behandling är de två första gångerna antibiotika, som tar bort den uppenbara infektionen men till pris av ytterligare försvagad tarmflora (microbiota) – C difficile sporerna försvinner inte utan återgår till ”sömn” (persistant shedding) eller så får individen återfall av sjukdomen (recurrent disease). Efter två sjukdomsepisoder tillåter Myndigheterna i t.ex. USA att man tar till FMT (avföringstransplantation), vilket i överväldigande antalet fall leder till fullständigt tillfrisknande (recovery) också återställande av normal tarmflora (restoration of colonisation resistence) och detta utan att några spår av bakterierna Clostridium difficile finns kvar (4).

Så hur kommer vi vidare? Kanske är ”syntetisk bajs” – en på laboratoriet sammansatt komposition gjord att likna bajs – en lösning? Det skall vi diskutera i min nästa krönika som publiceras den 2 november.

Litteraturhänvisningar:
1. Fontana L et al . Rejuvenation Res. 2007;10:225–234
2. Caetano L et al. Antimicrob Agents Chemother. 2011;55:1494-15
3. Van Vliet MJ et al. Clin Infect Dis 2009;49:262-270
4. Rao K, Safdar N. J Hosp Med. 2015 E-pub
5. Eiseman B et al. Surgery. 1958 Nov;44:854-859



Professorns spalt, Stig Bengmark

Medan gräset växer, dör kon.

Sedan slutet på 1980-talet är professor Peter J Neuhaus chef för kirurgkliniken på det legendariska Charité-sjukhuset i Berlin. Där har man bl a en världens största avdelningar för levertransplantation – man gör cirka 200 sådana operationer per år. Man har också en stor avdelning för bukkirurgi.

Jag blev inbjuden att föreläsa där på 90-talet. I publiken fanns en kvinnlig läkare, Nada Rayes (då underläkare, nu nybliven professor), som tilltalades av konceptet och lyckades få med Peter Neuhaus på ett antal studier med den blandning av nyttiga bakterier och fibrer som jag tagit fram – min synbiotika som innehåller 40 miljarder av fyra olika hälsobakterier och 10 gram av de fyra starka prebiotiska fibrer som är mat för både bakterier och kropp.

2004 var de färdiga med sin första studie – denna gång på levertransplanterade – och den visade en så otrolig framgång att världen hade svårt att ta det till sig.

* Infektioner efter levertransplantationer eliminerades i princip, en patient (1 av 33 = 3%) som fått en kateter i samband med operation fick en lätt urinvägsinfektion, medan de som fått bara fibrerna utan tillsatta bakterier utvecklade infektioner i hälften av fallen (17/33 = 51%). Med andra ord besparades 94% av patienterna infektioner.

* Vid inte mindre än 18 tillfällen återfann man elakartade bakterier utanför tarmen, t.ex. i blodet, lungorna och urinvägarna, hos de 17 patienter som inte fått de probiotiska bakterierna. Med andra ord så minskade identifiering av bakterier utanför tarmen med 97%.

* Patienternas användning av antibiotika sjönk från i medeltal 3.8 => 0.1 = 3.7 (97 %) dagar med antibiotika, d.v.s. 97%, och dagarna de behövde stanna i intensivvård, som är mycket dyrt, sjönk från 10.2 => 8.8 dagar till 1.4 dagar (14 %).

Man skulle tro att så här tio år senare används mitt synbiotikapreparat överallt. Tyvärr är det inte så – byråkratin är enorm och så många tillstånd krävs.

”Medan gräset växer, dör kon.”

Rayes N et al. Am J Transplant 2005;5:125-131



Professorns spalt, Stig Bengmark

Stress förstör din tarmflora och gör dig sjuk.

Det är väl dokumenterat att vår hjärna och vårt immunsystem kontinuerligt utbyter information för att vi skall må så bra som möjligt, både då vi är friska och sjuka. Speciellt viktigt blir det då vi är utsatta för akut eller kronisk stress. Kronisk stress är sannolikt den farligaste av alla kända orsaker till sjukdom – kanske t.o.m. farligare än dålig kost. Stress frisätter en hel rad av hormoner, neuropeptider och andra ”neurokemiska produkter”, som har förödande konsekvenser för immunsystemets viktiga funktioner. Nästan alla celler i vår kropp är känsliga för dessa, men speciellt våra immunceller och våra tarmbakterier som tar stor skada av stressrelaterade neurohormoner som adrenalin och noradrenalin. Alla lymfatiska organ – som benmärg, brässen (thymus), mjälte och lymfkörtlar – är rika på nervtrådar som förmedlar budskap från hjärnan, men framför allt gäller det vår tarm.

Fig_no_50_microbiota_communication-01

Fig. 1 Kroppens olika organ kommunicerar på en mängd sätt – men det mesta styrs från hjärnan. Vid stress är det, förutom hjärna och binjurar, grovtarmen som är huvudaktör. Grovtarmen är speciell eftersom den i många avseenden ”programmerar” och styr immunsystemet och dessutom är hem för 1- 2 kg tarmbakterier. Hjärna och tarm är alltid i intim tvåvägskommunikation men denna ökar dramatiskt vid stress både vad gäller tråd(nerv)-bundna samtal men också trådlös långvägs-kommunikation (endocrine – med hormoner) eller kortvägskommunkation (från cell till cell- paracrine och om i hjärnan neurocrine).

Hjärnan påverkar tarmen och dess bakterier via 500 miljoner nervtrådar

Det har rapporterats att vår tarm är försedd med åtminstone 500 miljoner nervtrådar som direkt förbinder den med hjärnan (1). Både vid kroppslig och mental stress ”duschas” våra tarmbakterier med ”stresshormoner” som adrenalin, noradrenalin och dopamin, vilka radikalt förändrar mönstret av våra tarmbakterier och får de godartade bakterierna att till stor del försvinna och de elakartade bakterierna att mer eller mindre ta över. I den medicinska litteraturen har det rapporterats att ”stresshormoner” – både naturliga som adrenalin, noradrenalin och dopamin men också syntetiskt framställda läkemedel som dobutamin och isoprenalin (kända som t.ex. astmamediciner) – ökar både tillväxten av elakartade bakterier och deras elakhetsgrad (virulens) med 100 000 gånger (2).

Foster- och babystress lägger grunden till dålig hälsa senare i livet

Stress är något som ofta förföljer människan redan från tiden som foster i mammas mage och fram till vårt sista andetag. Stress är förödande för etablerandet av ett välfungerande immunsystem, en process som påbörjas redan under de sista månaderna av graviditeten och fortsätter under den tidiga nyföddhetsperioden. Likaså är etablerandet av en väl fungerade tarmflora redan under våra första levnadsmånader/år av avgörande betydelse för vår hälsa senare i livet. En omfattande och mycket diversifierad tarmflora liksom ett välfungerande immunsystem, påverkar våra möjligheter att motstå stress och sjukdom långt in på vår ålderdom och påverkar faktiskt allt från etablerande av allergi och ADHD i tidig ålder, till Alzheimer och metabolt syndrom senare i livet.

Barn födda med kejsarsnitt har ett sämre immunförsvar

Omfattande studier visar att barn som fötts med kejsarsnitt uppvisar en ökning av astma med cirka 20% senare i livet (3). Kejsarsnitt, speciellt om det är akut och oplanerat, innebär en enorm ökning av stress på modern och stora mängder av stresshormoner läcker över till fostret redan under förberedelsen av operationen och överförs under de närmaste dagarna efter operationen via modersmjölken. Dess negativa effekter motverkas till en viss del av framgångsrik amning och riklig tillförsel av modersmjölk rik på laktobaciller och viktiga fibrer som oligosacharider. Tyvärr är inte detta alltid möjligt p.g.a. brist på tillräcklig mängd modersmjölk.

Närhet mellan moder och barn lindrar stresseffekterna

Det har under dessa omständigheter visat sig vara speciellt viktigt att den nyfödde får vistas tillsammans med sin moder, något som dramatiskt minskar stressnivån hos den nyfödde. Separation från modern under första levnadsveckan har visat sig leda till en signifikant ökad stress och etablerande av en mycket sämre tarmflora hos den nyfödde (4), vilket anses medföra negativa hälsoeffekter långt senare i livet. Nyligen publicerade djurstudier visar helt övertygande att nyfödda som är separerade från sin moder mer är 3 timmar per dag under dagarna fram t.o.m 12:e levnadsdagen, utvecklar en permanent sämre tarmflora än andra (5).

Många sjukdomar senare i livet har sin grund i stress

Det är välkänt att mental stress kan leda till omfattande problem och ofta till betydande matsmältnings- och tarmproblem. Detta gäller t.ex. den kanske vanligaste sjukdomen av alla – IBS (irritable bowel syndrom) – vilken är starkt förknippad med psykologisk stress och dålig tarmflora. Omfattande studier på astronauter som anses leva under mer eller mindre permanent stress, visar en omfattande och allvarlig försämring av tarmfloran och inte minst en kraftig minskning av de bakterier som normalt ingår i s.k. probiotika (främst laktobaciller och bifidobakteria) samt en katastrofal ökning av antalet elakartade bakterier (som t.ex. Enterobacteria and Clostridia).

Man har också studerat tarmfloran på universitetsstuderande under tentamensperioder samt på idrottsmän som utövar mycket ansträngande idrotter, och de tappar faktiskt stora delar av sin tarmflora och sitt immunsystem under särskilt stressiga perioder, tider då de ofta blir sjuka och ofta i svåra infektioner. Det är min tro och förhoppning att en intensiv rekonditionering av tarmen via synbiotika – dvs tillförsel av en kombination av prebiotiska fibrer (mat för bakterierna) och hälsobakterier – skall kunna minska denna risk.

Stress är speciellt farlig för feta människor ( och speciellt för de som har kulmage)

Det är extra farligt med stress om man är fet och speciellt om man har mycket bukfett – kulmage. Då medför stress en flerdubblad risk att få akut hjärt-kärlsjukdom som t.ex. stroke. Normalt skall man ha högst cirka 25 ml bukfett – det anses våra förfäder haft. Moderna studier har funnit personer som har upp till ofattbara sex liter fett i buken.

Stress ”vräker ut” stora mängder fett tillsammans med bl.a. stora mängder av s.k. proinflammatoriska cytokiner (som t.ex. IL-6 tillsammans med en faktor som kallas PAI-1 – plasminogen activator inhibitor-1, känd för att bl.a. starkt styra vår blodkoagulation). Man har lagt märke till att stresssinducerad ökning av proinflammatoriska och pro-koagulativa faktorer i blodet i svåra situationer kan öka uppåt 1000 gånger och då inducera en enorm fettansamling i levern, skapa insulinresistens och bidra till en rad sjukdomar som bifogad bild sammanfattar: hjärtkärlsjukdom, för mycket fett i blodet (dyslipidemia), högt blodtryck (hypertension) (6), omöjlighet för mannen att vid försök till sex ”få stånd” (erectile dysfunction), många cystor på äggstockarna (polycystiskt ovariesyndrom), upphov till demens (cognitive decrine), urkalkning av skelett (osteoporos), för mycket fett i levern (NASH – icke-alkohol förfettning av levern), liksom allmän fetma (obesity), andningsuppehåll i sömn (sleep apnea), förtvining av muskler (sarcopenia) och typ 2 diabetes.

Fig_no_51_metabolic_syndrome-01

Fig 2. S.k. metabolt syndrome (se bl.a. min krönika om inflammation) är ofta förknippat med ökad bukfetma och är på många sätt ”moder” till en serie sjukdomar som plågar den moderna människan. Dessutom är det vanligt att den som drabbats av en av dessa sjukdomar får flera – blir multisjuk. Ett väsentligt bidrag till denna utveckling är fysisk och psykisk långvarig stress.

Referenser:
(1) Furness, J.B. (2006) The Enteric Nervous System, Blackwell Publishing Oxford OX4 2DQ, UK, 2006
(2) Freestone PP, Haigh RD, Williams PH, Lyte M. Stimulation of bacterial growth by heat-stable, norepinephrine-induced autoinducers. FEMS Microbiol Lett. 1999;172:53-60.
(3) Thavagnanam S, Fleming J, Bromley A, Shields MD, Cardwell CR. A meta-analysis of the association between Caesarean section and childhood asthma. Clin Exp Allergy. 2008;38, :629-633.
(4) O’Mahony L, McCarthy J, Kelly P, Hurley G, Luo F, Chen K, O’Sullivan GC, Kiely B, Collins JK, Shanahan F, Quigley EM. Lactobacillus and bifidobacterium in irritable bowel syndrome: symptom responses and relationship to cytokine profiles. Gastroenterology. 2005;128:541-551.
(5) O’Mahony SM, Marchesi JR, Scully P, Codling C, Ceolho AM, Quigley EM, Cryan JF, Dinan TG. (2009) Early life stress alters behavior, immunity, and microbiota in rats: implications for irritable bowel syndrome and psychiatric illnesses. Biol Psychiatr. 2009;65:263-267.
(6) Item F, Konrad D. Visceral fat and metabolic inflammation: the portal theory revisited. Obes Rev. 2012;3, (Suppl 2):30-39.